Update i lydnadspillet...

Det kanske inte är så dumt med guldfiskar ändå...?
Hunden är knalldement och jag gråhårig.
Dessutom är jag stel i fingret och blodig efter en nära riesentands-upplevelse där hon missade bollen.

Men ett rutskick blev snyggt och ett uppsättande. Resten lägger vi i bakom oss och går vidare.
Guldfiskar var det ja...

Att inte ta det så jävla hårt

Dagens träning kan man sammanfatta med helt jävla katastrof och jag känner mig som världens sämsta tränare och coach till den skäggiga damen.

Rutskick med godis på riktningspinne och hon äter godisen å rusar tillbaka till mig. Tar tag i halsband och leder ut henne och ställer henne i rutan igen. Belönar sen ståendet med att hon får ta en godis på pinnen bakom. Nu fattar hon tänkte jag. Gjorde en transport med belöning och ett nytt rutskick och då sätter hon sig...

Vid apporteringen har hon nu glömt hur man går in vid sidan när hon har en apport i munnen.

Jag lägger ner och skaffar guldfiskar!

Jag måste verkligen lära mig att inte ta det så hårt och lära mig att släppa besvikelsen. Jag är inte besviken på skägget utan på mig själv som inte kan förmedla till henne vad det är jag vill att hon ska göra.

UPDATE!
kl. 20.30 Guldfiskarna är avbokade. Skägget kan nu gå fot snyggt och lägga sig snabbt. I morgon i dagsljus ska vi prova rutan och apportering.

Onsdagsträning på Lidköpings BK

I onsdags åkte jag till Lidköpings BK för att träffa Nadine och träna på hennes klubb för att få miljöombyte.

Även här gick träningen bra bortsett från att matten planerade två kedjor, läggande - ruta och apport (ingång)- hopp, men mitt upp i glömmer bort kedjan och håller på att kasta iväg apporen men hinner precis hejda mig innan jag kastar iväg den.

Läggandet var så det dundrade i marken, så snyggt!
Vid rutan så störde apportera som låg vid sidan om och fick då bli lite sträng och be henne spotta ut apporter.  Därefter skickade jag om  och fokus var mot rutan. Toppenbra!

Samma sak hände vid hoppet men där tog hon sig över hindret, men konflikten i hjärnan med viljan att apportera gjorde att hon glömde bort att det fanns en pinne på andra sidan hoppet och hon hamnade 20 cm bakom hoppet.

Bra störning i form av andra hundar och sedan gick vi en promenad med nakenchocken Kid och krullet Emo.

Träning söndag till måndag

Börjar morgonen med att dagen till ära byta underkläder (trots att jag inte skulle ragga) och då smällde det till i ländryggen. I ett kort ögonblick trodde jag att jag blivit förlamad men eftersom att jag fortfarande stod upp var den diagnosen felaktig. Jag satte mig på sängen för att få på mig mina långkalsonger då det inte gick i stående ställning men även i denna position var det svårt då benen var längre än jag kunde böja mig.
Väl på letade jag reda på voltaren och lade mig i sängen för värme och vila. Det var ett smart drag tills dess att jag skulle upp ur sängen. Efter flertalet försök att att ta mig upp men insett att jag nog var lika dömd att bli liggandes som en strandad val lyckades jag rulla ur sängen lika graciöst som en valross på land.
Kruxet därefter var att få på byxorna. Att inse att ryggen inte kan börjas och benet inte lyftas mer än 20cm komplicerar påklädning något men en byrå som stöd, byxor på golvet och lirkande in med foten så löstes även det. Därefter tog jag mig ut med skäggiga damen och in i bilen.

3 timmar bakom ratten  med rumpvärmen på max och AC samt TD (tvärdrag) för att inte dö av värmeslag gjorde gott för ryggen.

Framme i Ljungby var jag lika rörlig som ett träd i ryggen och jag blev fascinerad över hur långt det blir ner till marken när ryggen krånglar - att sätta ut konor är annars en barnlek men nu kändes det som att vägen ner var oändligt lång.

Fokus för träningen var att försöka lära skägget att det är bra att ha avstånd på uthoppet. Då det är väldigt svårt att hoppa tillbaka om man sätter sig precis bakom planket som man knappt ser över utan att slå i eller riva hela hoppet. Trots dessa fadäser är vi ännu inte överens.

Därefter var det träning på att inte tränga så att matten snubbar på sina egna ben i fotgåendet. Sakta men säkert blir det bättre och vid något tillfälle var hon så perfekt i position att jag trodde att jag tappat henne då jag kunde gå utan att knäa mig själv.

