Riesenlägret 2015

Riesenlägret 2015 är slut samma känsla av vemod slår mig varje år. Man längtar som en dåre efter vecka 29 och lika snabbt som den kom, så var den över och man börjar genast längta till nästa år och vecka 29.

Att få möjlighet att ta del av denna fantastiska upplevelse är helt fantastisk och jag är sjuk stolt över våran rasklubb och lägerkommittée som gör detta möjligt.  Allt jobb de lägger ner, tid på planering,  grejar och donar och de fantastiska scouterna ska jag ju inte heller glömma att nämna! Men något galen är man nog ändå som gör att man åker 33 mil för att i en vecka slåss med mygg  och knott. Utan vare sig varmvatten, dusch eller andra bekvämligheter och med enbart utedass. 

I år doftade hela lägerområdet av o'de cologne de Mygga som  nog egentligen doftade mer än den hjälpt mot mygg eller knott.  När jag ansåg parfymerat mig färdigt med Mygga och tröttnat på dessa blodsugande och gratisätande flygfäna och började ana att blodnivån i kroppen börjat sjunka, togs det till med tyngre artilleri, Autan. Jag insåg dock för sent att den snarare verkade dra till sig mer knott än att avskräcka dem från att smaka på mig. Men efter mer än halva vecka verkade de blivit mätta då betten minskade eller om det var blandningen av Mygga, Autan, uteblivna duschar och djungelolja som gjorde att de höll sig på avstånd.

Mimerlaven

Ur hundträningsperspektiv är riesenlägret ännu mer fantastiskt. I år körde skäggiga damen och jag räddning vilket är väldigt nytt för oss båda. Röja har förstått att det finns folk gömda på områdena och jobbar bra med nosen högt men när hon börjar bli trött tar hon till gamla kända metoden att spåra. Vilket vi kommer få träna vidare på att få bort då det faktiskt inte blir lättare även om nu den skäggiga damen anser det. Även om Röja inte är särskilt miljökänslig märkte man av att vissa miljöer var jobbigare än andra då hon inte orkade engagera sig i figuranterna och skälla på dem när hon hittade dem. T.ex var vi på Mimerlaven i Norberg en anläggning som var i bruk 1960 till 1981 där man  tog hand om malm och förädla den till råvara för järnframställning. Mimerlaven hade många skrymslen och vrår, gallertrappor och mörka utrymmen som inbjöd till många möjligheter att träna både höga och låga figuranter för de vana hundarna. För oss med mer ovana hundar (men även miljökänsliga förare som är rädda att gå på galler där marken är lååångt ner) var bara att vara i miljön och gå i gallertrapporna en stor utmaning. Att vara inomhus är inte heller lätt i den bemärkelse att den vind som väl kommer in i huset far runt och doften från figuranterna kan hamna lite var som helst.  Så även om man stinker av svett, myggmedel och rädsla (efter att ha behövt vandra över ett galler 10 meter över marknivå) så är man inte så lätt att finna som man trott när man sitter där i mörkret i ett hörn under en pressäning.

Mimerlaven invändigt

Kraftverk jämte Mimerlaven

Bilskroten i Fagersta var ett annat ställe vi var och tränade på, även detta ställe inbjöd till många möjligheter att gömma figuranterna mer eller mindre krångligt. Hur mycket man än planerar blir man ständigt överraskad av de skäggiga vännernas bravader. Att bli placerad inuti i en lastbilshytt med nervevade rutor känndes tryggt för att få den svarta Ninjan att inte klättra och förstå att man kan markera på avstånd.  Att sitta på första parkett och se henne arbeta var en fröjd och så PANG så fick hon nos på mig. Vov, vov, vov  fina jämna skall som markerade att hon hittat mig. Hon hoppade upp med tassarna på lastbilshyttens dörr och fortsatte skallmarkera. Duktig tjej! Fint avstånd och fina skall. Men så hoppade hon ner och slutade skälla. Lätt ångest över att ha missat att belöna så fina markeringar men så fort hon började igen skulle belöningen komma var tanken.
Krach, bom, bang, från sittande ställning rätt in genom fönstret skuttade hon som en känguru in i kupén och ner i mitt knä för att fortsätta skalla. Den svarta Ninjan hade vunnit igen och överlistat oss alla.

Bardlands Otis är bombsäker på att han hittat någon

Bruksgårdens Quantaz hittar AKO

Matlagning på riesenlägret är inte alltid så lätt som det verkar och det är inte alltid vädergudarna samarbetar med ens planering. Att koka potatis utomhus på kokplatta är en god idé för att slippa fukten inomhus i stugan under förutsättning att det inte börjar regna på elartiklarna.

