Update i lydnadspillet...

Det kanske inte är så dumt med guldfiskar ändå...?
Hunden är knalldement och jag gråhårig.
Dessutom är jag stel i fingret och blodig efter en nära riesentands-upplevelse där hon missade bollen.

Men ett rutskick blev snyggt och ett uppsättande. Resten lägger vi i bakom oss och går vidare.
Guldfiskar var det ja...

Grattis!

Grattis skäggiga damen på sexårsdagen

Recension av Jurassic World a.k.a Riesenschnauzer World.

Vackra vyer överrumplad oss medans kärleken till karaktärerna lyser med sin frånvara. Man gör ett försöka att visa att man kan utvecka känslor för dinosaurierna och inte bara se dem som attraktioner men det är lite tafatt och saknar djup. Däremot syns tydligt att man gjort stora liknelser mellan dinosaurierna och våra skäggiga vänner t.ex kan man dressera raptorer på samma sätt som med riesen d.v.s. med livets som insats. Raptorer dresseras genom ömsesidig respekt, klicker och en död råtta lika så skägg. Raptorer och riesenschnauzers kan lätt byta förare om de anser att den andra har bättre förutsättningar eller tillgångar för att sedan inse att alpha-föraren kanske inte var så dum ändå. Raptorer är smarta, uträknade och jobbar i flock. Under jakten hetsar de gärna varandra med att buffa på varandra, vråla uppmaningar och ge kärleksfulla bett. Även detta känner en riesenägare igen sig i.

Recension skriven av en nybliven raptorägare eller om det är en mindre variant av Indominus rex?

Saker som en snart 5-årig skäggig dam borde ha lärt sig..

1. Ligger man för nära sängkanten och sen börjar åla runt så ramlar man ur.

2. Bordsben är fortfarande hårda om man springer in i dem.


3. Att duscha innebär inte att man dör. Du har överlevt alla gånger hitintills. 

4. När matte går mot ytterdörren och tar kopplet i handen kommer du att få följa med. Du behöver inte se ut som att det någonsin hänt att matten glömt bort dig i dessa situationer. 

5. Oavsett hur nära du en kommer mattens mat på bordet kommer maten ALDRIG bara trilla in i munnen på dig. 

6. Pinnen kommer inte bli mer hanterbar bara för att du blir förbannad på den.

7. Du är alltid i centrum - vad du än tror.

8. Din mat är väldigt mycket godare än andras.

9. Du har många roliga leksaker så du behöver inte stjäla andras

10. Tokigheterna matten hittar på är för att hon älskar dig

Trimstuga

Eftersom att schnauzern, trim-maskinen, skägget/ögonbrynen och jag inte kom överens idag så resulterade det i att jag kan glädjas åt att alla idiotiska idéer om utställningar gick åt skogen. Just nu upprepar jag istället min trim.coach Helens ord "pälsen växer ut igen", i ett tappert försök att tröstar mig själv när jag gråter över det som är kvar av skägget och ögonbrynen...

Tankar om att åka buss

Dörrarna öppnas. 
Weeeeiiiii. 
Skynda dig att betala, men skynda dig då!!!!
Ååå du såg roligt ut!
Hej
Hej
Hej
Tjeeena!
Tja.
Varför hälsar ingen på mig?
Hälsar jag för dåligt?
HEEEEJJ!
Det var en sur en...
Snygg väska, vad har du i den?
Ååå, vad äter du? Får jag se, får jag smaka?
Nähä....

Sätter sig längst bak i bussen. 
Vart ska vi nu tro?
Hej, vart ska du?
Å nu är det många som går av, vart ska ni?
Vad ska ni göra?
Varför får inte jag följa med?

Bussen kör iväg.
HURRU DU! Hur kör du egentligen?
Jag är obältad!
Oj, vad det skramlar, bussen är säkert från tidigt 1800-tal och frågan är om den inte faller isär snart...
Undrar om vi överlever då...
Du...du.... du... tror du vi dör?

Varför sitter fönsterna så högt upp?
Man ser ju inte ut.
Å ännu mindre vart alla är på väg eller vad de gör när de gått av.
Å inte får jag sitta på sätet heller.
Taskigt värre!

Tjoho, nu ska vi av!

Powernap

Efter jobbet försökte jag mig på en powernap för att bli piggare. Ja det gick väl sådär bra...

Skägget bökade runt och var glad för att jag äääntligen var hemma. Glad som en lärka kvittrade hon runt i sängen för att visa sina leksaker. När jag äntligen fått henne att lägga sig jämte mig rullar hon över på rygg och nyser mig rätt i ansiktet. Mysigt!

 Därefter ligger hon på rygg och viftar så intensivt med svansen så att Trollet blåser ner av vinddraget, eller om det var så att hon ledsnade på att bli piskad. Därefter brötar det till på golvet och Trollet hoppar upp i sängen igen med munnen full av päls från mitt f.d. toffeldjur, så kryper upp och bökar ner huvudet under armen och nafsar försiktigt och frågar "ska vi leka?"
- Jag sover!
"Surkärring" mumlar hon och rusar morrandes ut i tv-rummet och drar igång skägget för att skälla på spökena.
Talar vänligt men bestämt om för de små liven att de ska gå och lägga sig. Sagt och gjort. Skägget hoppar upp i sängen, går rakt över mig och faller ihop på andra sidan sängen. Trollet studsar efter och gräver en grop att sova i. När John Blund precis anländer för att kasta sitt grus så ringer den j**eln på dörren (!) och hundarna rusar vrålandes ut för att möta honom. Yrvaken flyger jag fram till dörren och tackar snällt och vänligt postmannen för paketet.

Tillbaka till sängen. Sov nu! Nästa försök. Kudden klar. Hundar på plats. Sov. Nähe... inte de nä, nu var John Blund väck. Vänder på mig och Trollet hugger mig i tån för att jag råkade peta på henne. Hon spottar och fräser.
- Skyll dig själv, du vet att jag har jobbat. Sov nu! De bökar runt en stund till för att sedan försöka ligga stilla. Nu närmade sig John Blund, äntligen. Sömnen närmar sig och då...
KUKELIKU, KUKELIKU!
Härligt väckarklocka. Jag rullar ur sängen för att mörda tupphel***et.

 Efter att ha slösurfat en stund tittar jag in i sovrummet och möts där av två stensovandes kreatur som snarkar i kapp. Tydligen tyckte de väl att jag tog för mycket plats. Nästa gång det är dags för tupplur provar jag soffan!

"Graviditet"

Röja är gravid, eller i vilket fall hävdar hon det nu efter senaste löpet. Trots att hon inte haft någon manlig besökare har hon lyckats bli "gravid" efter ännu ett löp. Jungfrubefruktning är tydligen inte omöjlig om man ska tro på Röja och vad hennes kropp hävdar. Hon har flera graviditets craving och hon studerar varje sak man äter noggrant och talar tydligt om att det där är bättre för mig och mina valpar än för dig din tjockis! Tänk du mer på vikten så tar jag hand om maten till mig och valparna. Hundmat passar inte men hundgodis i alla dess former är som en skänk från ovan.

 Att få med henne ut är inte heller det lättaste. Jag ber snällt och vänligt om att vi ska ta en promenad och bemöts med en blick som får nackhåren att resa sig och man inser att detta var precis fel tidpunkt att fråga på (igen). Till svar får man en uppläxning som heter duga. "Inte kan du väl kräva det av en gravid kvinna?!" vrålar hon och ser gråtmild ut. Humör och hormonrubbningar är en mycket dålig kombination. "Men... men jag har godis" försöker jag. "Ja, men då är det ju inga problem. Varför sa du inte det med en gång?" säger Röja och hoppas glatt ner för sängen och rusar ut i hallen.

