Att ta julkort del 2

Jag vet inte men jag misstänker skarpt att det svarta skägget har någon from av otillfredsställbart uppmärksamhetsbehov. Fick uppdraget att hjälpa en vän att fota hennes lejon och vem var då inte där mitt i bild hela tiden och posade. När hon ska va med på bild är hon inte så samarbetsvillig men nu, NU ville hon vara med hela tiden och kunde till och  med se riktigt snygg ut... Suck, detta skägg.

Som tack för hjälpen fick jag i alla fall en go julpuss av lejoninnan Charline. Mer bilder från foto sessionen kommer.

Att ta julkort

För några dagar sedan så var det dags, snön hade kommit och det var tillfälle att fixa julkorten. Som assistent hade jag Mr. Otis-Mannen, Mannen med stort M i Röjas liv. En kille som älskar (att) Röja, busa, gräva sork och att spexa. dessutom tror han sig vara en utomordentlig fotomodell och fotoassistent.

Otis

 Med pinnar kan man till exempel spexa till det

Otis

 Det där med kläder tyckte han däremot var knepigt och han mobbbade gärna Röja för hur hon såg ut.

Röja & Otis

 När jag väl fått Röjet att sitta stilla kom nästa problem att titta in i kameran. Efter tio minuter och ett hundratal bilder så tittade hon tillslut in i kameran. Tyvärr var det innan luvan och halsduken kom på.

Röja

 Gör om gör rätt. Luva och halsduk på. Ja bästa bilden så räcker hon ut tungan på. Den bilden får bli till våra vänner med humor.

Nästa bild är tyvärr lite oskarp på grund av Otis. För att när jag för andra gången fått Röjet att vara stilla och lockat och pockat för att hon skulle titta in i kameran kom Mr. Skägg på att han skulle hjälpa till.  "Tjoho, titta på mig!" vrålade han i fotografens öra som höll på att svimma samtidigt som fröken Skägg nog missuppfattade vad han sa och rusade iväg...

 Jag beslöt mig till sist för att ge upp och då! Då lade hon sig med sin nyfunna skatt. Äntligen. Jag smög fram och där var min julbild!

Så nu vill jag önska alla vänner, bekanta och bloggläsare

Beteendestörning

Beteenden kan smitta av sig och främst är det de dåliga beteendena d.v.s. så kan en hund lätt lära en annan att skälla på förbipasserande, jaga eller att rymma. I detta falla smittar felbeteendena från schnauzern till mig. Inte så att jag skäller på viltfrämmande människor (om jag inte anser att de behöver det förstås) eller jagar cyklar och vilt. Visserligen jagade jag lämpliga hanar till mig själv förut men nu försöker jag mest rymma från dem. Utan här handlar felbeteendet som härmas om att hon för det mesta gör som man säger om man har en bra belöning i form av godis och hon har mycket svårt att motstå det om de ligger framme. Samma tendens ser jag nu mera hos mig själv; ”om jag städar får jag choklad när jag är färdig” brukar jag motivera mig med men om jag vet var den ligger blir jag allt för fixerad vid den platsen och när ingen ser så snabbt som blixten försvinner den ner i magen och pappret ner i soporna. Jag har i alla fall förstått att man måste slänga bevismaterialet och inte sprida ut det i lägenheten sådär (o)diskret. Om det blir städat? Nä, jag har ju ingen belöning som motiverar mig och dessutom så är jag ju mätt. Externbelöning fungerar dåligt på matten och hunden. Ingen av oss klarar av vetskapen om att något gott eller roligt ligger en bit bort. Vi måste ha det med en gång och helst av allt redan igår!

Eftersom att jag är ganska så bekväm av mig så slutade jag bära in och ut träningsgrejerna i Sucken för länge sedan och har dem i stället på ständig förvaring i baksätet. Detta har nog skrämt upp den stackars schnauzer som börjat bli rädd för att studentekonomin gått i bott när hon såg att hela hemmet nu mera fanns i sucken. Rädslan över få leva som white trash i en gammal skrotig suck, som gör 0-100 på 2,5 minut, oroade henne. I samband med riesenlägret steg oron när inte bara hemmet fanns i sucken utan även middagen serverades där. Vilket hundliv, så kunde hon inte ha det!  Så för att hjälpa till att styra upp ekonomin eller för att inte behöva svälta ihjäl så bestämde hon sig för att börja hamstra både mat och vatten till sämre stunder. Genast började hon gräva ner sin mat och vattnet så ihärdigt att bilen skakade, filtar gick sönder och att hon till slut skavde upp nosen. I lägenheten hittar man undangömda ben i soffan, sängen och i tvättkorgen. Hon känner sig sååå smart och blir mycket förolämpad när man påpekar att men inte vill ha märgen undangömda under huvudkudden. ”Den som spar den har” har blivit schnauzerns mantra. Dessvärre tror jag att även detta är ett av hennes beteenden som har börjat smitta av sig på mig, inte så att jag gräver ner saker eller skaver upp näsan utan jag hamstrar. Idag hittade jag en skål med hundmat, en oöppnad läskeflaska och något som jag tror skulle påminna om en pommes frites under sätet i bilen.  Vid tidigare tillfällen har jag har även hittat tuggummi i soffan, colaglas på toaletten, vin i garderoben, lufttorkad korv i jackan och något grönt och luddigt i en plastpåse i en gammal träningsväst. Att spara på mat är ett sätt att överleva men det är ju bra om man lär sig konservera det så att man inte riskerar att  bli matförgiftad.

Varmkorv boggie - Slutet

fortsättningen på "deckaren".


På vägen tillbaka till kontoret stannade de på stadens korvmoj, där borde de kunna få information.

Mannen i luckan var skärrad.

-          Oj vad snabbt polisen är på plats nu för tiden! Jag ringde bara för någon minut sedan!

-          Vad har hänt här? frågade Assistent U

-          Jag har blivit utsatt för ett rån, det var ju det jag sa när jag ringde!

-          Vad har ni blivit bestulen på? Frågade inspektör J

-          Konstigt nog så tog se bara Chorizo... sa korvmojsbiträdet och såg förvirrad ut.

-          Lämna inte stan vi återkommer, sa inspektör J och gick mot bilen

Det börjades nu höra sirener längre bot och det var dags att lämna korvmojen för att fortsätta sin utredning med låg profil. De var ju trots allt ett hemligt maffiabrott de höll på att utreda.

-          Men skulle vi inte käka? Undrade assistent U

-          Det är inte läge nu, vi tar restaurang Gyllene Måsen på vägen. Kom nu!

De hoppade in i bilen och åkte där ifrån, samtidigt mötte de polisen som svängde in på korvmojen. De käkade på vägen och anlände sedan till kontoret. De satte sig vid en dator öppnade Wikipedia och sökte på ”Dennis Scan” och efter det nya kidnappningsoffret ”Chorizo”. De kunde läsa att Dennis Scan var med känns dom Hot Dog i de innekretsarna och att Chorizo hade en spansk bakgrund och var mycket stark.

-          Om man är så stark borde man ju kunna försvar sig eller hur inspektören?

-          Det kan man tycka, men han blev kanske drogad. Vi måste söka vidare. Men måste hålla detta för oss själva. Det ser inte bra ut om detta kommer ut i media. Det skulle bara skrämma folk om de fick reda på dessa mystiska korv-nappningarna.

Kriminalinspektör J och assistent U funderade länge. Detta var ett svårt fall, det var inte förens de dagen efter såg flygbladet om Isterband för 29,90 som som alla bitarna föll på plats.