När man sedan efter en vecka är gött sugen på pizza och åker in till Söderbärke för att beställa och ta med tillbaka till lägret och ser att hela Söderbärke bestämt sig för att de också ska äta pizza. Detta medförde att den stackars svettiga pizzabagaren hade 60 pizzor i kö innan man ens kunde  beställa sin pizza och sen var han tvungen att stänga utlämningen för att inte bryta ihop totalt. Så där stod jag utan min flötiga pizza, vrålhungrig, utan livslust och med humör som den Gremlin som är med i Snickersreklamen på tv. Hetshandling på Ica och snabbt tillbaka till lägret för att grilla några korvar för att komma tillbaka på rätt köl igen och för att undvika att sambon blev måltavla för de hungerrelaterade aggressionerna.




Packningen inför lägret borde jag kanske också nämna. I vanliga fall när jag åkt själv har jag haft en bil som varit så överfull att den varit på sprängnings gränsen och enbart skäggiga damen har åkt bekvämt upp till Kopparbo.  I år var min sambo med och vi lyckades inte ens fylla hela bilen. Något var uppenbarligen fel men eftersom att vi inte saknat något under vecka  lyckades vi rätt bra ändå och tur var väl det då jag lyckades vinna första priset i ett av lotterierna och skulle få med mig ett hopphinder hem.



På fredagskvällen hade ungdomarna på lägret ordnat en spökvandring som var mycket välgjord och lite rädd blev man allt, även om man inte vill erkänna det.

Ladan sedd från starten av spökvandringen

Riesen i Syds läger

För det första borde man kanske ta reda på om det är till Skåne eller Blekinge man ska. Jag trodde nämligen att det var samma ställe, men tydligen så tillhör inte allt söder om Varberg Skåne. Så fel man kan ha ibland, ja, ja att vi skulle till Blekinge kom min rese-  och blivande rumskamrat väl fram till tillslut. Vilken väg vi skulle åka var nästa problem. Eftersom att det var ett måste att stanna på vägen för lite (o)nödvändig shopping i vildmarks butiken i Falkenberg så fick det bli E6.an neråt landet. För att sedan hitta rätt avfart åt vänster någonstans längs med vägen för att komma höger och inåt landet. Lätt som en plätt, för kom vi till Malmö så skulle vi vara åt h-vete fel. När vägproblemet var löst återstod bara det värsta och största problemet... PACKNINGEN!

Att lista ut vad som var behövligt och mest idiotsäkert efter två dygns konstant regnande kändes inte så svårt, cyklop, våtdräkt och simfötter var mer logiskt än underställ, raggsockar och kängor.

Därefter så packades det ner valium, vilket är en riesenägares näst bästa vän efter whiskey som ges till tilltuffsade instruktörer och figuranter vid blodvite. GPS hade varit bra om man ägt en eftersom att lokalsinnet är obefintligt hos matten och hunden  än så länge är en snabb spårhund som inte alltid spårar det den ska. Tändstickor, första hjälpen-kit och fickplunta...Hmm... vad mer behövs? Nått förstånd går inte att packa ner men jag kanske kan ha turen att skägget spårar upp ett i de blekikanska skogarna.

Packningen fortgår och en vän som håller på med hästar tipsar om att balsnöre och silvertejp brukar lösa alla problem inom hästbranchen. Spik fick man dessutom absolut inte glömma. Såg i mitt stilla sinne ett försöka att hindra riesenschanuzern med dessa tillbehör och förklarade att det krävs grövre artilleri än balsnöre för att lugna en spårgalen schnauzer men om jag kanske tejpar ihop benen så ska de nog gå med spik och balsnöre. En annan god vän och tillika riesenägare tipsade om dynamit för att lugna hunden ordentligt eller för att väcka matten ur medvetslösheten efter en dag i skogen. Dynamit skrevs till på inköpslistan, kunde de ha det framme på affären? Kanske jämte övningskantarellerna...

Hundsäng, skålar, mat, spårselar, linor, mutor i form av skinka, köttbullar och korv. Kongar, bollar, kampstock, snitslar, träpinnar, uppletandeföremål... När jag var inne på andra väskan med schnauzerns saker undrade den skeptiska pojkvännen om jag inte själv skulle ha med kläder, för att med all den packningen till skäggapan så var det snart fullt i bilen. Så efter att ha sortera bort hälften av allt som skulle med så fick det till slut plats i sucken. Takbox eller släpkärra kan därför vara en bra investering för framtida läger. 