 Igår fick jag den goda iden att försöka träna lydnad med den "höggravida". Lyckat värre, totalt hjärnbefriad och hormonstint. Lydnaden lades ner och det fick bli en budföring istället. Där behöver hon inte tänka så mycket. Hon hälsar på mottagaren och vi går vår sträcka bort. Sätter upp henne och "marsch"... Hon rusar iväg... Yes, äntligen nått som lyckas. Men så vänder hon och sticker in i skogen... Ropar tillbaka henne och hon ser mycket förundrad ut och förstår inte vad hon gjort för fel. "Jag? Nä, knappast. Nu inbillar du dig saker. Usch vad du är tokig matte." Riktar upp henne och "march". Rakt fram, bra tempo. Gött, nu gick det... åt h-vete igen. Röja sätter sig fot med störningsdomaren men hon inser snart att det var fel och springer upp i jämnhöjd med mottagaren och sätter sig två meter jämte den och ropar "Jag är framme nu...!"

 Note to myself 
Träna inte "gravida" skägg

En fröjdefull jul

Publicerad i RiesenNytt nr.1/2012

När ni läser detta har jul och nyår passerat. Julen är nu mera bortstädad, julgranen ligger inne i grannens trädgård och kulorna är krossade, smällkaramellerna smällda, knäck finns nu mera bara i lurarna, sista nöten är knäckt och julskivorna är kastade åt h-vet. Så nu med lite distans till den passerade julhelgen ska jag nu berätta om min fröjdefulla jul. Julafton spenderades med min vid det här laget härdade familj, som lärt sig stå ut med skägget och hennes galna upptåg. Granen, glitter och ljusslingan var säkrade, de röda kulorna likaså. Paketen låg vackert under granen, i ett rum skyddat av kompostgaller. Granen fick bara granskas på håll tills hela familjen kunde samlas för att rädda granen från fartvindarna som skulle få granens utsmyckning i gungning och paketen skulle räddas ur käftarna på skägget. Fadern ta emot granen samtidigt som bror och syster räddar flygande kulor och matte gräver i gapet. Alla vet sin plats sedan tidigare. Detta med traditioner underlättar en hel del, ska jag påpeka.

På juldagen däremot var det dags för kalkonmiddag hos de eventuellt framtida svärföräldrarna, som inte har någon vana av galna riesenschanuzrar. De hade i alla fall varit vänliga och bjudit in sina två söner och deras respektive på middag. Även de fyrfotade var hjärtligt välkomna på middagen, så även skägget med andra ord. Som tur var hade de träffat skägget en gång innan och visste att hon var en Formel 1-bil i jämförelse med deras trasselsudd eller den andra sonens goldenblandning,  men hur skulle det gå?  Jag svettades hela vägen hem till dem, för tänk om granen inte skulle överleva och vi aldrig mer var välkomna... Eller ja, det spelade väl ingen jättestor roll men risken fanns ju att pojkvännen skulle bli tilldelad besöksförbud och skägget och jag aldrig mer fick träffa honom. 

Så fort bilen stannade förstod riesen-racern att något nytt spännande var på gång och hon flög ur bagaget. Hela vägen till radhuset studsade hon fram och trallade på någon hetsig julsång. Nu skulle här firas jul med pompa och ståt, och på nytt ställe dessutom. Lyckan var total och så fort dörren öppnades pressade hon sig in och på mindre än en minut så hade hon genomsökt radhusets två våningar. Hon hade dessutom hunnit hälsa på och hångla med alla människor,  samt talat om för de två chockade hundarna vart skåpet skulle stå och att det nu mera var hon som tagit kommandot. Därefter bosatte hon sig i köket för att ta på sig uppdraget att vakta kalkonen från obehöriga. Svärmor var glad översällskapet och tyckte hon var så kärvänlig och följsam - hon var en mycket trogen och tillgiven hund. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där skägget är en riktigt slampa som säljer sig för minsta lilla munsbit men höll i stället med om att hon är väldigt följsam med rätt motivering.

Under middagen fick jag hotat skägget till stillhet under bordet med hot om indragna julklappar och lekstunder med fästmannen, hennes alltså. Så till slut blev det matro i köket, och alla sex satte sig ner för att äta och två hundar och ett skägg vistades tillsammans utan problem i köket. Det vill säga enda fram tills skägget kom på att som kalkonens livvakt var hon tvungen att skydda den och de två hundarna hade nog överträtt säkerhetsavståndet mellan dem och kalkonen. Ett stilla morrande från livvakten och de två stackar hundarna flög ut från bordet och bosatte sig i hallen. Nya hotelser kom från matte som började ana att hennes egna julklappar snart skulle få vingar och flyga ut genom fönstret, för att ges till snällare människor med ett mer vårdat språk.  Skägget insåg att hon snart lekte med döden och lade ner livvaktandet och sökte istället skydd hos husse. När hon insåg att han samarbetade med matte gav hon upp och med en djup suck lade hon sig under bordet igen. De evakuerade hundarna lämnade sakta hallen när de såg att kusten var klar och sökte sig återigen in i köket.

Efter maten blev vi inskickade i vardagsrummet för lite stilla julmys, men efter en stund kom skägget inrusande med helt andra planer. Hon flyger upp i soffan via ryggstödet, trampar husse på pungen och trycker ner huvudet mellan dynorna. Nu skulle hon bli ren och så var det även matrester i deras soffa som ett minne av skäggets besök. Efter kommer svärfar gåendes lätt chockad över att skägget tydligen hade försökt amputera hans fingrar. Han skulle ju bara vara snäll och bjuda på sina rester av kalkonen till de tre hundarna. Att dela med sig är inte skäggets starkaste sida förtydligade jag lite smått generad.

När hon torkat av alla matresterna och slickat på mina glasögon, så hittade hon julgranen och paketen. Som den oroliga schnauzer-ägare jag är såg jag granens liv passera i revy när den skäggiga och nyfikna tvååringen nosduttade och undersökte  alla paketen grundligt. Att besöka folk i juletid är onekligen jättetrevlig och det hade varit ännu trevligare om man haft en lugn hund som kunde uppföra sig. Fast helst hade jag sett att folk haft vett att schnauzersäkra sina granar. Jag har inte själv någon gran för att slippa allt slit med att bygga upp en vallgrav och lägga ut taggtråd runt om för att inte skägget ska roa sig med att äta upp alla paket eller välta granen. Detta med att barrikadera granen är för dens egen säkerhet och detta kom jag till underfund med för många år sedan när jag skulle fira den första julen tillsammans med min riesenhane, blandras och min dåvarande sambo och dennes tre katter. Skäggpojken var med och knyckte granen i skogen och eftersom att han envisades med att markera sitt revir på den fick vi duscha av granen innan den kundes tas in. Granen fick stå kvar ute ett tag och klantigt nog så släpptes skäggpojken ut i trädgården. Han jublade stort när han vid första anblicken av ett nytt träd i trädgården började med att pinka på den igen.