Alice hade hjälpt till att fejkat mordet/kidnappning på Dennis för att hjälpa honom fullfölja sina drömmar om att bli rockstjärna. Som tack för hjälpen skulle hon få följa med på värld sturne som maskot och hon hon skulle få en låt uppkallad efter sig. Dennis i sin tur hjälpte Chorizo att fly från en kommande död på korvmojen. Tillsammans med Chorizos fru Falu Korv (en kvinna som sades vara en riktig go’ bit med mjuka runda former) startade de upp musikgruppen Isterbandet.

Kriminalinspektör J och assistenten U hade ännu en gång lyckats lösa ett svårt fall. Under utfrågningen av fröken F medgav hon att hon kidnappat Dennis Scan Hot Dog men att det aldrig var menat att förstöra hans drömmar. Alice i sin tur rymde sedan och tillsammans med sin fästman Dennis och de turnerar runt i världen med Isterbandet. Chorizo och Falu Korv fick tvillingar som de döpte till Kabanoss och Salsiccia. Men efter att Dennis varit inblandad i en otrohetsaffär med Falu Korv så råkade större delar av bandet ut för en tragisk olycka där de blev överfallna av tre  nakna kineser. Alla utom Alice avled av sina skador eller så återfanns de aldrig mera. Alice återvände till fröken F med sina nya vänner och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Varmkorv boggie....

Ett något urspårat samtal kan bli en mycket dålig deckare... 

Telefonen ringde en sen natt till kriminalinspektör J och hennes assistent U. Det var den unga damen F som ringde och var helt hysterisk. Eftersom att det inte gick att lugna henne på telefon så begav de sig snabbt iväg. Väl framme tröstar och lugnar de henne och efter att ha fått andats i en papperspåse kunde de äntligen få fram vad det var som hänt. Fröken F sitter nu uppkrupen i soffan med en filt över sig och klappar på sin lilla hund Alice. Gråtande förklarar hon; ”Jag skulle värma en korv i micron men var tvungen att springa iväg och fixar lite saker och sedan när jag ska äta den är den borta! Dessutom så ser Alice ovanligt mätt och belåten ut. Vart kan den då har tagit vägen?!”

Kriminalinspektör J kliar sig i huvudet och reser sig ut fåtöljen mitt emot och ställer sig och spanar ut genom fönstret. ”Den där lilla hårlösa saken är det du kallar Alice va?” sa hon och pekade på hunden i knät, fröken F nickade instämmande. ”Hur kom hon in i micron? Körde du henne samtidigt för att värma upp henne eller är det hon som är korven du skulle äta? Eller var hennes uppgift att vakta den tills du kom tillbaka?”

Snyftande svarar Fröken F; ”Va? Nej? Detta är ingen vakthund och inte satt hon i micron heller!”

- Det var synd, det hade varit vart och gott för henne samtidigt hade det varit som att åka karusell. mumlade J

-  Min fråga blir istället hur sjutton får en hel korv plats i Alice..? Är du säker på att hon inte hade någon medhjälpare..? Och hur kom hon åt den?  Frågade assistent U

- Medhjälpare? Nej det har jag inte sett någon, sa Fröken F förtvivlat

- Kan det varit en prinskorv? Undrade J och vände sig till assistent U. ”Det krävs tydligen en CSI-undersökning av denna brottsplats. Det låter som att Alice är den mest tänkbara brottslingen men samtidigt är hon mest otrolig eftersom att hon är så liten och micron var stängd... Eller kan hon öppna micron? Eller fanns det en medhjälpare?” Frågorna haglade över J och U. Hur skulle de gå vidare? Skulle de hitta den skyldiga till korvens försvinnande?

Efter en stund inflikade Fröken F ”De var bara Alice i rummet!” Dessutom var det en Denniskorv och jag kan inte påstå hon såg mager ut efteråt! Sen så hoppar hon upp på stolen och sedan bordet och då är det ju inte så högt för henne.”

Kriminalinspektör J och assistenten U lämnade rummet och gick ut för att inspektera brottsplatsen d.v.s. köket och främst micron.  Assistent U granskade micron och sa till sist ”Men hur kom hon in i den? Kan det varit så att fröken F inte är så oskyldig trotts allt och att hon gör allt för att sätta dit den lilla oskyldiga nakna kinesen?”

- Dessutom så undrar jag vem Dennis är, för var han här så var Alice definitivt inte ensam. Vart är han nu, har han flytt från platsen och vart i så fall? Han kan ju ha en ha sett något som kan ge en ledtråd om vem den skyldiga är.

- Nu missförstod du nog, inflikade assistent U. Dennis är det som är borta, det är han vi letar efter. De är han som är korven eller så var det hans korv som försvann.

- Var det inte fröken F.s korv? Men vad är det som inte säger att Dennis tog livet av sig eller blev han verkligen mördad?  Är det så bra att köra folk i micron, är inte det mordförsök?

- Nä, snarare så blev han uppäten av den blodtörstig nakna kinesen... Stackarn!

- Å en naken kines, så vidrigt.  Vi är alltså på jakt efter en kannibal.

- Tydligen, inspektören... Läskigt värre...Eller var det så att Dennis blev mördad och gjord till korv?

- Då gjorde han klokt i att fly!

De lämnade köket och satte sig hos fröken F igen;

- Den där Dennis, har han något efternamn vi måste ta kontakt med honom. Han kan ju ha någon ledtråd som kan vara viktigt att få reda på. Frågade kriminalinspektör J och antecknade.

- Dennis? Ja, han kan nog heta Scan i efternamna, sa fröken F med låg röst. ”Hoppas han kan tillföra något till utredningen.”

- Tack fröken, vi återkommer så snart vi vet något. Lämna inte stan, vi måste kunna kontakta dig för mer uppgifter.

De lämnade de lilla huset och satte sig i bilen.

- Nå, vad tro du inspektören? Frågade Assistent U

- Antingen är Dennis mördad av fröken F och gjord till korv och är nu på rymmen för att överleva eller så är han på rymmen från brottsplatsen och tagit fröken F.s korv som gisslan.

Fortsättning följer....

Med skägget i brevlådan

Skägget och jag flyttade till lägenhet för ungefär ett år sedan och till en början så var det väldigt lugnt på postfronten. Ja vi fick inget, inga räkningar, inga tidningar, ja ingenting kom det igenom brevinkastet. Det enda som låg på golvet när jag kom hem var konfetti. Tyckte till en början att det var en fin gest av brevbäraren att fira att man även denna gång slapp räkningar men tyckte till slut att han gott kunde sparat in på konfettin så att jag slapp städa varje dag och gett mig en tårta i stället. Kanske det är svårt att skicka in den genom brevinkastet men låtit den stått utanför dörren eller gett ett presentkort i alla fall.

Det var först när jag en dag var hemma och brevbäraren försiktigt öppnade brevinkastet och på en millisekund gick skägget från djupsömn till att med ett vrål försöka pressa sig ut igenom springan och rycka posten ur hans hand, som jag insåg att man inte fick konfetti utan att det varit schnauzern som gjort konfettin!

Med ett högt rytande försökte jag hejda schnauzern från att amputera fingrarna på brevbäraren och ryckte posten ut halsen på den levande dokumentförstörare som tuggade och spottade frenetiskt. Fort in med henne bakom lås och bom och ryckte upp dörren för att be den troligtvis chockade brevbäraren om ursäkt. Om han blivit mest rädd för schnauzern eller vant sig vid att all post brukade gå igenom en dokumentförstörare i denna lägenhet eller om han fått en chock av ägarens vrål ska jag låta bli att spekulera i men när jag öppnade dörren flydde han för livet ner för trappan.

