Släktträff på Riesenlägret

Ryssbergets Jussi - brorson

Rissies Ninja - kusin

Rissies Ninja - kusin

Rissies Klavikula - halvsyster

Riesenlägret 2015

Riesenlägret 2015 är slut samma känsla av vemod slår mig varje år. Man längtar som en dåre efter vecka 29 och lika snabbt som den kom, så var den över och man börjar genast längta till nästa år och vecka 29.

Att få möjlighet att ta del av denna fantastiska upplevelse är helt fantastisk och jag är sjuk stolt över våran rasklubb och lägerkommittée som gör detta möjligt.  Allt jobb de lägger ner, tid på planering,  grejar och donar och de fantastiska scouterna ska jag ju inte heller glömma att nämna! Men något galen är man nog ändå som gör att man åker 33 mil för att i en vecka slåss med mygg  och knott. Utan vare sig varmvatten, dusch eller andra bekvämligheter och med enbart utedass. 

I år doftade hela lägerområdet av o'de cologne de Mygga som  nog egentligen doftade mer än den hjälpt mot mygg eller knott.  När jag ansåg parfymerat mig färdigt med Mygga och tröttnat på dessa blodsugande och gratisätande flygfäna och började ana att blodnivån i kroppen börjat sjunka, togs det till med tyngre artilleri, Autan. Jag insåg dock för sent att den snarare verkade dra till sig mer knott än att avskräcka dem från att smaka på mig. Men efter mer än halva vecka verkade de blivit mätta då betten minskade eller om det var blandningen av Mygga, Autan, uteblivna duschar och djungelolja som gjorde att de höll sig på avstånd.

Mimerlaven

Ur hundträningsperspektiv är riesenlägret ännu mer fantastiskt. I år körde skäggiga damen och jag räddning vilket är väldigt nytt för oss båda. Röja har förstått att det finns folk gömda på områdena och jobbar bra med nosen högt men när hon börjar bli trött tar hon till gamla kända metoden att spåra. Vilket vi kommer få träna vidare på att få bort då det faktiskt inte blir lättare även om nu den skäggiga damen anser det. Även om Röja inte är särskilt miljökänslig märkte man av att vissa miljöer var jobbigare än andra då hon inte orkade engagera sig i figuranterna och skälla på dem när hon hittade dem. T.ex var vi på Mimerlaven i Norberg en anläggning som var i bruk 1960 till 1981 där man  tog hand om malm och förädla den till råvara för järnframställning. Mimerlaven hade många skrymslen och vrår, gallertrappor och mörka utrymmen som inbjöd till många möjligheter att träna både höga och låga figuranter för de vana hundarna. För oss med mer ovana hundar (men även miljökänsliga förare som är rädda att gå på galler där marken är lååångt ner) var bara att vara i miljön och gå i gallertrapporna en stor utmaning. Att vara inomhus är inte heller lätt i den bemärkelse att den vind som väl kommer in i huset far runt och doften från figuranterna kan hamna lite var som helst.  Så även om man stinker av svett, myggmedel och rädsla (efter att ha behövt vandra över ett galler 10 meter över marknivå) så är man inte så lätt att finna som man trott när man sitter där i mörkret i ett hörn under en pressäning.

Mimerlaven invändigt

Kraftverk jämte Mimerlaven

Bilskroten i Fagersta var ett annat ställe vi var och tränade på, även detta ställe inbjöd till många möjligheter att gömma figuranterna mer eller mindre krångligt. Hur mycket man än planerar blir man ständigt överraskad av de skäggiga vännernas bravader. Att bli placerad inuti i en lastbilshytt med nervevade rutor känndes tryggt för att få den svarta Ninjan att inte klättra och förstå att man kan markera på avstånd.  Att sitta på första parkett och se henne arbeta var en fröjd och så PANG så fick hon nos på mig. Vov, vov, vov  fina jämna skall som markerade att hon hittat mig. Hon hoppade upp med tassarna på lastbilshyttens dörr och fortsatte skallmarkera. Duktig tjej! Fint avstånd och fina skall. Men så hoppade hon ner och slutade skälla. Lätt ångest över att ha missat att belöna så fina markeringar men så fort hon började igen skulle belöningen komma var tanken.
Krach, bom, bang, från sittande ställning rätt in genom fönstret skuttade hon som en känguru in i kupén och ner i mitt knä för att fortsätta skalla. Den svarta Ninjan hade vunnit igen och överlistat oss alla.