Julen kunde inte bli mycket sämre, trodde jag men när han sedan märkte att trädet flyttats in blev han ännu en gång överlycklig. Fast nu var det över den nya inomhustoaletten och att han i fortsättningen slapp gå ut och frysa när han skulle lätta på trycket. Samma jul roade de tre katt(astrof)er som Djungel Georges, Tarzan och Jane i granen så att kulor, glitter, stjärna och barr flög över hela vardagsrummet. Så samma dag som granen sattes in såg den ut att ha genomlidigt sju svåra år. Skäggpojken och  katternas julklappar var indragna för all framtid.  Granen piffades upp och djuren nekades tillträde till vardagsrummet med ett kompostgaller.  Vilket föga hjälpte då katterna smet förbi dörrvakten för att fortsätta terrorisera det nya möblemanget. Kulor krossades och glitter möblerades om och stammen klöstes på. Blandisen blev förskräckt och gjorde sitt bästa för att tala om vilket terrordåd som föregick men för sent insåg matte vad som hänt. Granen blev inte gammal.

Men åter till årets julfirande hos svärföräldrarna. För att rädda den icke schnauzer-säkrade granen fick jag åter igen använda hot för att få henne till att ligga i soffan, vilket fungerade i fem minuter tills svärföräldrarna kom in i rummet igen. För då blev hon överlycklig över att träffa nya  människor som kunde rädda henne från tristessen med att ligga stilla, att hon var  tvungen att balansera på soffans ryggstöd och vifta till mina glasögon med svansen.

Så var det äntligen dags för paket utdelningen och så enormt svartsjuk skägget blev där de två första paketen var till de andra hundarna. Om blickar kunnat döda. Jag försökte tala om att det var de paket som hon gav till dem och att hon fick vänta på sin tur och se om hon varit snäll. Som tur var hade hon varit snäll, så hon fick till slut ett paket, som hon rev upp på två sekunder och sedan fortsatte att tjura över att de andra fick både godare och fler julklappar än henne. Till slut gav hon upp och nöjde sig med det ben hon fått i present. Upp mellan matte och husse i tvåmannasoffan för att matte skulle kunna vara behjälplig med att hålla i benet och husse kunna klappa på henne. Allt för att demonstrera för det andra hundarna att hon, trots bristen på julklappar från sina undersåtar, i alla fall hade pli på sina ägare.

Svärfar kliade sig i huvudet och undrade om hon aldrig var stilla. På ett bra sätt försökte jag förklara att just nu var hon teoretiskt sätt ganska lugn, och att det totala lugnet kommer när hon klappar ihop av övertrötthet precis innanför dörren när vi kommer hem. För att det tar ett tag innan hon lär sig slappna av på nya ställen och att hon har en image som  hon ska leva upp till. Men kanske med lite tur, att när hon fyller sex år ska hon nog ha lärt sig att hon inte är någon drottning och då har hon förhoppningsvis mognat och tycker nog att julklappar inte är lika livsviktigt eller spännande. Ja, hoppas kan man ju alltid och det är ju trots allt långt kvar till nästa jul. Å andra sidan så kanske det är för mycket att  hoppas på. Hon är ju trots allt en riesenschnauzer och överlevde svärföräldrarna den julen så borde vi ju vara välkomna även i år och nu har de dessutom lärt sig hur man firar jul på en skäggapas sätt.

Konsten att ignorera ett felaktigt beteende…

Matte... Matte... Matte... Hallå? MATTE! Vad äter du? Varför får inte jag smaka? Matte? Hallå?! Jag vill också ha. Hurru, ge mig då, nähä? Men om jag dräglar då, ser du hur undernärd jag är va? Ne just det skägget suger upp det… Men matte, fattat du inte att jag också vill smaka, jag VILL SMAKA! Snälla rå' jag får smaka. Jag kan snurra... och ligga... å skälla också. Men snälla då, jag svälter ihjäl! Vet du inte om att det är jättevanligt på svara skägg att de kan svälta ihjäl. Så om du inte vill att jag ska bli undernärd och gå en tragisk svältdöd till mötes så är det bäst att du ger mig det du äter på nu. Ser du inte att jag magrar av? GE MIG NUUU! Kom igen då, bara lite. Om jag är snäll då? *tittar på matte med bedjande ögon* Men fattar du ingenting? Åååå du sitter ju och mumsar så. Bara en ynka liten pytte smula...  Men du… Nu då? Du måste ju vara världens trögaste människa i HEEELA världen, hur svårt är det att ge mig i stället för att du stoppar det i din mun? Det är ju faktiskt så att jag har sprungit massor idag och inte du, så det är jag som är i behov av att öka mitt kaloriintag och inte du. Så ge mig då din tjocksmock! Men om jag studsar då… eller lägger mig ner… eller sitter och sedan snurrar? Du matte, nu är det allvar! Om du inte ger mig den där saken du äter på så kommer jag att sno den, det vet du. Så kom igen, jag menar allvar!

Suck... Idiot, hopplöst fall. Jag går och lägger mig. Å, vad kommer där flygande? YEEEES! Äntligen fick jag den men vad f*n e detta nu då, en j**la gurkskiva? E du äcklig eller, här sitter jag och lägger ner hela mitt liv och håller på att svälta ihjäl och vad får jag för det? En sketen skiva med slajmig gurka! Du är ju dum på riktigt ge mig nått gott!

Matte... Matte... Matttttteeeee... ?!

Bajspåsar – ingen skitsak!

Min pojkvän frågade tidigt i vårat förhållande om jag hade några kläder som inte innehöll hundgodis eller bajspåsar. Jag funderade en lite stund och kom till slut fram till att;  "ja, det har jag, de utan fickor" och på något konstigt sätt så letar dessa svarta påsar sig in även i de kläder som inte är så kallade ”hundkläder”. Så när man står där och ska betala i kassan och letar småpengar i fickorna flyger det påsar och godis åt alla håll. Samtidigt som man får sortera bort godisarna från de lösa mynten och på ett diskret sätt blåsa borta godissmulor ut plånboken. Ibland kan det dock vara bra att vifta med påsarna lite sådär nonchalant, för att tyst förklara att man inte blivit rånad eller misshandlad eller ja på sätt och viss misshandlad men av sin hund på ett vänligt, eller ja i alla fall kärleksfullt... Skit sak samma, man kan lättare förklara de smutsiga kläderna när man panikartat sprigner in på affären för att köpa köttbullar till dagens träning eller vill bortförklara blåmärken på kroppen eller lerstänket i ansiktet efter träningen.

Är man inte särskilt van vid hundar är man inte heller medveten om påsarnas alla användningsområden. Första gången pojkvännen öppnade mitt kylskap var han inte särskilt imponerad av att finna en svart påse ståendes i kylskåpet; ”Men för i h–vete vad är det där du har i kylskåpet?”sa han förskräckt och pekar in i kylskåpet. Jag förstod ingenting och gick för att se vad det var för fasansfull upptäckt han fann där. Det fanns en risk att det var något som fått liv efter att ha vistats där inne en aning för länge. Gröna luddiga tomater är ju ingen ovanlig upptäckt eller en gurka som förvandlats till slajm. I värsta fall kunde det varit hushållsosten som blivit allt för lik någon av sina släktingar inom mögelostarna. ”Där” sa han och pekar på en svart påse som står på en hylla jämte mjölken. ”Det ligger något en bajspåse så jag trodde du hade lagt in det där... Jag blev orolig att du flippat totalt!” Jag kunde verkligen inte motstå frestelsen och lät de små djävulshornen växa ut lite diskret bakom luggen. ”Men du vet väl att skägget ska ju till veterinären med avföringsprov i morgon...?” sa jag med frågande blick.