Nu mera utan att jag ens bett om det läggs all post utanför dörren. Vet inte om det beror på att posten oftast rycks ur handen på brevbäraren med ett vrål. Eller att han såg schanuzerns blodröda ögon och kände hur andedräkten pyste ut genom brevinkastet, i väntan på att få slutföra sitt uppdrag och rädda matten från inkommande räkningar som troligtvis skulle försätta studenten i ekonomisk kris.

I ett försök att be brevbäraren om ursäkt har jag själv suttit på lur vid brevinkastet men han är skicklig, på något sätt missar jag alltid honom och eftersom att tidningsbudet jobbar mitt i nätterna (allt före kl. 8.00 är på natten) så försökte jag mig på att kommunicera med dem. Jag ställde en burk med godis utanför och satte upp en lapp på dörren om hur man hanterar skäggmonster. ”Här inne vaktar en levande dokumentförstörare, all post går igenom dem. För att undvika det så kan man aningen behålla posten och betala räkningarna själv eller så slänger man in lite godis innan posten och hoppas på det stoppar upp maskineriet. Lycka till!” Men det fungerade inte så väl eftersom att det var efter att lappen kom upp som posten började slängdes utanför min dörr. I ett försök att be brevbäraren om ursäkt har jag själv suttit på lur vid brevinkastet men han är skicklig, på något sätt missar jag alltid honom och nu har jag gett upp och låter dem lägga posten utanför dörren. Bättre det än att jag ser ut som ett fån som sitter och spejar ut genom brevinkastet och att skägget skiter hemmagjord konfetti tre dagar i veckan.

Kära uppfödare

Jag måste gjort ett felköp och man har väl ångerrätt fram tills de är 12 år, inte sant? Jag skulle därför om det är möjligt vilja upphäva köpet av den lilla svarta. Då jag ville ha en riesenschnauzer och inte något muterat vattenlevande rovdjur eller om det är så att hon bara har en alldeles för stor kärlek till vatten och dess rovdjur. Jag menar inte att jag ogillar vattenlevande djur. Utan jag tycker att de är väldigt fascinerade och jag stödjer henne i sina intressen, men hade hellre sett att hon valt att vara som den kloka delfinen Flipper eller som den söta späckhuggaren Willy och inte välja att vara den hemska Hajen. Min söta lilla flicka tycks dras mer och mer till den mörka sidan och jag är orolig över att det kan komma att bli ett problem.

Som som valp bestämde hon sig för att hon var en kamouflerad krokodil och lurpassade på sitt byte (d.v.s. katterna) bakom stolar och andra skydd som naturen erbjöd. Med mycket stor precision och helt ljudlöst smög hon sig på bytet. För att i precis rätt ögonblick hoppa på dem, tacklas och morra och de stackars katterna flydde för livet från den landlevande krokodilen. De var tvungna att bosätta sig på högre breddgrader så som köksbänkar, byråer och bord. Men största likheten med var hennes dödsrullningar, likt en krokodil snurrade hon runt för att slita sönder de större bytena (då kampleksaker, bollar i snöre, handskar och tuggben). Krokodiler gör tydligen göra detta för att de inte kan tugga men denna lilla krokodil är unik. Hon kan faktiskt tugga! Jag trodde att detta var något som skulle växa bort när hon blev äldre och ja, till viss del men nu badar hon i stället i alla dypölar hon hittar och därifrån attackera sina större byten (d.v.s. mig) och dra ner dem i leran eller i alla fall få det att se ut som att de varit där i.

Andra gånger tror hon sig vara en muterad landlevande piraya och hugger hejvilt efter bollen/godis och man får vara lycklig om man kommer hem med alla kroppsdelar efter träning och promenad. Är alla kroppsdelar med hem har man i stället stora blåmärken som vittnar om att det gått vilt till och man fått kämpa för att få behålla kroppsdelarna. Hon roar sig även med att sätta skräck i omgivningen (främst sin matte och husse) genom att ligga på lur och inväntar rätt tillfälle att attackera, samtidigt som hon nynnar på ledmotivet till filmen Hajen. Attackerna innebär att hon oftast kommer rusandes mot en och sedan tacklas eller så har hon en pinne med sig som hon smäller i knäveckan på en intet ont anande ägare eller förbipasserande.

Hon är en hejjare på att simma och gör detta med glädje, hon älskar att jaga vågor och ligger gärna och guppar med dem. Vid andra tillfällen så jagar hon änder och tror att hon ska komma ikapp dem och då inte som en retriever utan har som plan att fånga in dem levande eller prova dödsrullningarna i rätt miljö. Vattensorkar får det också hett om öronen när hon är i närheten annars ger hon sig ut på jakt på dess landlevande släktingar. Där står hon på lur, lokaliserar och med ett skutt rakt upp tar hon satts för att komma åt. Väl nere börjar hon hysteriskt gräva. Det flyger jord och grästorvor åt alla håll och man får akta sig för att inte få en dusch av geggan. ”Snart har jag dig” tycks hon tänka och kör ner hela huvudet i hålet och försöker nosa sig fram till sitt byte. Jord i nosen och hon nyser och frustar. (Hade det varit en tecknad film hade jorden kommit ut som rökmoln ur omkringliggande hål.) När hon tar upp huvudet för att andas så har hon jord och bös i hela ansiktet, skägget är brunt och i ögonbrynen sitter det gräs. Hon är smart den där bruden som försöker kamouflera sig för sorken! Hon försöker däremot inte dölja jordskalvet som blir i gångarna när hon frustar och fnyser rakt in i sorkens hus.

Kan det vara så att hon inte bara har en skruv lös utan att en hel skruvkartong saknas, så om ni kan se om ni hittar den vore jag mycket nöjd och slipper returera henne. För det blir inte lätt för er att sälja denna blandning av schnauzer, krokodil och piraya. Ett förslag vore väl att sälja henne till någon djurpark med exotiska djur, en samlare av exotiska djur eller till någon person som har lika stor kärlek till vatten och vattenlevande rovdjur. Annart så tänkte jag på att eftersom att hon gillar Hajen-filmena så kanske det kunde passa med någon entusiast till den typen av filmer som vill kunna skryta med att den har en hund som gillar Hajar och kan nynna ledmotivet till filmerna. Jag kan inte veta vilka eventuella konsekvenser blir för personen men kan erbjuda mig att skicka med en skylt där det står ”Varning för Haj-schnauzern”

/// En förvirrad rovdjursägare

PS. Fast ibland tror jag inte hon är något vattenlevande djur utan snarare en bergsget. Hon har en förkärlek till att hoppa på stenar och gärna gå balansgång på murar. Vintertid är hon mer snöhögarna än på backen. I våras hoppade hon dessutom rakt in i en mur för att hon försökte balansera på det som en gång varit en snöhög under vintern. Tror ni att det är då största skadan skett eller finns det risk att hjärncellerna blåst bort då vi varit ute i dåligt väder? D.S

Stormig debut

Kvart över fem rullade jag livlös ur sängen och kastade väckarklockan i väggen.Undrade hur f*n man kunde komma på idéen att ta en biltur på närmare två timmar för att få spåra och sedan köra lite lydnad.  På med kläder och försök att pilla i sig lite frukost vid datorn, samtidigt som schnauzern studsade jämfota jämte mig i hopp om att kunna få liket att tappa sin macka.