Bardlands Otis är bombsäker på att han hittat någon

Bruksgårdens Quantaz hittar AKO

Matlagning på riesenlägret är inte alltid så lätt som det verkar och det är inte alltid vädergudarna samarbetar med ens planering. Att koka potatis utomhus på kokplatta är en god idé för att slippa fukten inomhus i stugan under förutsättning att det inte börjar regna på elartiklarna.

När man sedan efter en vecka är gött sugen på pizza och åker in till Söderbärke för att beställa och ta med tillbaka till lägret och ser att hela Söderbärke bestämt sig för att de också ska äta pizza. Detta medförde att den stackars svettiga pizzabagaren hade 60 pizzor i kö innan man ens kunde  beställa sin pizza och sen var han tvungen att stänga utlämningen för att inte bryta ihop totalt. Så där stod jag utan min flötiga pizza, vrålhungrig, utan livslust och med humör som den Gremlin som är med i Snickersreklamen på tv. Hetshandling på Ica och snabbt tillbaka till lägret för att grilla några korvar för att komma tillbaka på rätt köl igen och för att undvika att sambon blev måltavla för de hungerrelaterade aggressionerna.




Packningen inför lägret borde jag kanske också nämna. I vanliga fall när jag åkt själv har jag haft en bil som varit så överfull att den varit på sprängnings gränsen och enbart skäggiga damen har åkt bekvämt upp till Kopparbo.  I år var min sambo med och vi lyckades inte ens fylla hela bilen. Något var uppenbarligen fel men eftersom att vi inte saknat något under vecka  lyckades vi rätt bra ändå och tur var väl det då jag lyckades vinna första priset i ett av lotterierna och skulle få med mig ett hopphinder hem.



På fredagskvällen hade ungdomarna på lägret ordnat en spökvandring som var mycket välgjord och lite rädd blev man allt, även om man inte vill erkänna det.

Ladan sedd från starten av spökvandringen

Saker som en snart 5-årig skäggig dam borde ha lärt sig..

1. Ligger man för nära sängkanten och sen börjar åla runt så ramlar man ur.

2. Bordsben är fortfarande hårda om man springer in i dem.


3. Att duscha innebär inte att man dör. Du har överlevt alla gånger hitintills. 

4. När matte går mot ytterdörren och tar kopplet i handen kommer du att få följa med. Du behöver inte se ut som att det någonsin hänt att matten glömt bort dig i dessa situationer. 

5. Oavsett hur nära du en kommer mattens mat på bordet kommer maten ALDRIG bara trilla in i munnen på dig. 

6. Pinnen kommer inte bli mer hanterbar bara för att du blir förbannad på den.

7. Du är alltid i centrum - vad du än tror.

8. Din mat är väldigt mycket godare än andras.

9. Du har många roliga leksaker så du behöver inte stjäla andras

10. Tokigheterna matten hittar på är för att hon älskar dig

Agilityträning

För en stund förlorade jag förståndet och lovade att anmäla mig till en inofeciell agilitytävling så idag fick jag hjälp av bästa Johanna för att fila på tekniken. Ja, jag kan väl sammanfatta det med; att göra ett framförbyte med en riesenräser är ungefär lika enkelt som att i nedförsbacke springa ikapp en skitnödig elitcyklist inför målrakan med hemlängtan men på något sätt lyckades jag göra en pirruett utan att slå knut på mig själv och likt den döende svanen, fångade jag upp skägget ur tunneln för att styra vidare mot hopphindrena.