Jag kan verkligen inte beskriva hans ansiktsuttryck men den var verkligen obetalbar. Man kunde tydligt se hur tankarna rullar om hur han på ett fint sätt ska kunna dumpa bruden som förvarar hundskit i kylskåpet. Han börjar sakta bli grön i ansiktet och jag såg att han försökte ta det som en man och dölja sin äckelkänsla. Efter det tappade jag pokeransiktet och för att inte förstöra förhållandet var jag tvungen att berätta sanningen. Det var bara korv och köttbullar från gårdagens träning i den svarta påsen och att skäget inte skulle lämna något avföringsprov till veterinären dagen där på. Han lärde sig därefter att man inte förvarar hundbajs i påsar i kylen.

I stället råkade han utför att jag hämtade upp honom efter jobb och efter att tiden gick så blev han mer och mer orolig. (Inte beroende på att jag kör dåligt eller på något sätt oansvarigt.) Så diskter som möjligt började han vrida och vända på sig. Tittade på sina skor, bytte ställning och vände på sig igen men sa ingenting.  Efter ytteligare någon kilometer kom jag på vad det berodde på och talade om att; ”Om du tycker det  luktar skit så är det det! Jag hittade tyvärr ingen papperkorg att slänga påsen i och så var jag sen att hämta dig så den ligger på golvet bakom sätet.” En lättande suck kom från honom. Han hadeb blivit orolig att jag skulle känna doften och funderade på om det var så att han trampat i något eller att någon av hans klienter kletat på honom eller att han i värsta fall inte inte blitt klart på toa själv..... Stackars människa vad han får stå ut med, inte nog med att skägget är galet, hennes matte är det också.

Åter till bajspåsarna, dessa svart plastpåsar hittar man även på något underligt sätt i handväskan, bilen, badrummet, nattduksbordet, vinden, garderoben, frysen, tvättmaskinen och på tvättlinan. Dessutom har de många användingsområden, nöden har ingen lag och bajspåsar är defentitivt ingen skituppfinning de går att använda till mycket som t.e.x bokmärke, doggy bag på restauranger för både matrester och porslin, soppåse, godispåse  eller som jag erbjöd en ”åksjuk” (läs överförfriskad) vän på nattbussen hem; ”Här får du en bajspåse att spy i...” Personen tackade vänligt och sa efter en stund ”Kan jag få en spypåse att skita i...? Eller nä, skit i det”

Bajspåsarna finns ju även i andra färger och till min stora förtjusning med dödskallar på. Jag trodde att döskallarna var till som en rolig dekoration och inte som pojkvännen antydde att det skulle vara en varning för farligt avfall. Vilket vi ännu inte överens om men i vilket fall så kan dessa påsar användas till mycket och frågan är om det är ett bra eller dåligt tecken och om man bör bli orolig eller stolt när ens,  inte så hundvana,  pojkvän också börjat tvätt hundbajspåsar (oanvända ska tilläggas) i tvättmaskinen? 

Rasstandard för riesenschnauzer

UPPDATERAD 9/-12

Inför årets första och troligtvis största utställningar så kommer här den nya uppdaterade rasstandarden för riesenschnauzer.


Ursprungsland; Tyskland


Andra namn; riesen, skägg, skäggapa, skäggtroll, griesenschnauzer, grisenskägg, fisenschnauzer, svartskalle (svarta) och gråben (p&s).


Helhetsintryck; Rasen är  godmodig, trotsig, kärlekfull och trogen sin familj. Den har ett respektingivande och klokt uttryck. Den sägs ha stor klokhet och läraktighet vilket kan ifrågasättas, stor humor och envishet borde det egentligen stå.


Färg; Riesenschnauzern förekommer i färgerna rent svart eller peppar och salt. Men ofta finns inslag av gräsfläckar, fröer och lera. Vintertid är det inte ovanligt med snöbollsdekorationer i skägg och benhår.


Bett: Bettet består inte bara av 42 tänder som används till att markera allt skägget äger utan också av välutvecklade käkar som gör att betten känns ordentligt de gånger synen sviktar. I munnen kan det lätt gömmas flertalet bollar, tuggben och andra spännande skatter. 


Huvud;  Huvudet har bra stötdämpning som klarar av att springa in i diverse hårda föremål utan att få bulor. Annars bär det upp ett vackert skägg och buskiga ögonbryn.


Hals; Halsen används till att visa upp fina halsband och ägarens goda smak.


Ögon; Ögonen används till att hålla utkik efter kända lekkamrater, konkurrenter, nya vänner inom hund- och människosläktet eller roliga föremål att leka med. Riesen har buskiga ögonbryn som skuggar ögonen vilket kan göra att synen blir dålig periodvis. Riesen har buskiga ögonbryn som skuggar ögonen vilket kan göra att synen blir dålig periodvis. En gles lugg är bra om man vill se när de små hornen växer ut eller ögonen förändras. En stor och buskig lugg vittnar om att ägaren är ständigt bered eller kanske till och med självmordsbenägen.


Öron; Öronen sitter högt upp för att används till att lyssna på tjo, tjim och stoj och andra positiva saker. Det dåliga skiter man oftast i om det inte är menat på riktigt allvar eller det innehåller svordomar eller hotelser. Öronen indikerar även på galenskapsnivå. Hängande öron är viloläge och de är lugna eller på laddning Ju mer öronen flaxar desto högre fart har de och även galenskaps nivån ökar i takt med att öronen viftar.

Bröstkorg; Används till att bära arbetskläder i form av tjänstetecken och selar men också myskläder i form av täcken. Ryggens uppgift är att se till att fram- och bakbenen inte springer ifrån varandra.


Extremiteter;  Väl fungerande stötdämpare för att undvika skador vid krockar och felberäkningar.


Tassar; Tassarna har inbyggda studsbollar vilket gör att det är svårt att låta bli att studsa. Målet är också att så få tassar ska vara i marken samtidigt.


Storlek; Idealiskt är att mankhöjden ska vara mellan 60-70 cm men det viktigaste är i alla fall att man når allt man vill ha eller kan få det på ett eller annat sätt. Längden på kroppen kan dock tänjas ut om man absolut vill nå någonting som är långt borta eller om man är väldigt nyfiken på någonting som egentligen är väldigt läskigt. Kroppen kan även anpassas så att man kan få plats som knähund.


Svans: Svansen används som roder, balanshållare vid mycket höga hastigheter. Den fungerar som propeller för att vifta ner sånt man vill ha på bord eller andra höga möbler och för att tala om känslor. Oftast rör den sig som ett hysteriskt viftande för att tala om hur lycklig den är, om man som ägare inte förstår detta så används svansen som piska för att man ska känna hur lyckliga de är.


Hårrem; Pälsen ska vara sträv, hård och tät. Att vara riesen är praktiskt då både hanar och tikar bär upp snygga och sträva skägg. De ska ha buskiga ögonbrynen, även singelögonbryn är snyggt. Att raka benen är en synd.


Rörelser;  Tre olika tempo finnes; så som turbo, studsboll och (när saker är tråkigt) slowmotion. På vissa individer och/eller under speciella tillfällen kan galopp, trav och skritt infinnas. Benen används mestadels till att ta fart och förflytta sig så fort som möjlig på minsta möjliga tid och gärna med så få steg som möjligt.