Pass två fokuserade matte på fjärrdirrigering och skägget på inkallning.  En jättefin sådan men på helt fel signal. Sitt och Hit låter  tydligen låta väldigt lika i skäggets värld och mattens bakläxa blir att använda olika tonlägen.

Dag två började vi med spår och blev tilldelad en jättestor och lämplig åker. Enda problemet var att ta sig över krondiket för att nå marken. Efter att ha tagit mig över och insett att skäggiga damen och jag skulle bli riktigt osams när vi skulle ta oss över dit gemensamt knatade jag ut spåret.

När det var dags att börja spåra följde Mia ned ner för att filma starten.
Väl framme vid krondiket fick matten ta till den stränga rösten för att skäggiga damen inte skulle bogsera mig över vallgraven och då riskera att dränka matten eller bryta alla ben i kroppen.
- "men ni tog ju er över utan problem"!  Tjoade Mia från andra sidan "fy vad tråkig, jag som filmade för säkerhets skull"

Spåret gick över förväntan efter ett alldeles för långt uppehåll. Enda bekymret är att vi inte har någon riktig bra spårsele som inte åker upp i halsen och kväver henne när hon  bogserar bromsklossen bakom sig.
Trots kvävning,  bromsklossen till matte som vägrar springa i skäggets tempo och blåst hittade hon alla pinnar och till slut sitt spengummi och lyckan var total!

Vid spår två som inte var matte-spår blev vi lite osams då hon inte riktigt tyckte att det var så intressant som innan men efter att ha påmint henne om vad hon skulle göra och att det var väldigt lätta att råka glömma ett skägg när man är såhär långt hemifrån skärpte hon till sig. Att sedan hitta en bitkudde i slutet gjorde att det blev jackpot för henne och matten kände sig lite nöjdare skäggiga damen fick lov att följa med hem.

Vi avrundade dagen med lydnadsträning och allt rullade på.  Rutan stod kvar utan att bli en oval.  Hoppet togs utan islag och utan att vältas och med långt avstånd ut.
Apportering utan att den blev till tandpetare och en inkallning där matte användes som krockkudde. Man kan inte lyckas med allt jämt.

Med en riesen är livet aldrig tråkigt!

När allt bara lossnar

I lördags lossnade det för skäggiga damen och mig. Vi har problem  i fria följet med att hon tränger något enorm. Det är till och med så illa att jag knäar mig själv när vi går för att hon trycker så mycket på mitt ben. 

Jag har provat allt från ändrad belöningsplacering, externbelöning till att försöka putta bort henne med knät när hon trängt som värst men allt med endast en tillfällig förändringar.  MEN så i lördags fann vi en lösning för hur vi ska jobba vidare med henne så hon är nära men inte på ben och tränger.

En lösning som inte innefattar en förändring av hennes attityd,  kaos med sug på en externbelöning eller att jag behöver bli sur och irriterad på henne.

Vi har även haft problem med att hitta den rätta känslan vid träningen men lyckas jag bevara känslan från i lördags så kan inget stoppa oss.

Träningstankar

På vägen hem från träningen i fredags funderade jag över träningen och hur  jag fastnar vid löjliga detaljer mer än att träna vidare.
Om jag bara köper en annan leksak kommer träningen gå bättre.
Det är bullshit.  Bättre blir vi av att träna vidare och inte vilken färg på konor vi har eller hur allt matchar.
Men en leksak som är inte så fräck som bollen men inte lika tråkig som godis borde ju vara bra...
NEJ! Att koppla till hjärnan är det som behövs från skäggets sida och att mängdträna att gå förbi bollen utan att råka plocka upp den och att matten inte  köper ursäkter som att "bollen flög upp i min mun för att jag var duktig"
Att jag blir lite mer noggrann med vad jag belönar och att vi har en bra känsla.  Sen spelar det liksom ingen roll om vi har en vit, blå, gul eller självlysande boll för att träningen ska gå bättre. Leksaker gillar hon i vilket fall.
Fortsätt fokusera på en bra känsla och låt träningen vara rolig. Det blir roligare ju säkrare vi blir och inte beroende på vilken belöning vi har. Skägget skulle ju liksom arbeta för bark om det vore så för att hon tycker träningen är rolig i sig och belöningen är som en enorm bonus.
En positiv känsla och fokusera på det som går bra framför det som är mindre bra. Du har en metod att träna bort trängandet och skräpbeteendena. Fokusera på att det är roligt. Le när du tränar och sluta leta undanflykter Jessika och träna skägget istället!