Husse kom till slut upp ur sängen och drog sig sakta ut och somnade snabbt i bilen. Stormen Berit drog fram och det regnade och blåste. Med andra ord en underbar dag att debutera i appellspår. Räknade med att jag skulle åka fel så vi hade gott om tid, och efter en felåkning på några mil så kom vi tillslut fram och hittade klubbstugan. Ibland så känner jag mig själv för väl. Under dragningen av startordningen trodde jag att jag skulle spy men lyckades att låta bli och så småning om rullade vi i karavan ut mot spårmarkerna.

Jag blev tilldelad min plätt att lägga spåret på. Klart och tydligt var spåret uppmärkt med flaggor för start, vinklar och slut. Tävlingsledaren påpekade vikten av att gå mot rätt flaggor och pekade klart och tydligt vilken flagga det skulle tas sikte mot. Detta för att folk tagit fel flaggor. Jag nickade och talade om att det vore typiskt mig att göra ett sådant misstag. Detta skulle bli lätt som en plätt, vit/röd flagga som start, vita vid vinklar och röd som avslut. Stampade upp starten och gick rakt mot den vita flaggan, lade apporten halvvägs, fortsatte gå, plockade upp flaggan och gjorde vinkeln. Gick vidare, lade apport, gjorde en vinkel, plockade flaggan och vidare mot slutet. Flaggan såg dock inte lika röd ut därifrån, konstigt, men det fanns ju ingen annan synlig flagga så det var bara att gå. Lade slutapporten och gick för att plocka flaggan. Hmm... här var det upptrampat... Och självklart hade jag lyckats komma tillbaka till startpunkten.

F*n vad pinsamt. ”Vad var det jag sa, typiskt mig?!” sa jag till tävlingsledaren som muttrade och såg irriterad ut och tilldelade mig ny mark. En stubbåker med hjulspår efter traktor som kört fram och tillbaka på den vattensjuka åkern. Fick här ut ett riktigt spår, med start, två vinklar och ett slut. Sen återstod väntan tillsammans med de andra tävlande och stormen Berit.

Berit gjorde väntan olidlig genom sitt ihärdiga blåsande och jag tror att hennes plan var att sabotera allt. Föreberedde mig på att linan skulle trassla och  lade ut den i god tid. Inget trassel. Äntligen något som gick rätt. På med selen och schnauzern bogserade mig fram till starten. Fick efter många om och men lagt henne, kopplat på linan och kommenderat ”spår”. Ut gick det, 10 meter och jag kunde äntligen följa med. Efter två steg tog det stopp då skägget hittade små svarta harkarameller i spåret och jag fick hotat igång hennen på spåret igen. Vinden dansade runt oss och det duggregnade nu bara men det blåste desto mer. Schanuzern hade inte jättehög fart framåt utan jag fick mer kämpa emot vinden och försöka sänka farten för att inte blåsa förbi skägget. En kastande sidvind och skägget tappade spåret. Hon arbetade sig bra tillbaka och hittade första apporten. Fort fram, byta till den medhavda apporten som hon fick tugga på. Vår rutin; flisa sönder pinnen och sedan godis. (Kanske var för snabb att sätta henne på spåret igen då jag brukar vilja att hon ”skakar av sig” spåret innan vi går vidare men inte gjorde det denna gången.) När hon flisat klart och ätit körde vi vidare igen. Framåt men här gick något fel och vinkeln var som bortblåst eller så hade den drunknat i lervällingen. Med lera upp till knäna försökte schnauzern hitta tillbaka till spåret och jag kände att det var inte rättvist att ens försöka mer så vi bröt här. Jag var ändå nöjd med skäggets insats och hon hittade i alla fall första apporten trotts att Berit nog lagt mitt spår på villospår och nöjd med att jag kommit på en bra rutin vid apporterna. Tyvärr så var det väl delade meningar om rutinerna vid apporten och det enda domaren kunde säga om spåret var att jag sjabblade till det och drog ut på tiden vid apporten och att jag sabbade med att ge godis. Så där blev jag faktiskt riktigt ledsen och funderade på att skita i allt och åka hem. När man äntligen känner sig nöjd med något så är det ändå inte bra! Torkade tårarna och begav mig vidare mot lydnaden.  

Först började vi med budföring, skägget var måttligt road av gubben på planen som skulle vara vår mottagare. ”Ja, jag hej på dig” sa hon och letade efter mer karameller. Vi ställde upp och jag kopplade loss. ”Marsch” Fort iväg, rakt fram 20 meter och sedan kom hon på att det var dags att showa lite. Hon viker av rakt upp på altanen och upp till publiken för att kolla läget. Vilka som hejade på henne och vilka kändisar som var med. Det var bara husse som var känd sedan tidigare men han var ett kärt återseende och nu hade hon flera nya vänner. ”Vad gör jag nu?” var det enda jag tänkte. ”Du kan gå och hämta hunden” sa domaren och förvånad lämnar jag planen. Så en minnes lapp till mig själv är att ta med husse på träning men att INTE ha honom som mottagare. Fast mest troligt är att det var en kast vind som blåste upp henne i publiken.

Domarna och tävlingsledaren såg inte ut att ha allt för höga tankar om skägget och mig när vi äntrade planen. ”Skit sak samma, jag har betalat för denna träning. Så nu kör vi” tänkte jag och jag är inte besviken på resultatet;

Linförighet 7/8 – sakta sitt, trycker, snett sitt/ tänger, snett sitt

Framförgående 0/0 - avstår

Platsläggande 8/9 - saktar vid kommando/steg

Inkallning 10/10

Apportering 7/8 - Tugg

Hopp över hinder 0/0 – hoppar inte.

Platsliggning 0/0 – avstår

Jag valde att avstå platsen och det tackar jag min lyckliga stjärna för, då det blev partaj på planen när en av dem fick upp alla de andra på ett rejvparty. Avstod även framförgåendet då det inte är befäst och vid hoppet så hoppade hon inte. Kan berott på att hindret var målat i neonorange färg eller på nått annat.

Ri(e)siga ordspråk

Riesenschnauzer är en unik ras, därför behöver de några alldeles egna ordspråk.

• Bättre 10 bollar än ingen.
• Har man riesen i sängen får man knô som fan.
• Väck ej den riesen som sover.
• Varför gå över leran när man kan gyttjebrottas?
• Den som gräver en grop, kan hitta ben eller sork.
• Riesen har galen ägare.
• Den som tar, han har (och bäst är om man kan skylla på någon annan.)
• Det som inte dödar ger i alla fall många blåmärken.

2-årskalas

Röja firade sin födelsedag med pompa och ståt, kusin Dezzi var där och de hade hattar och tutor.

Matte fick efter mycket tjat också vara med och tuta lite. Tydligen är man inte så roligt längre utan mest pinsam...

Så klart bjöds det på tårta också. Tårtan är äkta och inte något fotomontage(!) Schnauzern klarade att sitta framför den utan att krascha i eller äta upp den.

Önskelista

Röja fyller två år i morgon och hon håller på att tjata hål i huvudet på mig om vad hon önskar sig i födelsedagspresent... Därför lovade jag att hjälpa henne att skriva ner listan om hon slutade tjata. Hon har sina idéer om vad hon önskar sig, och det är väl bra. Bäst vore dock om de flesta inte handlade om mig, min inblandning eller att studentekonomin skulle bli ännu mer lidande av hennes idéer. Så låt se, vad var nu hennes önskningar...?