Sammanfattning; Rasen är av livsnjutartyp och gör helst som den vill, när den vill och om det finns någon bra motivering till varför. Den tar sig fram över allt och låter inget hindra den. Den kan lätt ta upp en dubbelsäng själv, samtidigt som den ser sig själv som en knähund. Rasens motto är "Love hurts" och visar kroppsligt hur den älskar sin förare genom kroppstacklingar, kärleksfulla bett och grovhångel. 


 Ägaren: För att vara en god ägare krävs gott tålamod, mycket humor och en bra sjukvårds försäkring som täcker både skall- och krockskador, brutna revben och andra ben. Samt någon försäkring som täcker söndertuggade figuranter, mobiltelefoner och buckliga bilar.

Beteendestörning

Beteenden kan smitta av sig och främst är det de dåliga beteendena d.v.s. så kan en hund lätt lära en annan att skälla på förbipasserande, jaga eller att rymma. I detta falla smittar felbeteendena från schnauzern till mig. Inte så att jag skäller på viltfrämmande människor (om jag inte anser att de behöver det förstås) eller jagar cyklar och vilt. Visserligen jagade jag lämpliga hanar till mig själv förut men nu försöker jag mest rymma från dem. Utan här handlar felbeteendet som härmas om att hon för det mesta gör som man säger om man har en bra belöning i form av godis och hon har mycket svårt att motstå det om de ligger framme. Samma tendens ser jag nu mera hos mig själv; ”om jag städar får jag choklad när jag är färdig” brukar jag motivera mig med men om jag vet var den ligger blir jag allt för fixerad vid den platsen och när ingen ser så snabbt som blixten försvinner den ner i magen och pappret ner i soporna. Jag har i alla fall förstått att man måste slänga bevismaterialet och inte sprida ut det i lägenheten sådär (o)diskret. Om det blir städat? Nä, jag har ju ingen belöning som motiverar mig och dessutom så är jag ju mätt. Externbelöning fungerar dåligt på matten och hunden. Ingen av oss klarar av vetskapen om att något gott eller roligt ligger en bit bort. Vi måste ha det med en gång och helst av allt redan igår!

Eftersom att jag är ganska så bekväm av mig så slutade jag bära in och ut träningsgrejerna i Sucken för länge sedan och har dem i stället på ständig förvaring i baksätet. Detta har nog skrämt upp den stackars schnauzer som börjat bli rädd för att studentekonomin gått i bott när hon såg att hela hemmet nu mera fanns i sucken. Rädslan över få leva som white trash i en gammal skrotig suck, som gör 0-100 på 2,5 minut, oroade henne. I samband med riesenlägret steg oron när inte bara hemmet fanns i sucken utan även middagen serverades där. Vilket hundliv, så kunde hon inte ha det!  Så för att hjälpa till att styra upp ekonomin eller för att inte behöva svälta ihjäl så bestämde hon sig för att börja hamstra både mat och vatten till sämre stunder. Genast började hon gräva ner sin mat och vattnet så ihärdigt att bilen skakade, filtar gick sönder och att hon till slut skavde upp nosen. I lägenheten hittar man undangömda ben i soffan, sängen och i tvättkorgen. Hon känner sig sååå smart och blir mycket förolämpad när man påpekar att men inte vill ha märgen undangömda under huvudkudden. ”Den som spar den har” har blivit schnauzerns mantra. Dessvärre tror jag att även detta är ett av hennes beteenden som har börjat smitta av sig på mig, inte så att jag gräver ner saker eller skaver upp näsan utan jag hamstrar. Idag hittade jag en skål med hundmat, en oöppnad läskeflaska och något som jag tror skulle påminna om en pommes frites under sätet i bilen.  Vid tidigare tillfällen har jag har även hittat tuggummi i soffan, colaglas på toaletten, vin i garderoben, lufttorkad korv i jackan och något grönt och luddigt i en plastpåse i en gammal träningsväst. Att spara på mat är ett sätt att överleva men det är ju bra om man lär sig konservera det så att man inte riskerar att  bli matförgiftad.

Varmkorv boggie - Slutet

fortsättningen på "deckaren".


På vägen tillbaka till kontoret stannade de på stadens korvmoj, där borde de kunna få information.

Mannen i luckan var skärrad.

-          Oj vad snabbt polisen är på plats nu för tiden! Jag ringde bara för någon minut sedan!

-          Vad har hänt här? frågade Assistent U

-          Jag har blivit utsatt för ett rån, det var ju det jag sa när jag ringde!

-          Vad har ni blivit bestulen på? Frågade inspektör J

-          Konstigt nog så tog se bara Chorizo... sa korvmojsbiträdet och såg förvirrad ut.

-          Lämna inte stan vi återkommer, sa inspektör J och gick mot bilen

Det börjades nu höra sirener längre bot och det var dags att lämna korvmojen för att fortsätta sin utredning med låg profil. De var ju trots allt ett hemligt maffiabrott de höll på att utreda.

-          Men skulle vi inte käka? Undrade assistent U

-          Det är inte läge nu, vi tar restaurang Gyllene Måsen på vägen. Kom nu!

De hoppade in i bilen och åkte där ifrån, samtidigt mötte de polisen som svängde in på korvmojen. De käkade på vägen och anlände sedan till kontoret. De satte sig vid en dator öppnade Wikipedia och sökte på ”Dennis Scan” och efter det nya kidnappningsoffret ”Chorizo”. De kunde läsa att Dennis Scan var med känns dom Hot Dog i de innekretsarna och att Chorizo hade en spansk bakgrund och var mycket stark.

-          Om man är så stark borde man ju kunna försvar sig eller hur inspektören?

-          Det kan man tycka, men han blev kanske drogad. Vi måste söka vidare. Men måste hålla detta för oss själva. Det ser inte bra ut om detta kommer ut i media. Det skulle bara skrämma folk om de fick reda på dessa mystiska korv-nappningarna.

Kriminalinspektör J och assistent U funderade länge. Detta var ett svårt fall, det var inte förens de dagen efter såg flygbladet om Isterband för 29,90 som som alla bitarna föll på plats.

Alice hade hjälpt till att fejkat mordet/kidnappning på Dennis för att hjälpa honom fullfölja sina drömmar om att bli rockstjärna. Som tack för hjälpen skulle hon få följa med på värld sturne som maskot och hon hon skulle få en låt uppkallad efter sig. Dennis i sin tur hjälpte Chorizo att fly från en kommande död på korvmojen. Tillsammans med Chorizos fru Falu Korv (en kvinna som sades vara en riktig go’ bit med mjuka runda former) startade de upp musikgruppen Isterbandet.

Kriminalinspektör J och assistenten U hade ännu en gång lyckats lösa ett svårt fall. Under utfrågningen av fröken F medgav hon att hon kidnappat Dennis Scan Hot Dog men att det aldrig var menat att förstöra hans drömmar. Alice i sin tur rymde sedan och tillsammans med sin fästman Dennis och de turnerar runt i världen med Isterbandet. Chorizo och Falu Korv fick tvillingar som de döpte till Kabanoss och Salsiccia. Men efter att Dennis varit inblandad i en otrohetsaffär med Falu Korv så råkade större delar av bandet ut för en tragisk olycka där de blev överfallna av tre  nakna kineser. Alla utom Alice avled av sina skador eller så återfanns de aldrig mera. Alice återvände till fröken F med sina nya vänner och de levde lyckliga i alla sina dagar.

Varmkorv boggie....