Kickbikeäventyr

Efter att nätt och jämt överlevde första cykelturen med skäggiga damen vet jag inte riktigt hur det gick till när kickbiken hamnade i vårt hem. Snabbt kan jag konstatera att jag inte kan ha varit vid mina sinnens fulla bruk, att jag är väldigt lättlurad eller så saknar jag spänning i livet och tyckte att  fallhöjden inte verkade lika illa som på en vanlig cykel men hur som helst så helt plötsligt stod den där i förrådet. Så vackert rödglänsande måste den  lockat mig, så vacker men ändå så fullkomligt livsfarlig i händerna... eller jag menar i tassarna... nä jag menar ju bakom en skäggig gocart.

Att ha skägget framför känns ju något säkrare än bunden i sprigern jämte. För sidoförflyttningar med cykel är nämligen för den som inte vet om det, om inte en omöjlighet så är det i alla fall väldigt smärtsamt för den som sitter på.

Kickbike däremot, när skägget rusar iväg är ju min enda uppgift att hålla balansen. Så simpel, en bagatell liksom, trodde jag.

Dessutom, hade jag läst varningstexten på sparkcykel hade jag kanske varit mer försiktig eller om jag varit ännu förnuftigare hade den ju aldrig hamnat i min närvaro men i vilket fall, hade jag läst varningstexten på biken hade jag troligtvis planerat vägen bättre. Vad stod det då? Jo att man ska bara åka på släta vägar och offroad-körning kan orsaka skador på föraren. Det står dock inget om vad som kan hända om man dessutom binder fast ett skägg framför.

Lyckligt ovetande om riskerna tog jag med cykel, skägg, sele och expanderlina upp i motionsspåret. 

Jag misstänker start att skäggiga damen anade att något spännande var i görningen och hon stod som på glödande kol och studsade upp och ner samtidigt som jag tråcklade in henne i selen som påminde om ett trassligt spindelnät för att inse att selen satt upp och ner. Gör om och gör rätt. Upp och ner, upp och tjong så skallade skägget sin matte så hon såg stjärnor innan vi ens startat. 

När världen slutat snurra och selen satt som den skulle kopplade jag på linan mellan hund och cykel. Knäppte hjälmen och ställde mig på biken. Bad en stilla bön att jag skulle överleva och att min försäkring täckte eventuella helkroppsfrakturer. Skägget studsade fortfarande på kolen och jag försökte med telepati få mina vänner eller sambo att ringa och avbryta denna självmordsaktion. Telepati är inte min starkaste sida, alternativt har jag inga vänner eller så önskar min sambo få ett fett arv. Tji fick han! 

Jaaahh! vrålade jag och resan på biken var i gång. Fort gick det, stenar och grus for for omkring oss, jag vet inte om det var grus eller en fluga jag svalde så jag lärde mig snabbt att ha munnen stängd. Visir ska  nu införskaffas till hjälmen. 

Att styra ett skenande ånglok går annat än på räls.

Tips från coachen, kontrollera att ditt skägget kan höger och vänster innan du lägger ditt liv i dess tassar och ska svischa fram i hundra blås bakom det.

Premiärturen erbjöd fler snabba överraskningar än den värsta bergochdalbana och flera gånger trodde jag döden åkte med bakom och jag försökte flera gånger sälja både skägg och blivande skrothög som en gång varit en kickbike. 

När skägget väl börjat lugna ner sig och inte längre färdades i ljusets hastighet började jag kunna andas normalt igen efter 1,5 kilometers hyperventilering och ångestskrik.

När vägen ska göra en kraftig sväng till höger, hoppar där upp ett rådjur och försvinner in i skogen framför oss. På skäggiga damen växer de små röda hornen ut i pannan och jag ser framför mig hur skägget, bike och matte försvinner in i geografin för att jaga rådjur. Jag försöker en än gång med hjälp av telepati förklara platsen för mitt dödsfall och bjuder in till min begravning för mina nära och kära samtidigt som jag vrålar; HÅLL HÖGER! HÅLL HÖGER ANNARS KLIPPER JAG AV DIG SKÄGGET!!!