• Bollkastnings kurs till matte så att jag lär mig kasta långt men helst åt det håll där skägget befinner sig.
• Bollar som inte fastnar i träd om matte inte får en bollkastnings kurs.
• En ny aktiveringsboll som inte fastnar under soffan eller sängen. Det är så jobbigt att hela tiden behöva gräva fram den eller be matte om hjälp för hon är tydligen sååå långsam och låter henne inte leka så länge som hon vill om matte måste plocka fram bollen hela tiden. Kan hon inte få en bättre boll så är högre möbler en bra present också.
• En snabbare cykel som man slipper dra efter sig och en gladare matte som inte tjoar så fort det, enligt henne, går lite för fort eller fel
• En friseringsutbildning till matte så att man slipper se ut som ett vivelmarsvin och hela tiden måste hålla på att fixa med luggen för att se det man ser.
• Stora leksaker med mycket ludd. Dessa är roliga och hon uppfattade det även som att matte också älskar ludd . För att matte låter så roligt när hon springer runt och försöker samla in luddet som skägget lyckas få ur dem. För ett ögonblick erkände skäggapan att hon brukar sprider ut luddet över allt för att matte ska springa runt och knorra ännu mera. Mattes ljud är tydligen bättre än leksaker som piper!
• Tysta grannar som inte stör hennes skönhetssömn eller väcker henne mitt i natten och då påverkar mattes humör.
• Frolic som man inte får ont i magen av.
• Mer frihet men eftersom matte anser att hon är för omogen för det så vill hon istället att mattes syn försämras så att hon kan utforska skogen och dess invånare lite mer...

Ungdoms fasoner...?!

Schnauzern börjar bli tonåring och flörtar vilt med allt av det motsatta könet. Man skäms över att ha en slampa till skägg och blir ytterst generad över hennes dåliga smak när det gäller tilltänkta blivande fäder till sina skäggstubb. Hade hon hållit sig till andra skägg kunde jag acceptera flörtandet men när det nu är allt av det motsatta könet, två- samt fyrbenta,  med och utan skägg, då får man skämmas!

Den som kommenterar med "sådan ägare, sådan hund" kommer jag säga upp kontakten med!

Riesen i Syds läger

För det första borde man kanske ta reda på om det är till Skåne eller Blekinge man ska. Jag trodde nämligen att det var samma ställe, men tydligen så tillhör inte allt söder om Varberg Skåne. Så fel man kan ha ibland, ja, ja att vi skulle till Blekinge kom min rese-  och blivande rumskamrat väl fram till tillslut. Vilken väg vi skulle åka var nästa problem. Eftersom att det var ett måste att stanna på vägen för lite (o)nödvändig shopping i vildmarks butiken i Falkenberg så fick det bli E6.an neråt landet. För att sedan hitta rätt avfart åt vänster någonstans längs med vägen för att komma höger och inåt landet. Lätt som en plätt, för kom vi till Malmö så skulle vi vara åt h-vete fel. När vägproblemet var löst återstod bara det värsta och största problemet... PACKNINGEN!

Att lista ut vad som var behövligt och mest idiotsäkert efter två dygns konstant regnande kändes inte så svårt, cyklop, våtdräkt och simfötter var mer logiskt än underställ, raggsockar och kängor.

Därefter så packades det ner valium, vilket är en riesenägares näst bästa vän efter whiskey som ges till tilltuffsade instruktörer och figuranter vid blodvite. GPS hade varit bra om man ägt en eftersom att lokalsinnet är obefintligt hos matten och hunden  än så länge är en snabb spårhund som inte alltid spårar det den ska. Tändstickor, första hjälpen-kit och fickplunta...Hmm... vad mer behövs? Nått förstånd går inte att packa ner men jag kanske kan ha turen att skägget spårar upp ett i de blekikanska skogarna.

Packningen fortgår och en vän som håller på med hästar tipsar om att balsnöre och silvertejp brukar lösa alla problem inom hästbranchen. Spik fick man dessutom absolut inte glömma. Såg i mitt stilla sinne ett försöka att hindra riesenschanuzern med dessa tillbehör och förklarade att det krävs grövre artilleri än balsnöre för att lugna en spårgalen schnauzer men om jag kanske tejpar ihop benen så ska de nog gå med spik och balsnöre. En annan god vän och tillika riesenägare tipsade om dynamit för att lugna hunden ordentligt eller för att väcka matten ur medvetslösheten efter en dag i skogen. Dynamit skrevs till på inköpslistan, kunde de ha det framme på affären? Kanske jämte övningskantarellerna...

Hundsäng, skålar, mat, spårselar, linor, mutor i form av skinka, köttbullar och korv. Kongar, bollar, kampstock, snitslar, träpinnar, uppletandeföremål... När jag var inne på andra väskan med schnauzerns saker undrade den skeptiska pojkvännen om jag inte själv skulle ha med kläder, för att med all den packningen till skäggapan så var det snart fullt i bilen. Så efter att ha sortera bort hälften av allt som skulle med så fick det till slut plats i sucken. Takbox eller släpkärra kan därför vara en bra investering för framtida läger. 

Skägget och jag fick trots all packning plats i sucken och vi tog följe med vår resekamrat till Falkenberg där vi mötte upp vår vägvisare. Vilket var en väldig tur då min blivande rumskamrat i all hast enbart lyckades få med sig en tomkartong tillhörande en GPS, som tydligen fanns liggandes på nått outmärkt ställe i hennes lägenhet. En karton till en GPS är kort och gott en mycket sämre vägvisare än mig själv och då kan jag inte ens höger och vänster!

Resan till Blekinge gick galant, det var bara precis innan vi nådde campingen som vi råkade ut för en förvirrad lokförare som parkerade mitt järnvägskorsningen för att sedan visa sin förmåga att kunna backa, köra fram och till slut komma på att det var backa han skulle göra.

När vi kommit förbi tåget och fått vårat rum tilldelat kom nästa problem, min rumskamrat hade med precis lika mycket saker som jag! Så vi baxade in fyra väskor var, hundsängar och kompostgaller. Rummet påminde mer om en lagerlokal än ett sovrum. Jag konstaterade att det var tur att buren stannade hemma för enda platsen som funnits att ställa den på var på bordet och då kunde vi inte avnjutit något glas vin i lugn och ro.

Dag ett på lägret var på lydnadsplanen där det största halleluja momentet var att inse att ”min hund är inte dum i huvudet – alla är så här” Det är fler än jag som har nån blandning mellan studsboll och schnauzer dessutom så kunde jag jämföra mina blåmärken med de andra ägarna och utan att problem berätta om de prestationer schnauzern gjort för att vålla matten diverse skador. Jag var i himmelriket och jag flög fram precis som schnauzern brukar göra. Mitt skägg verkade för första gången i sitt tvååriga liv fullständigt normal!

Dag två begav vi oss mot den blekikanska vildmarken och mot vår spårskog. Mantrat löd enligt instruktören ”Lita på hunden men snitsla så att du vet” Superbra, nu slapp jag vara trotsig, eftersom att jag inte har någon utbildning i extrem överlevnad för vildmarken eller tält och SOS-facklor med så här snitslades det på för glatta livet. Täta snitslar för att säkra vilken väg man gått för att hitta spåret sedan. Detta var en idiotsäkerplan tills snitslarna började ta slut och det fortfarande var långt till stigen. Jag gjorde ett spårslut och det var dags att hitta tillbaka till den där stigen som jag utgått från. Raktfram, för jag hade gjort mina två vänstersvängar och följt gärdsgård som enligt min logik gick rakt fram till stigen. Till slut insåg jag att min logik och skogen uppbyggnad inte riktigt överensstämde. Jag borde kommit ut till stigen, men tydligen hade någon flyttat på den eller så hade den tagit slut mitt uti tomma intet. Efter att ha irrat runt en bra tag där stigen borde funnits så såg jag som tur var en reflexjacka skymta bort i fjärran. Jag var räddad! I min förvirring hade jag tydligen inte ens hört deras rop och de hade tydigen även försökt ringa till mig men till vilken nytta då mobilen låg i bilen och skägget vägrat svara.  Vi diskuterade över fikat och jag började väl inse att spår nog inte är något för mig så chansen att gå vilse är väldigt stor då föräldrarna tydligen tog någon form av ekonomivariant och valde bort den delen med lokalsinnet. Rapport kan kanske vara något, då behöver man ju inte lämna A-stationen utan det är den andra som får föra jobbet.