Ett något urspårat samtal kan bli en mycket dålig deckare... 

Telefonen ringde en sen natt till kriminalinspektör J och hennes assistent U. Det var den unga damen F som ringde och var helt hysterisk. Eftersom att det inte gick att lugna henne på telefon så begav de sig snabbt iväg. Väl framme tröstar och lugnar de henne och efter att ha fått andats i en papperspåse kunde de äntligen få fram vad det var som hänt. Fröken F sitter nu uppkrupen i soffan med en filt över sig och klappar på sin lilla hund Alice. Gråtande förklarar hon; ”Jag skulle värma en korv i micron men var tvungen att springa iväg och fixar lite saker och sedan när jag ska äta den är den borta! Dessutom så ser Alice ovanligt mätt och belåten ut. Vart kan den då har tagit vägen?!”

Kriminalinspektör J kliar sig i huvudet och reser sig ut fåtöljen mitt emot och ställer sig och spanar ut genom fönstret. ”Den där lilla hårlösa saken är det du kallar Alice va?” sa hon och pekade på hunden i knät, fröken F nickade instämmande. ”Hur kom hon in i micron? Körde du henne samtidigt för att värma upp henne eller är det hon som är korven du skulle äta? Eller var hennes uppgift att vakta den tills du kom tillbaka?”

Snyftande svarar Fröken F; ”Va? Nej? Detta är ingen vakthund och inte satt hon i micron heller!”

- Det var synd, det hade varit vart och gott för henne samtidigt hade det varit som att åka karusell. mumlade J

-  Min fråga blir istället hur sjutton får en hel korv plats i Alice..? Är du säker på att hon inte hade någon medhjälpare..? Och hur kom hon åt den?  Frågade assistent U

- Medhjälpare? Nej det har jag inte sett någon, sa Fröken F förtvivlat

- Kan det varit en prinskorv? Undrade J och vände sig till assistent U. ”Det krävs tydligen en CSI-undersökning av denna brottsplats. Det låter som att Alice är den mest tänkbara brottslingen men samtidigt är hon mest otrolig eftersom att hon är så liten och micron var stängd... Eller kan hon öppna micron? Eller fanns det en medhjälpare?” Frågorna haglade över J och U. Hur skulle de gå vidare? Skulle de hitta den skyldiga till korvens försvinnande?

Efter en stund inflikade Fröken F ”De var bara Alice i rummet!” Dessutom var det en Denniskorv och jag kan inte påstå hon såg mager ut efteråt! Sen så hoppar hon upp på stolen och sedan bordet och då är det ju inte så högt för henne.”

Kriminalinspektör J och assistenten U lämnade rummet och gick ut för att inspektera brottsplatsen d.v.s. köket och främst micron.  Assistent U granskade micron och sa till sist ”Men hur kom hon in i den? Kan det varit så att fröken F inte är så oskyldig trotts allt och att hon gör allt för att sätta dit den lilla oskyldiga nakna kinesen?”

- Dessutom så undrar jag vem Dennis är, för var han här så var Alice definitivt inte ensam. Vart är han nu, har han flytt från platsen och vart i så fall? Han kan ju ha en ha sett något som kan ge en ledtråd om vem den skyldiga är.

- Nu missförstod du nog, inflikade assistent U. Dennis är det som är borta, det är han vi letar efter. De är han som är korven eller så var det hans korv som försvann.

- Var det inte fröken F.s korv? Men vad är det som inte säger att Dennis tog livet av sig eller blev han verkligen mördad?  Är det så bra att köra folk i micron, är inte det mordförsök?

- Nä, snarare så blev han uppäten av den blodtörstig nakna kinesen... Stackarn!

- Å en naken kines, så vidrigt.  Vi är alltså på jakt efter en kannibal.

- Tydligen, inspektören... Läskigt värre...Eller var det så att Dennis blev mördad och gjord till korv?

- Då gjorde han klokt i att fly!

De lämnade köket och satte sig hos fröken F igen;

- Den där Dennis, har han något efternamn vi måste ta kontakt med honom. Han kan ju ha någon ledtråd som kan vara viktigt att få reda på. Frågade kriminalinspektör J och antecknade.

- Dennis? Ja, han kan nog heta Scan i efternamna, sa fröken F med låg röst. ”Hoppas han kan tillföra något till utredningen.”

- Tack fröken, vi återkommer så snart vi vet något. Lämna inte stan, vi måste kunna kontakta dig för mer uppgifter.

De lämnade de lilla huset och satte sig i bilen.

- Nå, vad tro du inspektören? Frågade Assistent U

- Antingen är Dennis mördad av fröken F och gjord till korv och är nu på rymmen för att överleva eller så är han på rymmen från brottsplatsen och tagit fröken F.s korv som gisslan.

Fortsättning följer....

Med skägget i brevlådan

Skägget och jag flyttade till lägenhet för ungefär ett år sedan och till en början så var det väldigt lugnt på postfronten. Ja vi fick inget, inga räkningar, inga tidningar, ja ingenting kom det igenom brevinkastet. Det enda som låg på golvet när jag kom hem var konfetti. Tyckte till en början att det var en fin gest av brevbäraren att fira att man även denna gång slapp räkningar men tyckte till slut att han gott kunde sparat in på konfettin så att jag slapp städa varje dag och gett mig en tårta i stället. Kanske det är svårt att skicka in den genom brevinkastet men låtit den stått utanför dörren eller gett ett presentkort i alla fall.

Det var först när jag en dag var hemma och brevbäraren försiktigt öppnade brevinkastet och på en millisekund gick skägget från djupsömn till att med ett vrål försöka pressa sig ut igenom springan och rycka posten ur hans hand, som jag insåg att man inte fick konfetti utan att det varit schnauzern som gjort konfettin!

Med ett högt rytande försökte jag hejda schnauzern från att amputera fingrarna på brevbäraren och ryckte posten ut halsen på den levande dokumentförstörare som tuggade och spottade frenetiskt. Fort in med henne bakom lås och bom och ryckte upp dörren för att be den troligtvis chockade brevbäraren om ursäkt. Om han blivit mest rädd för schnauzern eller vant sig vid att all post brukade gå igenom en dokumentförstörare i denna lägenhet eller om han fått en chock av ägarens vrål ska jag låta bli att spekulera i men när jag öppnade dörren flydde han för livet ner för trappan.

Nu mera utan att jag ens bett om det läggs all post utanför dörren. Vet inte om det beror på att posten oftast rycks ur handen på brevbäraren med ett vrål. Eller att han såg schanuzerns blodröda ögon och kände hur andedräkten pyste ut genom brevinkastet, i väntan på att få slutföra sitt uppdrag och rädda matten från inkommande räkningar som troligtvis skulle försätta studenten i ekonomisk kris.

I ett försök att be brevbäraren om ursäkt har jag själv suttit på lur vid brevinkastet men han är skicklig, på något sätt missar jag alltid honom och eftersom att tidningsbudet jobbar mitt i nätterna (allt före kl. 8.00 är på natten) så försökte jag mig på att kommunicera med dem. Jag ställde en burk med godis utanför och satte upp en lapp på dörren om hur man hanterar skäggmonster. ”Här inne vaktar en levande dokumentförstörare, all post går igenom dem. För att undvika det så kan man aningen behålla posten och betala räkningarna själv eller så slänger man in lite godis innan posten och hoppas på det stoppar upp maskineriet. Lycka till!” Men det fungerade inte så väl eftersom att det var efter att lappen kom upp som posten började slängdes utanför min dörr. I ett försök att be brevbäraren om ursäkt har jag själv suttit på lur vid brevinkastet men han är skicklig, på något sätt missar jag alltid honom och nu har jag gett upp och låter dem lägga posten utanför dörren. Bättre det än att jag ser ut som ett fån som sitter och spejar ut genom brevinkastet och att skägget skiter hemmagjord konfetti tre dagar i veckan.