På de röda hornen blänker tiaran till och skägget håller höger och matten kan återigen andas normalt. Tills hon märker att vägvalen var till det sämre och skägg och matte fortsätter framåt men inte biken som är lite för lågt gående för att ta sig över stock och sten. Likt en proffscrossförare lyckades jag på något sätt ändå få med mig biken i luften och klarar mig utan att falla. Då ser jag istället rådjuren komma tillbaka med stora blängande ögon för att se vad den verkligen så. Jo, det var ett svart skägg följt av en rödglimrande cykel med en vrålande tjockis på! Vi kom till slut hem. Skägget trött av allt springande. Jag hes och total skräckslagen fast samtidigt med en sån adrenalinkick som inte går att beskriva. Jag överlevde två rådjursmöten med en jaktgalen skäggig dam. Draget är tydligen roligare än att jaga. Denna gång var det så i alla fall. 

Träningsuppehåll

När jag köpte riesen visste jag vad jag ville, träna och tävla var målet.

Och med detta som mål har jag flera gånger i veckan träffat mina träningskompisar och tränat, även på promenader och hemma. De flesta läger har vi varit på och varje gång kommit hem med massa inspiration och energi att fortsätta träna.

Röja har från ca.1 års ålder periodvis varit väldigt flåsig och jag frågade en veterinär om detta i samband med besök och fick till svart att det finns många kurser man kan gå. Läser man mellan raderna menade han att hon var understimulerad. Jag fick självklart jättedåligt samvete och ökade på träning, både fysisk och mental. Efter det fick hon istället problem med klåda. Foderbytena avlöste varandra och hittade till slut ett hypoallergic-foder som hjälpte.

Efter ett tag började jag istället hitta blöta pölar i henne säng på morgonen. Detta beteende har kommit och gått under perioder det senaste året. Vaknar jag på natten av att hon slicka så är det oftast på framtassarna eller på sängen runt tassarna och säger man till henne så slutar hon. Jag har tänkt mig att det varit någon typ av tics men inte varit hundra säker på det. Ju mer tics hon har uppvisat desto mer och hårdare har jag tränat då jag varit säker på att hon varit understimulerad. Jag har känt mig som världens sämsta ägare som köper en aktiv brukshund men inte klarar av att aktivera henne. De dagar vi inte har tränat hat hon varit riktigt jobbig med att flåsa, flänga i kopplet på promenaderna, snurrat runt och gjort allt för att få min uppmärksamhet och få träna. Magen rasade periodvis och allt utom maten förbjöds att äta.

På träningarna visade hon mer och mer frustration, trängningarna blev värre och stressnivån steg lavinartat. Tidigare peppningar i form av en duns i sidan gjorde att hon spårade ur totalt och hon blev riktigt förbannad på mig och visade sin ilska genom att skälla ut mig, till sist blev det så illa att hon var uppe och tuggade på min arm. Stressnivån berodde garanterat på att bollen hade blivit för häftig. Bort med bollen och bara belöna med godis. Veterinär tid bokades för att kolla vad det förändra beteendet berodde på, diagnosen blev en djup öroninflammation och örondroppar fyra gånger om dagen i 10 dagar.

Under riesenlägret körde vi lydnad och hon var lugn och hade en bra attityd under träningen, hon slickade inte en enda natt. Det kändes jätteskönt att äntligen ha tröttat ut henne och att hon inte längre var understimulerad. Känslan vände dock redan första natten hemma då hon slickade två pölar. Hur sjutton kunde hon redan vara understimulerad?

Jag slet mitt hår och pratade med min pappa som sa något som jag inte alls trodde på egentligen; ”Du tror inte att det är så att det är för mycket för henne då?”

Överstimulerad? Phu, knappast! Jag är långt ifrån lika aktiv som alla andra vänner med sina hundar. Den dumma tanken sköts bort men efter att par dagar började jag återigen fundera på om det kanske var sant. Jag hade under lägret pratat med Pia, som har en kullsyster till Röja, som berättat om de positiva effekterna hon haft på Rut efter ett träningsuppehåll. Det var kanske inte så dumt ändå men hur skulle det fungera, med tanke på att hon klättrar på väggarna de dagar hon inte får träna?