Efter fikat så var det dags att visa upp våra färdigheter och tyvärr eller tack och lov beroende på hur man ser det så skötte sig schnauzern fint. Inget benknäckartempo här inte, utan ett lugnt och fint tempo med bra drag i linan. ”J**la ögontjänare...” mumlade jag för mig själv.  Första och andra träpinnen hittades och förvandlades snabbt till tandpetare. Skägget var överlycklig och jag med, vi var inte vilse! Än...! Spåret fortsatte genom granar, under stock, över sten, upp och balanserandes på gärdsgård. ”Visst är jag en oerfaren spårläggare men jag lovar att jag inte la spåret där uppe.” förtydligade jag för instruktörerna. Studs ner på fel sida av gärdsgård. Över på rätt sida och trassel in i buskaget. Kvistar och barr flög. Över stenmuren ingen... Slutapporten hittades till slut och gick samma död till mötes som sina tidigare artfränder. Vi hade nått slutet av spåret, nu skulle vi bara hitta stigen snabbare än jag gjorde förra gången. Instruktören som begåvats med ett mycketbra lokalsinne hittade stigen mycket snabbare än den väg jag gått, tydligen hade jag inte varit så vilse som jag trott.

Efter en hård dag i spårskogen är det så skönt med en dusch men jag kan verkligen inte förstå hur man lyckas att få barr både i BH och trosor... När man har både underställ, byxor, tröja och väst på sig. Detta är för mig förtfarande ett mysterium. Efter duschen tyckte jag mig förtjänt av en powernap men ack vad jag bedrog mig sängen var upptagen av två skägg som ansåg sig mest värda av att vila, i den andra sängen låg min rumskamrat. Eftersom att jag inte ville riskera att bli anklagad för att ha antastat henne fick jag välja på att knöla ner mig i hundsängen eller att dela min säng med skäggen. Jag valde det sistnämnda och vek ihop mig mellan skäggen. Inte vidare bekvämt men ändå i min säng... eller rättare sagt våran säng. För att förtydliga innebörden av att det mest var en schnauzersäng hade Herr Skägg torkat av både matrester och vatten på lakan och täcke. Mysfaktorn steg avsevärt.

Dag tre talade mina gruppmedlemmar om för mig att ta med mobil och sätta på ljudet INNAN jag gick ut mitt spår. Förstår absolut inte vad det försökte antyda. Denna gång hittade jag stigen utan problem och snitslarna räckte gott och väl. Skägget visade även denna dag sin bästa sida i spåret och pinnarna slutade sina dagar som tandpetare.

Därefter avslutades läger och vi tömde vårat förråd och packade lätt in oss i bilarna. Att hitta vägen hem från blekinge var värre då våran vägvisare åkte hem tidigare och även om urinvånarna från både Skåne och Blekinge talade om att vägen var sååå lätt att hitta så lyckades min rumskamrat och jag missa rätt väg hem. Två personer utan minsta gnutta lokalsinne och utan GPS är som gjort för att tappa bort sig själva... Vi hittade till slut E6.an igen och hem. 

Nu laddar vi för fullt och längtar till nästa års läger!

Jakten på ”skogens guld...”

Diskuterade kantarellsök med en vän och hon berättade hur roligt och lärorikt det var för både hund och förare. Jag förklarade att mitt problem med svamp är att jag inte vet hur en kantarell och att jag p.g.a. det inte kan lära skägget kantarellsök. För den en enda svamparna jag vet hur den ser ut är flugsvamp och den ska man ju gärna undvika. Eller jo en svamp till kan jag och det är champinjon och de växer ju i konservburkar i affärerna... Dessutom finns de nog inte i vårt land då jag aldrig sett nått Champinjonburksträd eller buske.

Min vän förklarade att det fanns övningskantareller i mataffären och att jag skulle skynda mig dit och köp för det finns bara en kort tid till! ”Fråga i affären om du inte vet hur de ser ut, de brukar finnas jämte champisarna i frukt- och grönsaksdisken.” Övningskantareller tänkte jag för mig själv, trattkantareller och vanliga kantareller hade jag hört talas om men inte övningskantareller. Detta kändes något pinsamt så jag bytte snabbt samtalsämne.

Jag funderade ett tag innan jag bestämde mig för att trotsa mina okunskaper inom svamp och gick till affären för att hitta mina övningskantareller. Eftersom att jag inte visste vad jag letade efter så letade jag istället upp en vän som jobbade där och som till min stora fördel även är hundägare.

-          - ”Du vet jag tänkte börja med kantarellsök så jag behöver övningskantareller, var har ni det?”

-          - ”Ööö...? Övningskantareller? Går det inte bra med vanliga kantareller? Undrade min vän och såg något förvirrad ut.

Entusiastiskt pratade jag på om min blivande kantarellsökshund men kom fram till att det övningskantareller som jag skulle ha. För att detta hjälpmedel skulle man ha om man inte själv visste hur en kantarell såg ut och om man absolut ville lära hunden just kantarellsök. Jag fick en menande blick från min vän, som med en konstig min till slut fick fram ”Tanken var nog att du skulle öva på vanliga kantareller som vi har här men håll dig du ifrån kantarellsök och svampar, det är säkrast så...”  Sen vände hon och gick och jag hörde ett hysteriskt skratt från personalrummet. Jag följde hennes råd och la ner kantarellsökandet samma dag.

Nu mera handlar jag mest på de andra affärerna eller ha luva på mig eftersom att jag hos personalen är (ö)känd som hon med övningskantarellerna... 

Pojkvänstest

För ett tag sedan fick jag nått som kallades ”Äkta kärlekstest” i min mail. Där fick man tips om att stäng in sin partner och hund i bagageutrymmet i bilen och sedan öppna efter 2 timmar. Den som var gladast över att se en var vinnaren och den andra kunde man göra sig av med...  Detta borde ju vara ett bra test efter många år tillsammans och detta kommer garanterat att testas. Nu ska jag istället berätta hur jag hjälp att göra det ultimata pojkvänstestet på en dejt som erbjöd sig att vara med och träna hund...

Promenad-dejter med hund är något som i alla fall hos mig är väldigt trevlig och när ens dejt under promenaden snällt och vänligt, helt på egen hand, erbjuder sig att hjälpa till att träna hund får denne automatiskt pluspoäng. En framtidsdröm om att ha hittat en kanonpartner tillika mottagare i rapport växer fram, samt drömmen om prispall och gulmedalj. 

”Självklart” svarade jag men visste inte riktigt vad han skulle hjälpa till med då hundvanan inte var så stor. Att irra bort honom som spårläggare var inte aktuellt så det fick bli budföring. Jag förklarade hur momentet gick till vad som skulle hända och hur han skulle ta emot skägget och vilka kommandon och belöningar som skulle användas på skägget som fortfarande var hyfsat grön inom denna gren. 