Kära uppfödare

Jag måste gjort ett felköp och man har väl ångerrätt fram tills de är 12 år, inte sant? Jag skulle därför om det är möjligt vilja upphäva köpet av den lilla svarta. Då jag ville ha en riesenschnauzer och inte något muterat vattenlevande rovdjur eller om det är så att hon bara har en alldeles för stor kärlek till vatten och dess rovdjur. Jag menar inte att jag ogillar vattenlevande djur. Utan jag tycker att de är väldigt fascinerade och jag stödjer henne i sina intressen, men hade hellre sett att hon valt att vara som den kloka delfinen Flipper eller som den söta späckhuggaren Willy och inte välja att vara den hemska Hajen. Min söta lilla flicka tycks dras mer och mer till den mörka sidan och jag är orolig över att det kan komma att bli ett problem.

Som som valp bestämde hon sig för att hon var en kamouflerad krokodil och lurpassade på sitt byte (d.v.s. katterna) bakom stolar och andra skydd som naturen erbjöd. Med mycket stor precision och helt ljudlöst smög hon sig på bytet. För att i precis rätt ögonblick hoppa på dem, tacklas och morra och de stackars katterna flydde för livet från den landlevande krokodilen. De var tvungna att bosätta sig på högre breddgrader så som köksbänkar, byråer och bord. Men största likheten med var hennes dödsrullningar, likt en krokodil snurrade hon runt för att slita sönder de större bytena (då kampleksaker, bollar i snöre, handskar och tuggben). Krokodiler gör tydligen göra detta för att de inte kan tugga men denna lilla krokodil är unik. Hon kan faktiskt tugga! Jag trodde att detta var något som skulle växa bort när hon blev äldre och ja, till viss del men nu badar hon i stället i alla dypölar hon hittar och därifrån attackera sina större byten (d.v.s. mig) och dra ner dem i leran eller i alla fall få det att se ut som att de varit där i.

Andra gånger tror hon sig vara en muterad landlevande piraya och hugger hejvilt efter bollen/godis och man får vara lycklig om man kommer hem med alla kroppsdelar efter träning och promenad. Är alla kroppsdelar med hem har man i stället stora blåmärken som vittnar om att det gått vilt till och man fått kämpa för att få behålla kroppsdelarna. Hon roar sig även med att sätta skräck i omgivningen (främst sin matte och husse) genom att ligga på lur och inväntar rätt tillfälle att attackera, samtidigt som hon nynnar på ledmotivet till filmen Hajen. Attackerna innebär att hon oftast kommer rusandes mot en och sedan tacklas eller så har hon en pinne med sig som hon smäller i knäveckan på en intet ont anande ägare eller förbipasserande.

Hon är en hejjare på att simma och gör detta med glädje, hon älskar att jaga vågor och ligger gärna och guppar med dem. Vid andra tillfällen så jagar hon änder och tror att hon ska komma ikapp dem och då inte som en retriever utan har som plan att fånga in dem levande eller prova dödsrullningarna i rätt miljö. Vattensorkar får det också hett om öronen när hon är i närheten annars ger hon sig ut på jakt på dess landlevande släktingar. Där står hon på lur, lokaliserar och med ett skutt rakt upp tar hon satts för att komma åt. Väl nere börjar hon hysteriskt gräva. Det flyger jord och grästorvor åt alla håll och man får akta sig för att inte få en dusch av geggan. ”Snart har jag dig” tycks hon tänka och kör ner hela huvudet i hålet och försöker nosa sig fram till sitt byte. Jord i nosen och hon nyser och frustar. (Hade det varit en tecknad film hade jorden kommit ut som rökmoln ur omkringliggande hål.) När hon tar upp huvudet för att andas så har hon jord och bös i hela ansiktet, skägget är brunt och i ögonbrynen sitter det gräs. Hon är smart den där bruden som försöker kamouflera sig för sorken! Hon försöker däremot inte dölja jordskalvet som blir i gångarna när hon frustar och fnyser rakt in i sorkens hus.

Kan det vara så att hon inte bara har en skruv lös utan att en hel skruvkartong saknas, så om ni kan se om ni hittar den vore jag mycket nöjd och slipper returera henne. För det blir inte lätt för er att sälja denna blandning av schnauzer, krokodil och piraya. Ett förslag vore väl att sälja henne till någon djurpark med exotiska djur, en samlare av exotiska djur eller till någon person som har lika stor kärlek till vatten och vattenlevande rovdjur. Annart så tänkte jag på att eftersom att hon gillar Hajen-filmena så kanske det kunde passa med någon entusiast till den typen av filmer som vill kunna skryta med att den har en hund som gillar Hajar och kan nynna ledmotivet till filmerna. Jag kan inte veta vilka eventuella konsekvenser blir för personen men kan erbjuda mig att skicka med en skylt där det står ”Varning för Haj-schnauzern”

/// En förvirrad rovdjursägare

PS. Fast ibland tror jag inte hon är något vattenlevande djur utan snarare en bergsget. Hon har en förkärlek till att hoppa på stenar och gärna gå balansgång på murar. Vintertid är hon mer snöhögarna än på backen. I våras hoppade hon dessutom rakt in i en mur för att hon försökte balansera på det som en gång varit en snöhög under vintern. Tror ni att det är då största skadan skett eller finns det risk att hjärncellerna blåst bort då vi varit ute i dåligt väder? D.S

Stormig debut

Kvart över fem rullade jag livlös ur sängen och kastade väckarklockan i väggen.Undrade hur f*n man kunde komma på idéen att ta en biltur på närmare två timmar för att få spåra och sedan köra lite lydnad.  På med kläder och försök att pilla i sig lite frukost vid datorn, samtidigt som schnauzern studsade jämfota jämte mig i hopp om att kunna få liket att tappa sin macka.

Husse kom till slut upp ur sängen och drog sig sakta ut och somnade snabbt i bilen. Stormen Berit drog fram och det regnade och blåste. Med andra ord en underbar dag att debutera i appellspår. Räknade med att jag skulle åka fel så vi hade gott om tid, och efter en felåkning på några mil så kom vi tillslut fram och hittade klubbstugan. Ibland så känner jag mig själv för väl. Under dragningen av startordningen trodde jag att jag skulle spy men lyckades att låta bli och så småning om rullade vi i karavan ut mot spårmarkerna.

Jag blev tilldelad min plätt att lägga spåret på. Klart och tydligt var spåret uppmärkt med flaggor för start, vinklar och slut. Tävlingsledaren påpekade vikten av att gå mot rätt flaggor och pekade klart och tydligt vilken flagga det skulle tas sikte mot. Detta för att folk tagit fel flaggor. Jag nickade och talade om att det vore typiskt mig att göra ett sådant misstag. Detta skulle bli lätt som en plätt, vit/röd flagga som start, vita vid vinklar och röd som avslut. Stampade upp starten och gick rakt mot den vita flaggan, lade apporten halvvägs, fortsatte gå, plockade upp flaggan och gjorde vinkeln. Gick vidare, lade apport, gjorde en vinkel, plockade flaggan och vidare mot slutet. Flaggan såg dock inte lika röd ut därifrån, konstigt, men det fanns ju ingen annan synlig flagga så det var bara att gå. Lade slutapporten och gick för att plocka flaggan. Hmm... här var det upptrampat... Och självklart hade jag lyckats komma tillbaka till startpunkten.