Skägget och jag fick trots all packning plats i sucken och vi tog följe med vår resekamrat till Falkenberg där vi mötte upp vår vägvisare. Vilket var en väldig tur då min blivande rumskamrat i all hast enbart lyckades få med sig en tomkartong tillhörande en GPS, som tydligen fanns liggandes på nått outmärkt ställe i hennes lägenhet. En karton till en GPS är kort och gott en mycket sämre vägvisare än mig själv och då kan jag inte ens höger och vänster!

Resan till Blekinge gick galant, det var bara precis innan vi nådde campingen som vi råkade ut för en förvirrad lokförare som parkerade mitt järnvägskorsningen för att sedan visa sin förmåga att kunna backa, köra fram och till slut komma på att det var backa han skulle göra.

När vi kommit förbi tåget och fått vårat rum tilldelat kom nästa problem, min rumskamrat hade med precis lika mycket saker som jag! Så vi baxade in fyra väskor var, hundsängar och kompostgaller. Rummet påminde mer om en lagerlokal än ett sovrum. Jag konstaterade att det var tur att buren stannade hemma för enda platsen som funnits att ställa den på var på bordet och då kunde vi inte avnjutit något glas vin i lugn och ro.

Dag ett på lägret var på lydnadsplanen där det största halleluja momentet var att inse att ”min hund är inte dum i huvudet – alla är så här” Det är fler än jag som har nån blandning mellan studsboll och schnauzer dessutom så kunde jag jämföra mina blåmärken med de andra ägarna och utan att problem berätta om de prestationer schnauzern gjort för att vålla matten diverse skador. Jag var i himmelriket och jag flög fram precis som schnauzern brukar göra. Mitt skägg verkade för första gången i sitt tvååriga liv fullständigt normal!

Dag två begav vi oss mot den blekikanska vildmarken och mot vår spårskog. Mantrat löd enligt instruktören ”Lita på hunden men snitsla så att du vet” Superbra, nu slapp jag vara trotsig, eftersom att jag inte har någon utbildning i extrem överlevnad för vildmarken eller tält och SOS-facklor med så här snitslades det på för glatta livet. Täta snitslar för att säkra vilken väg man gått för att hitta spåret sedan. Detta var en idiotsäkerplan tills snitslarna började ta slut och det fortfarande var långt till stigen. Jag gjorde ett spårslut och det var dags att hitta tillbaka till den där stigen som jag utgått från. Raktfram, för jag hade gjort mina två vänstersvängar och följt gärdsgård som enligt min logik gick rakt fram till stigen. Till slut insåg jag att min logik och skogen uppbyggnad inte riktigt överensstämde. Jag borde kommit ut till stigen, men tydligen hade någon flyttat på den eller så hade den tagit slut mitt uti tomma intet. Efter att ha irrat runt en bra tag där stigen borde funnits så såg jag som tur var en reflexjacka skymta bort i fjärran. Jag var räddad! I min förvirring hade jag tydligen inte ens hört deras rop och de hade tydigen även försökt ringa till mig men till vilken nytta då mobilen låg i bilen och skägget vägrat svara.  Vi diskuterade över fikat och jag började väl inse att spår nog inte är något för mig så chansen att gå vilse är väldigt stor då föräldrarna tydligen tog någon form av ekonomivariant och valde bort den delen med lokalsinnet. Rapport kan kanske vara något, då behöver man ju inte lämna A-stationen utan det är den andra som får föra jobbet.

Efter fikat så var det dags att visa upp våra färdigheter och tyvärr eller tack och lov beroende på hur man ser det så skötte sig schnauzern fint. Inget benknäckartempo här inte, utan ett lugnt och fint tempo med bra drag i linan. ”J**la ögontjänare...” mumlade jag för mig själv.  Första och andra träpinnen hittades och förvandlades snabbt till tandpetare. Skägget var överlycklig och jag med, vi var inte vilse! Än...! Spåret fortsatte genom granar, under stock, över sten, upp och balanserandes på gärdsgård. ”Visst är jag en oerfaren spårläggare men jag lovar att jag inte la spåret där uppe.” förtydligade jag för instruktörerna. Studs ner på fel sida av gärdsgård. Över på rätt sida och trassel in i buskaget. Kvistar och barr flög. Över stenmuren ingen... Slutapporten hittades till slut och gick samma död till mötes som sina tidigare artfränder. Vi hade nått slutet av spåret, nu skulle vi bara hitta stigen snabbare än jag gjorde förra gången. Instruktören som begåvats med ett mycketbra lokalsinne hittade stigen mycket snabbare än den väg jag gått, tydligen hade jag inte varit så vilse som jag trott.