Jag läste på mycket om vad slickandet kunde bero på och frågade många vänner och fick väldigt olika svar, det kunde vara allt från just tics till allergi, mage och tänder. Bestämde mig för att börja laga egen mat då magen varit ett ständigt återkommande problem. Då hon väldigt ofta fått diarré på läger osv. En ny veterinär tid bokades för att diskutera slickandet, resultatet löd; Magkatarr med restrektionerna medicinering och mild mat i små portioner flera gånger om dagen. Jag valde dock att dröja lite med medicinuppstarten för att se om maten hjälpte och ja, att laga egen mat till henne lugnade magen massor. Dessutom så tog vi träningsuppehåll efter lägret vilket resulterade i en jättelugn och harmonisk Röja, hon är mindre stressad och har inte samma förväntningar på att hon måste få träna. Hon har fått åka med upp till klubben och fått ligga i bilen för att sedan bara leta lite godis och sedan få åka hem. Att åka med ut och sitta på ett fik med matte och hennes vänner är nu inte längre en risk att caféet vandaliseras utan hon är lugn och sansad.

I skrivande stund, efter en månad, provade jag att ta med henne ut på en gräsplan för att bara leka helt kravlöst och vilket resultat! Ett lyhört skägg som bjöd upp till lek med bollen utan att ta ärevarv. Nu fortsätter vilan och lagandet av egen hundmat. Kraven på mig själv om att tävla har lagts på is då vi måste hitta en bra balans mellan vila, promenader och träning som gör att hon inte stressar upp sig. I min vilja att komma ut på tävlingsbanorna har jag istället missat det viktigaste av allt ATT VILA. Nu tränar vi istället på att jag kan ta på mig träningsvästen utan att det måste bli träning samt att äta på en filt, då BARF (Biologiskt Anpassad Rå Föda, eller Biologically Appropriate Raw Food) Består av en hel del råaben och jag inte vill ha dessa ätna i sängen eller i soffan.

Så med denna historia vill jag säga VÅGA TA TRÄNINGSUPPEHÅLL, det gör gott både för hunden och en själv. Mina krav och rädsla för en understimulerad hund gjorde istället att jag pressade henne för hårt och hon istället blev helt slutkörd, men eftersom att hon gör allt för att tillfredställa min vilja så kämpade hon på. Vilket i sin tur orsakade stressen hos hennes som till slut blev till magkatarr.

Rasstandard för riesenschnauzer

UPPDATERAD 9/-12

Inför årets första och troligtvis största utställningar så kommer här den nya uppdaterade rasstandarden för riesenschnauzer.


Ursprungsland; Tyskland


Andra namn; riesen, skägg, skäggapa, skäggtroll, griesenschnauzer, grisenskägg, fisenschnauzer, svartskalle (svarta) och gråben (p&s).


Helhetsintryck; Rasen är  godmodig, trotsig, kärlekfull och trogen sin familj. Den har ett respektingivande och klokt uttryck. Den sägs ha stor klokhet och läraktighet vilket kan ifrågasättas, stor humor och envishet borde det egentligen stå.


Färg; Riesenschnauzern förekommer i färgerna rent svart eller peppar och salt. Men ofta finns inslag av gräsfläckar, fröer och lera. Vintertid är det inte ovanligt med snöbollsdekorationer i skägg och benhår.


Bett: Bettet består inte bara av 42 tänder som används till att markera allt skägget äger utan också av välutvecklade käkar som gör att betten känns ordentligt de gånger synen sviktar. I munnen kan det lätt gömmas flertalet bollar, tuggben och andra spännande skatter. 


Huvud;  Huvudet har bra stötdämpning som klarar av att springa in i diverse hårda föremål utan att få bulor. Annars bär det upp ett vackert skägg och buskiga ögonbryn.


Hals; Halsen används till att visa upp fina halsband och ägarens goda smak.