F*n vad pinsamt. ”Vad var det jag sa, typiskt mig?!” sa jag till tävlingsledaren som muttrade och såg irriterad ut och tilldelade mig ny mark. En stubbåker med hjulspår efter traktor som kört fram och tillbaka på den vattensjuka åkern. Fick här ut ett riktigt spår, med start, två vinklar och ett slut. Sen återstod väntan tillsammans med de andra tävlande och stormen Berit.

Berit gjorde väntan olidlig genom sitt ihärdiga blåsande och jag tror att hennes plan var att sabotera allt. Föreberedde mig på att linan skulle trassla och  lade ut den i god tid. Inget trassel. Äntligen något som gick rätt. På med selen och schnauzern bogserade mig fram till starten. Fick efter många om och men lagt henne, kopplat på linan och kommenderat ”spår”. Ut gick det, 10 meter och jag kunde äntligen följa med. Efter två steg tog det stopp då skägget hittade små svarta harkarameller i spåret och jag fick hotat igång hennen på spåret igen. Vinden dansade runt oss och det duggregnade nu bara men det blåste desto mer. Schanuzern hade inte jättehög fart framåt utan jag fick mer kämpa emot vinden och försöka sänka farten för att inte blåsa förbi skägget. En kastande sidvind och skägget tappade spåret. Hon arbetade sig bra tillbaka och hittade första apporten. Fort fram, byta till den medhavda apporten som hon fick tugga på. Vår rutin; flisa sönder pinnen och sedan godis. (Kanske var för snabb att sätta henne på spåret igen då jag brukar vilja att hon ”skakar av sig” spåret innan vi går vidare men inte gjorde det denna gången.) När hon flisat klart och ätit körde vi vidare igen. Framåt men här gick något fel och vinkeln var som bortblåst eller så hade den drunknat i lervällingen. Med lera upp till knäna försökte schnauzern hitta tillbaka till spåret och jag kände att det var inte rättvist att ens försöka mer så vi bröt här. Jag var ändå nöjd med skäggets insats och hon hittade i alla fall första apporten trotts att Berit nog lagt mitt spår på villospår och nöjd med att jag kommit på en bra rutin vid apporterna. Tyvärr så var det väl delade meningar om rutinerna vid apporten och det enda domaren kunde säga om spåret var att jag sjabblade till det och drog ut på tiden vid apporten och att jag sabbade med att ge godis. Så där blev jag faktiskt riktigt ledsen och funderade på att skita i allt och åka hem. När man äntligen känner sig nöjd med något så är det ändå inte bra! Torkade tårarna och begav mig vidare mot lydnaden.  

Först började vi med budföring, skägget var måttligt road av gubben på planen som skulle vara vår mottagare. ”Ja, jag hej på dig” sa hon och letade efter mer karameller. Vi ställde upp och jag kopplade loss. ”Marsch” Fort iväg, rakt fram 20 meter och sedan kom hon på att det var dags att showa lite. Hon viker av rakt upp på altanen och upp till publiken för att kolla läget. Vilka som hejade på henne och vilka kändisar som var med. Det var bara husse som var känd sedan tidigare men han var ett kärt återseende och nu hade hon flera nya vänner. ”Vad gör jag nu?” var det enda jag tänkte. ”Du kan gå och hämta hunden” sa domaren och förvånad lämnar jag planen. Så en minnes lapp till mig själv är att ta med husse på träning men att INTE ha honom som mottagare. Fast mest troligt är att det var en kast vind som blåste upp henne i publiken.

Domarna och tävlingsledaren såg inte ut att ha allt för höga tankar om skägget och mig när vi äntrade planen. ”Skit sak samma, jag har betalat för denna träning. Så nu kör vi” tänkte jag och jag är inte besviken på resultatet;

Linförighet 7/8 – sakta sitt, trycker, snett sitt/ tänger, snett sitt

Framförgående 0/0 - avstår

Platsläggande 8/9 - saktar vid kommando/steg

Inkallning 10/10

Apportering 7/8 - Tugg

Hopp över hinder 0/0 – hoppar inte.

Platsliggning 0/0 – avstår

Jag valde att avstå platsen och det tackar jag min lyckliga stjärna för, då det blev partaj på planen när en av dem fick upp alla de andra på ett rejvparty. Avstod även framförgåendet då det inte är befäst och vid hoppet så hoppade hon inte. Kan berott på att hindret var målat i neonorange färg eller på nått annat.

Ri(e)siga ordspråk

Riesenschnauzer är en unik ras, därför behöver de några alldeles egna ordspråk.

• Bättre 10 bollar än ingen.
• Har man riesen i sängen får man knô som fan.
• Väck ej den riesen som sover.
• Varför gå över leran när man kan gyttjebrottas?
• Den som gräver en grop, kan hitta ben eller sork.
• Riesen har galen ägare.
• Den som tar, han har (och bäst är om man kan skylla på någon annan.)
• Det som inte dödar ger i alla fall många blåmärken.

Önskelista

Röja fyller två år i morgon och hon håller på att tjata hål i huvudet på mig om vad hon önskar sig i födelsedagspresent... Därför lovade jag att hjälpa henne att skriva ner listan om hon slutade tjata. Hon har sina idéer om vad hon önskar sig, och det är väl bra. Bäst vore dock om de flesta inte handlade om mig, min inblandning eller att studentekonomin skulle bli ännu mer lidande av hennes idéer. Så låt se, vad var nu hennes önskningar...?

• Bollkastnings kurs till matte så att jag lär mig kasta långt men helst åt det håll där skägget befinner sig.
• Bollar som inte fastnar i träd om matte inte får en bollkastnings kurs.
• En ny aktiveringsboll som inte fastnar under soffan eller sängen. Det är så jobbigt att hela tiden behöva gräva fram den eller be matte om hjälp för hon är tydligen sååå långsam och låter henne inte leka så länge som hon vill om matte måste plocka fram bollen hela tiden. Kan hon inte få en bättre boll så är högre möbler en bra present också.
• En snabbare cykel som man slipper dra efter sig och en gladare matte som inte tjoar så fort det, enligt henne, går lite för fort eller fel
• En friseringsutbildning till matte så att man slipper se ut som ett vivelmarsvin och hela tiden måste hålla på att fixa med luggen för att se det man ser.
• Stora leksaker med mycket ludd. Dessa är roliga och hon uppfattade det även som att matte också älskar ludd . För att matte låter så roligt när hon springer runt och försöker samla in luddet som skägget lyckas få ur dem. För ett ögonblick erkände skäggapan att hon brukar sprider ut luddet över allt för att matte ska springa runt och knorra ännu mera. Mattes ljud är tydligen bättre än leksaker som piper!
• Tysta grannar som inte stör hennes skönhetssömn eller väcker henne mitt i natten och då påverkar mattes humör.
• Frolic som man inte får ont i magen av.
• Mer frihet men eftersom matte anser att hon är för omogen för det så vill hon istället att mattes syn försämras så att hon kan utforska skogen och dess invånare lite mer...