Någonstans borde jag anat vad som skulle ske, för när jag kommenderade marsch, såg jag hur djävulshornen växa upp i pannan på schnauzern som laddar mot mottagaren. Dejten som intet ont anande som lite för sent kommenderar ”fot” får 30 kg schnauzer som bredsidar och armbågar honom rakt i familjelyckan... ”Där rök den nyttan utav honom” tänkte  jag och undrade om han skulle höra av sig om han någonsin repade sig ingen efter denna dejt a la misshandel av skäggapa. Han faller baklänges och jag ser framför mig hur dejten slutat på sjukhus med gips. Men på nått sätt lyckas han hålla sig ståendes och till slut får den stackars dejten som är är både chockad och pungkrossad ändå ur sig; ”Vvv...Varför gjorde hon sååå?”

Jag biter mig i läppen och får verkligen anstränga mig för att inte bryta ihop i ett hysteriskt skrattanfall...  ”Förlåt” hojtar jag tillslut...” Jag glömde säga... du måste stå stabilt annars ser hon dig som en bowlingkägla... Sen glömde jag också säga  att suspenderar är ett bra hjälpmedel om man ska vara mottagare... för en riesen!” Jag biter mig ännu hårdare i läppen och går fram och klappar om honom och talar om att han gjorde ett bra jobb även om det inte riktigt blev som det var tänkt och att jag skulle bjuda på fika som plåster på såren. Efter det hör jag mig själv säga ”Vill du prova en gång till?”

Antingen var min dejt riktigt korkad eller bara väldigt sugen på fika för han gick med på att köra en gång till och eftersom att vi gick från att dejta till att bli ihop så får jag tacka skägget för att hon hjälpte matten att göra det ultimata pojkvänstestet...

Konsten att tvätta ett skägg

Vet inte om hon anade att något var i görningen när hon såg att badrummet tömdes på mattor och alla andra skadliga och lösa föremål eller om det var mattes böner till högre makter om att det skulle gå smärtfritt som gjorde att hon anade onåd. I vilket fall insåg hon att hon var inblandad i det som komma skulle och hon gjorde ett tapper försök att gömma sig bakom soffan.

Badrummet var tömt, handdukar, cyklop och snorkel framtaget - nu var det allt dags att tvätta skägget! Lockande med korv och till slut hot om indragna promenader men de hjälpte inte så det  var bara att ta spjärn med benen mot väggen och soffan och dra fram hunden. Lagen om kuperingsföbud kanske inte var så dum ändå...?! Förut har svansen bara använts till att riva ner saker men nu fanns det ett nytt användningsområde.

Kastade på halsbandet som ett lasso innan jag tappade taget och hunden for upp och ”somnande” i soffan och som försökte tala om att ”väck inte den schnauzer som sover”.  ”Tramsa inte nu” – sa jag och drog med mig en motsträvig lerhög. Vid första tröskel tog det stopp då hon hade nått att ta spjärn mot. Band fast kopplet i garderobs handtaget och gick runt hunden som fortfarande kämpade för livet för att inte passera tröskeln. Använde ett skohorn som hävsång för att få henne över första tröskeln. Heja, bara en kvar! Med hävstången i högsta hugg och lossning av förankringen så fortsatte vi mot nästa farthinder. Nu skulle det badas! Schnauzern ändrade taktik och talade om för mig att ”Tro inte att jag samarbetar bara för att jag följer med dig” och tog ett kliv över tröskeln och in i badrummet. Jag stängde och barrikaderade dörren ingen skulle nu komma in eller viktigast av allt ut.

Drar fram hunden som försökt gömma sig bakom toaletten, och lyft...”detta går bra” tänkte jag i mitt stilla sinne men ack vad fel jag hade skulle det sekunderna senare visa sig.  Lyft och i badkaret och ner... Öööö? ner! Nä då, benen ut åt alla håll, likt Gråben för att inte falla ner i en avgrund...  Hunden balanserar nu på badkarskanten. Efter många om och men och diverse hot om indragna promenader, spår och eventuellt en försäljningsannons så lyckades jag vika ihop benen på den i vanliga fall svarta hunden och få ner henne i badkaret. I samma stund vattnet kom på förvandlades hon till en rodeohäst och jag till dennas ryttare – snabbt som ögat hade jag hamnat i badkaret med en galen rodeoschnauzer mellan benen... Till slut lugnade hon sig och duschningen kunde påbörjas.  Vattnet färgades brunt av all jord, grus, sand och barr och se där, där kom en kvist flytandes. Var hade hon förvarat den?

Lät vattnet rinna när jag schamponerade och insåg att vattnet steg sakta men säkert i badkaret. Försöker gräva och se om det är kvisten som stoppar upp och då såg hon sin flyktchans! Upp i bortsidan av badkaret, river ner det enda jag glömt ta ut badrummet – en öppnad flaska med bubbelbad. Fångar schanuzern i språnget och får snabbt ner henne i badet igen. H***ete vad det skummar och vad hundschampot smakar illa. Rycker upp proppen som orakade stoppet. H***ete vad det skummar! Sköljer av skum och schampo från hunden. Torkar av och ser att hon njuter för fullt. Äntligen var det över, när hon kändes torr släpper jag ut henne och hon springer iväg likt kossor på grönbete och avslutar med ärevarv upp och göttar ner sig i soffan. Jag tackar de högre makterna - för att så här bra gick det inte förra gången!

 Nu återstår bara sanering av badrum och en välförtjänt dusch åt mig själv.

Tävlingsdebut

Idag gjorde vi det! Det gick över förväntan och jag avled inte även om det kändes så vid dragningen, under platsliggningen och under linförigheten! Kroppen var så tung att det kändes som den var av betong och jag undrade om det skulle gå att förflytta mig ens ett steg under linförigheten eller om jag skulle falla ihop orörlig och de skulle behöva en truck för att få bort betongsuggan från planen.

Jag föll inte ihop och jag kräktes inte heller på planen även om det precis innan kändes som att det skulle ske. Platsliggning är världens längsta moment insåg jag och fick byta ställning ett hundratals gånger för att inte svimma. Inte stirra på hunden - men inte heller kika på allt runt omkring för så blir hon nyfiken... Vart ska jag titta? Byta ställning för hundraelfte gången. "Återgå" - tack gode gud!
Tandvisningen gick galant - domaren blev inte upphånglad men hon försökte äta upp numervisningen (?) som låg på marken. Domaren skrattade och sa "äter hon upp den blir det inga nollor för nån idag". Synd att hon inte svalde den tänkte jag för då hade vi i alla fall kunnat få några poäng...

Startnummer två hade vi så efter platsen blev det uppvärmning... Rastning - hunden vägrar kissa! Panik, vad gör man? Promenerar fram och tillbaka, lite fotpositoner - belöning med den gula kongen. Hon är med! Vägrar fortfarande kissa. Bära eller brista... värsta som kan hända är att hon kissar på planen...
Så ropade de "Startnummer två"
"Nu dör jag" tänkte jag men per automatik kunde betongkroppen ändå röra sig och vi kom in och ställde upp oss.

I linförgheten var hon inte alls med men detta på grund av min nervositet. "Moment slut" var det bästa tävlingsledaren sa under det momentet. Jätteberöm till skägget - hon flyger, hoppar, studsar och skäller. NU släppte nervositeten och läggandet gick galant lika så inkallningen, domaren tyckte sig konstigt nog se att hon hoppade på mig. Inget jag själv reagerade på utan hade ett halleluja moment då hon inte hoppade på mig! Eller rättare sagt kraschade in i mig på grund av dåliga bromsar/ögonmått.
Steg på ställandet och reste sig när hon fått apporten.
Håller med om att hon hoppade på mig efter hoppet och är supernöjd med helhetsintrycket!