Ögon; Ögonen används till att hålla utkik efter kända lekkamrater, konkurrenter, nya vänner inom hund- och människosläktet eller roliga föremål att leka med. Riesen har buskiga ögonbryn som skuggar ögonen vilket kan göra att synen blir dålig periodvis. Riesen har buskiga ögonbryn som skuggar ögonen vilket kan göra att synen blir dålig periodvis. En gles lugg är bra om man vill se när de små hornen växer ut eller ögonen förändras. En stor och buskig lugg vittnar om att ägaren är ständigt bered eller kanske till och med självmordsbenägen.


Öron; Öronen sitter högt upp för att används till att lyssna på tjo, tjim och stoj och andra positiva saker. Det dåliga skiter man oftast i om det inte är menat på riktigt allvar eller det innehåller svordomar eller hotelser. Öronen indikerar även på galenskapsnivå. Hängande öron är viloläge och de är lugna eller på laddning Ju mer öronen flaxar desto högre fart har de och även galenskaps nivån ökar i takt med att öronen viftar.

Bröstkorg; Används till att bära arbetskläder i form av tjänstetecken och selar men också myskläder i form av täcken. Ryggens uppgift är att se till att fram- och bakbenen inte springer ifrån varandra.


Extremiteter;  Väl fungerande stötdämpare för att undvika skador vid krockar och felberäkningar.


Tassar; Tassarna har inbyggda studsbollar vilket gör att det är svårt att låta bli att studsa. Målet är också att så få tassar ska vara i marken samtidigt.


Storlek; Idealiskt är att mankhöjden ska vara mellan 60-70 cm men det viktigaste är i alla fall att man når allt man vill ha eller kan få det på ett eller annat sätt. Längden på kroppen kan dock tänjas ut om man absolut vill nå någonting som är långt borta eller om man är väldigt nyfiken på någonting som egentligen är väldigt läskigt. Kroppen kan även anpassas så att man kan få plats som knähund.


Svans: Svansen används som roder, balanshållare vid mycket höga hastigheter. Den fungerar som propeller för att vifta ner sånt man vill ha på bord eller andra höga möbler och för att tala om känslor. Oftast rör den sig som ett hysteriskt viftande för att tala om hur lycklig den är, om man som ägare inte förstår detta så används svansen som piska för att man ska känna hur lyckliga de är.


Hårrem; Pälsen ska vara sträv, hård och tät. Att vara riesen är praktiskt då både hanar och tikar bär upp snygga och sträva skägg. De ska ha buskiga ögonbrynen, även singelögonbryn är snyggt. Att raka benen är en synd.


Rörelser;  Tre olika tempo finnes; så som turbo, studsboll och (när saker är tråkigt) slowmotion. På vissa individer och/eller under speciella tillfällen kan galopp, trav och skritt infinnas. Benen används mestadels till att ta fart och förflytta sig så fort som möjlig på minsta möjliga tid och gärna med så få steg som möjligt.


Sammanfattning; Rasen är av livsnjutartyp och gör helst som den vill, när den vill och om det finns någon bra motivering till varför. Den tar sig fram över allt och låter inget hindra den. Den kan lätt ta upp en dubbelsäng själv, samtidigt som den ser sig själv som en knähund. Rasens motto är "Love hurts" och visar kroppsligt hur den älskar sin förare genom kroppstacklingar, kärleksfulla bett och grovhångel. 


 Ägaren: För att vara en god ägare krävs gott tålamod, mycket humor och en bra sjukvårds försäkring som täcker både skall- och krockskador, brutna revben och andra ben. Samt någon försäkring som täcker söndertuggade figuranter, mobiltelefoner och buckliga bilar.

Nyårspromenad

Bilderna från Nyårs promenaden får tala för sig själv. Att jag är svag för ansiktsbilder märks på något konstigt sätt.

Baltazar

Baltazar

Baltazar

Mycket spring i benen var det, de sprang och sprang och sprang.

Otis

Otis

Otis

Röja

Efter fyra timmars vandring med korvgrillning och godisletande var de tre musketörerna (eller små grisarna) trötta och på väg hem. Smeknamn som Den Onde, den Gode och den Fule skulle också passat, så även Dum, Dummare och Dummast. Utan inbördes ordning.