Bad (o)djuret

Släktträff på Riesenlägret

Ryssbergets Jussi - brorson

Rissies Ninja - kusin

Rissies Ninja - kusin

Rissies Klavikula - halvsyster

Riesenlägret 2015

Riesenlägret 2015 är slut samma känsla av vemod slår mig varje år. Man längtar som en dåre efter vecka 29 och lika snabbt som den kom, så var den över och man börjar genast längta till nästa år och vecka 29.

Att få möjlighet att ta del av denna fantastiska upplevelse är helt fantastisk och jag är sjuk stolt över våran rasklubb och lägerkommittée som gör detta möjligt.  Allt jobb de lägger ner, tid på planering,  grejar och donar och de fantastiska scouterna ska jag ju inte heller glömma att nämna! Men något galen är man nog ändå som gör att man åker 33 mil för att i en vecka slåss med mygg  och knott. Utan vare sig varmvatten, dusch eller andra bekvämligheter och med enbart utedass. 

I år doftade hela lägerområdet av o'de cologne de Mygga som  nog egentligen doftade mer än den hjälpt mot mygg eller knott.  När jag ansåg parfymerat mig färdigt med Mygga och tröttnat på dessa blodsugande och gratisätande flygfäna och började ana att blodnivån i kroppen börjat sjunka, togs det till med tyngre artilleri, Autan. Jag insåg dock för sent att den snarare verkade dra till sig mer knott än att avskräcka dem från att smaka på mig. Men efter mer än halva vecka verkade de blivit mätta då betten minskade eller om det var blandningen av Mygga, Autan, uteblivna duschar och djungelolja som gjorde att de höll sig på avstånd.

Mimerlaven

Ur hundträningsperspektiv är riesenlägret ännu mer fantastiskt. I år körde skäggiga damen och jag räddning vilket är väldigt nytt för oss båda. Röja har förstått att det finns folk gömda på områdena och jobbar bra med nosen högt men när hon börjar bli trött tar hon till gamla kända metoden att spåra. Vilket vi kommer få träna vidare på att få bort då det faktiskt inte blir lättare även om nu den skäggiga damen anser det. Även om Röja inte är särskilt miljökänslig märkte man av att vissa miljöer var jobbigare än andra då hon inte orkade engagera sig i figuranterna och skälla på dem när hon hittade dem. T.ex var vi på Mimerlaven i Norberg en anläggning som var i bruk 1960 till 1981 där man  tog hand om malm och förädla den till råvara för järnframställning. Mimerlaven hade många skrymslen och vrår, gallertrappor och mörka utrymmen som inbjöd till många möjligheter att träna både höga och låga figuranter för de vana hundarna. För oss med mer ovana hundar (men även miljökänsliga förare som är rädda att gå på galler där marken är lååångt ner) var bara att vara i miljön och gå i gallertrapporna en stor utmaning. Att vara inomhus är inte heller lätt i den bemärkelse att den vind som väl kommer in i huset far runt och doften från figuranterna kan hamna lite var som helst.  Så även om man stinker av svett, myggmedel och rädsla (efter att ha behövt vandra över ett galler 10 meter över marknivå) så är man inte så lätt att finna som man trott när man sitter där i mörkret i ett hörn under en pressäning.

Mimerlaven invändigt

Kraftverk jämte Mimerlaven

Bilskroten i Fagersta var ett annat ställe vi var och tränade på, även detta ställe inbjöd till många möjligheter att gömma figuranterna mer eller mindre krångligt. Hur mycket man än planerar blir man ständigt överraskad av de skäggiga vännernas bravader. Att bli placerad inuti i en lastbilshytt med nervevade rutor känndes tryggt för att få den svarta Ninjan att inte klättra och förstå att man kan markera på avstånd.  Att sitta på första parkett och se henne arbeta var en fröjd och så PANG så fick hon nos på mig. Vov, vov, vov  fina jämna skall som markerade att hon hittat mig. Hon hoppade upp med tassarna på lastbilshyttens dörr och fortsatte skallmarkera. Duktig tjej! Fint avstånd och fina skall. Men så hoppade hon ner och slutade skälla. Lätt ångest över att ha missat att belöna så fina markeringar men så fort hon började igen skulle belöningen komma var tanken.
Krach, bom, bang, från sittande ställning rätt in genom fönstret skuttade hon som en känguru in i kupén och ner i mitt knä för att fortsätta skalla. Den svarta Ninjan hade vunnit igen och överlistat oss alla.

Bardlands Otis är bombsäker på att han hittat någon

Bruksgårdens Quantaz hittar AKO

Matlagning på riesenlägret är inte alltid så lätt som det verkar och det är inte alltid vädergudarna samarbetar med ens planering. Att koka potatis utomhus på kokplatta är en god idé för att slippa fukten inomhus i stugan under förutsättning att det inte börjar regna på elartiklarna.

När man sedan efter en vecka är gött sugen på pizza och åker in till Söderbärke för att beställa och ta med tillbaka till lägret och ser att hela Söderbärke bestämt sig för att de också ska äta pizza. Detta medförde att den stackars svettiga pizzabagaren hade 60 pizzor i kö innan man ens kunde  beställa sin pizza och sen var han tvungen att stänga utlämningen för att inte bryta ihop totalt. Så där stod jag utan min flötiga pizza, vrålhungrig, utan livslust och med humör som den Gremlin som är med i Snickersreklamen på tv. Hetshandling på Ica och snabbt tillbaka till lägret för att grilla några korvar för att komma tillbaka på rätt köl igen och för att undvika att sambon blev måltavla för de hungerrelaterade aggressionerna.




Packningen inför lägret borde jag kanske också nämna. I vanliga fall när jag åkt själv har jag haft en bil som varit så överfull att den varit på sprängnings gränsen och enbart skäggiga damen har åkt bekvämt upp till Kopparbo.  I år var min sambo med och vi lyckades inte ens fylla hela bilen. Något var uppenbarligen fel men eftersom att vi inte saknat något under vecka  lyckades vi rätt bra ändå och tur var väl det då jag lyckades vinna första priset i ett av lotterierna och skulle få med mig ett hopphinder hem.



På fredagskvällen hade ungdomarna på lägret ordnat en spökvandring som var mycket välgjord och lite rädd blev man allt, även om man inte vill erkänna det.

Ladan sedd från starten av spökvandringen

Alla dessa leksaker

Leksaker som belöning är det bäst som finns enligt den skäggiga damen. Det gör att hon orkar lite mer och blir lite mer motiverad att jobba på.

Boll i snöre har länge varit en favorit och det är lätt att belöna med utan att förlora fingrarna.

Men absolut bästa belöningen är oftast de som hon hittat eller stulit.  Så som de där flötena hon hittade på Smögen är en favorit men är så jobbiga att ha med sig när man tränar.

Grisen är rolig även den men skapar en del stress med sitt hoinkande ljud.

Men något som jag märkt nu på senaste tiden är hur bra det fungerat med olika leksaker vid inlärning av olika moment.  T.ex. så ökade viljan att hitta rätt pinne vid vittringspinnarna när hon fick en tennisbolle som hon "hittat" när hon var hos frisören. 

Även att hon själv fått välja leksak ur leksaksväskan ökar motivationen än om jag erbjuder en leksak. Nackdelen är dock att när hon bestämt sig för vilken leksak som är bäst finns det inga andra alternativ som gäller om hon inte lyckas hitta någon annans leksak som hon kan stjäla.