Platsliggning 9,5 - (bytte position)
Tandvisning 10

Linförighet 7 - tränger, slarvig halt, vid position
Läggande 9 - ngt långsamt
Inkallning 9 -hoppar på förare
(tur att han inte sett de träningstillfällen vi haft där vi hånglat)
Ställande 8,5 - steg efter kommando
Apportering 8 - ändrar ställning 
(ställde sig upp när hon greppade apporten)
Hopp över hinder 9 - hoppar på förare
Helhetsintryck 9

Sammanlagt 172 poäng och 2 placering

Tack till Kungälvs brukshundklubb!
Till Pias bed and breakfast och till Britt som agerade papparazzi och filmade och fotade det hela!

Röja testar

Eftersom att vi är produkttestare för ViRuBa så kommer här en fortsättning och betygsättning av
Kampbollen

Att hitta hållbara kamp/belönings leksaker är svårt, allt för ofta är kvaliteten inte allt för bra och det går sönder väldigt mycket leksaker. Vid testningsstunden så har bollarna enbart används som belöning och hon har därför bara fått tugga på bollarna kortare stunder (självbelöning), hon har även sprungit och hämta dem (jakt) och sedan lekt med mig (kamplek)

Vid första syn på bollen så ser den inte mycket ut för världen. Men efter träning och haft bollen som belöning är jag positivt överraskad. Snöret är sytt så att det går igenom bollen - vilket gör att den än så länge klarat lite tyffare tag utan att gå sönder. Det är även skönt att hålla i och gummibiten gör att det lättare att hålla emot om man har en hund med mycket tillkämpnade. Gummit är mjukt och tuggvänligt och har inte än fått några skavanker från tuggandet.

Däremot ska jag låta vara osagt om Röja eller de andra märkt av vaniljsmaken.

Kampbollen har vid flera tillfällen använts och den är fortfarande hel, det är inga tydliga tuggmärken eller skador på boll eller snöre. Den har även blivit testad av andra riesen och även schäfer och dobermann och håller fortfarande. Bollen är mycket uppskattad, troligtvis för att den är mjuk och tuggvänlig. En annan fördel med att bollen är mjuk är att om man är lika dålig på att kasta som jag är, så gör det inte så ont på hunden om man träffar den som om bollen vore helgjuten.

Därför ger jag Kampbollen betyg 5 skall av 5 möjliga!

"På djupet"

Uppletande är en roligt del av hunderiet speciellt när man har flyt i träning. Som nybörjare har jag blivit tragglad med att "träna på djupet" vilket innebär att föremålen ska ligga så lång ut i rutan som möjligt, sagt och gjort så har vi tränat på djupet.

Under helgen läger hann vi med uppletande och jag hur ville jag ha det?
- Självklart på djupet.

Hunden är laddad och fokuserad.
"Leta"
Hon går iväg som ett pistolskott
Fort går det, ut går det, ut på djupet. Inga problem!
Tills det går upp ett ljus för mig att hunden inte hittar ett enda föremål närmare än 45 meter.
"Leta" innebär att finna föremål på djupet. Övriga 45 meter är bara startsträcka...
Gör om gör rätt - men djupet är f*n inga problem!

En svart ängel...

med en fel placerad gloria...

 

Otis tyckte dock att hon skulle dela med sig... 

Och sen försökte han visa sin fina gloria...

Sen diskuterade Röja och Otis äganderätten och båda resonerande på samma sätt;

Om jag har det - är det mitt
Om du vill ha det - är det mitt
Om du hade det först -är det ändå mitt!

 Om jag tröttnar - är det ditt
Om jag vill ha tillbaka det - är det mitt igen!

En lugn och skön cykeltur...

... eller hur jag förvandlades till kamikaze-cyklist!

Mitt upp i allt packande inför höstens riesenläger fick jag den briljanta idén om att jag och schnauzern behövde lite frisk luft och att bästa sättet att avsluta torsdagskvällen var att ta en skön cykeltur. Sagt och gjort så slängde jag på mig en jacka och keps och på med en sele på hunden (för det är bra att ha när man cyklar för att det inte ska bli drag och obehag i halsen). Första delen, rastning och uppvärmning gick som vanligt lite snurrigt då det är mycket att hålla koll på när man ska ha med en cykel på promenad som inte är så miljötränad och van att bara gå vid sidan om. När rastningen var avklarad och cykeln började lunga ner sig och sluta trassla in sig i hunden och kopplet, var det dags för en cykeltur med hunden. Över med hunden på högersidan, koppla om till sele och... Fort iväg, ”mot Sherwoodskogen” vrålade schnuzern och jag hann nätt och jämt komma upp på cykeln och fånga kepsen som höll på att flyga av. Benen åt alla håll och kanter, fann bromsen och styret i rätt sekund för att inte köra över tanten med rullator.

Att ha hunden på högersidan har att göra med att hunden ska vara på insidan av cykeln och inte mitt i vägen men tar ingen som helst hänsyn till mig som har ytterst dålig balans eller dåligt med muskler i vänster armen. Att hålla emot en galen schnauzer går kanon men att styra en cykel med vänster armen och en formel ett-bil i andra är ett självmordsuppdrag som heter duga.  Dåliga vägar, gupp som får tänderna att skramla och en vrålande motor, förlåt schnauzer, kass balans, lera som stänker upp i ögonen, mun, ja överallt i samband med att alla växlar utom högväxeln slutar fungera på skägget... Cykling är så trevligt! Långa svordoms visor och hot om döden hjälpte inte på schnauzern som blivit döv av fartvindarna eller som helt enkelt färdades fortare än ljudets hastighet farten var konstant. Som tur var så fungerade fortfarande bromsarna på cykeln.

Det osade bromsar om cykeln när vi passerade ett gäng hurtiga joggare som stannat för att stretcha. De såg alla förvånade ut när det svart strecket passerade i 100km/h med en flygande cykel och en självmordsbenägen cyklist på, spottandes lera, svärandes och som kramphåller i styret och snöret som sammankopplar dem med svartafaran.

När jag till slut fått ner farten på det skenande ångloket dyker en hare upp framför oss. Jag ber en stilla bön och börjar planera min egen begravning och gravstenens text.  Jag fattar mod och slänger mig över schnauzern i äkta Crocodil Hunter stil och hon ser på mig och fattar ingenting. Vi passerar haren och jag kopplar nu loss ångloket för att överleva resterande cykeltur, för nu har hon väl rasat av sig?

Växellådan var tydligen fortfarande kass på schnauzern och den for iväg i topphastighet, noll till hundra på  sisidär 0,2 sekunder. Jag funderade på om jag borde utfärdat nån form av varning inom Vänersborgs kommun innan vi begett oss iväg på cykeltur men att det nu var för sent och om jag i min halt panikslagna  jakt på den försvunna hunden nu skulle behöva möta folk som stött på den svarta blixten. Hur bemöter man folk som blivit överfallna av en lerig svart blixt från klar himmel? Jag kunde kanske se oskyldig ut om jag inte haft en bajspåse i cykelkorgen, skulle jag göra mig av med bevismaterialet? För om de inte fanns kunde jag förklara de smutsiga kläderna och leran i ansiktet med att jag också blivit överfallen och att det fanns så oansvariga hundägare nu för tiden!

Till slut hittade jag svart faran i ett lerdike där hon simmade förnöjt runt och väntade på mig. Jag fick kopplat upp henne och resan hem gick smärtfritt fram tills hon insåg att ”Det är höst nu – LÖÖÖÖV!!!

Jag ställde det som fanns kvar av cykeln i cykelstället och konstaterade att om jag någonsin får samma infall att cykla med schnauzern igen hoppas jag någon hejdar mig eller i alla fall ger mig en hjälm.