Efter en hård dag i spårskogen är det så skönt med en dusch men jag kan verkligen inte förstå hur man lyckas att få barr både i BH och trosor... När man har både underställ, byxor, tröja och väst på sig. Detta är för mig förtfarande ett mysterium. Efter duschen tyckte jag mig förtjänt av en powernap men ack vad jag bedrog mig sängen var upptagen av två skägg som ansåg sig mest värda av att vila, i den andra sängen låg min rumskamrat. Eftersom att jag inte ville riskera att bli anklagad för att ha antastat henne fick jag välja på att knöla ner mig i hundsängen eller att dela min säng med skäggen. Jag valde det sistnämnda och vek ihop mig mellan skäggen. Inte vidare bekvämt men ändå i min säng... eller rättare sagt våran säng. För att förtydliga innebörden av att det mest var en schnauzersäng hade Herr Skägg torkat av både matrester och vatten på lakan och täcke. Mysfaktorn steg avsevärt.

Dag tre talade mina gruppmedlemmar om för mig att ta med mobil och sätta på ljudet INNAN jag gick ut mitt spår. Förstår absolut inte vad det försökte antyda. Denna gång hittade jag stigen utan problem och snitslarna räckte gott och väl. Skägget visade även denna dag sin bästa sida i spåret och pinnarna slutade sina dagar som tandpetare.

Därefter avslutades läger och vi tömde vårat förråd och packade lätt in oss i bilarna. Att hitta vägen hem från blekinge var värre då våran vägvisare åkte hem tidigare och även om urinvånarna från både Skåne och Blekinge talade om att vägen var sååå lätt att hitta så lyckades min rumskamrat och jag missa rätt väg hem. Två personer utan minsta gnutta lokalsinne och utan GPS är som gjort för att tappa bort sig själva... Vi hittade till slut E6.an igen och hem. 

Nu laddar vi för fullt och längtar till nästa års läger!

Bilder från LO-väst lägret

Bättre sent än aldrig kommer några bilder från LO-väst lägret.

Vilken kontakt Otto har med matte

Världens vackraste schäfer-jävel...?!

Ulla & Ässi (?)

Mia & Zkryta

Håkan & Zot

IPO helg

I lördags morse funderade jag på om jag verkligen var rikligt klok, trots att väckarklockan ringde klockan 5 och termometern då visade -24 så paltar man på sig för att spendera en hel dag i ett ridhus. Det blev som tur var varmare under dagen och när solen gassade på så blev det mycket behagligt.

Röja var den som var yngst och vi lekte lite med trasan och jag fick lite tips på hur jag ska fortsätta leka med henne. Massa miljöträning har det även blivit och mycket hälsande på folk och hundar. Viss träning har det även blivit i momentet "folk/hundar-kan-passera-utan-att-du-måste-hälsa-eller-bita-dem-i-händer/ben".

Jag tror däremot att jag måste bättra på miljötränings biten då hon har mycket svårt att hinna kissa på nya ställen. Hon glömmer även bort att dricka även om jag ger henne vattenskålen och att äta ut matskålen går inte. Fast där är nog frågan mer om det är jag som är löjlig och förvärrat detta beteende då hon stundvis inte vill äta ur sin matskål, men att äta på golvet eller ur handen går bra...?!

På grund av kylan känner jag väl att jag inte rikligt kunde ta del av så mycket teori som jag önskat då jag är så rädd att Röja ska få ytterligare en uvi, så vi har mestadels suttit och gottat oss i värmen och tittat på de andra genom fönstren. Jag är ändå mycket nöjd med helgen och det har varit mycket kul.

Lite skryt är också tillåtet då det är min blogg. Den svarta, håriga studsbollen satte tydligen fullbett och charmade många när hon studsade fram med bytet som hon fångat =)

Lägret i bilder

Laddar inför spåren

Pia tar det lugnt efter spåret

JoJo blir borstat för att inte ta med hela skogen in i husvagnen

Helen, är alltid lika glad och positiv

Ordning och reda på alla apporter.

Mer borstning för JoJo

Det kan vara svårt att få fyr på grillen...

Lea är redo

Tosca och matte

LO-väst, vårläger

Anmält och betalt!

Har ingen egen skäggis, men Jizza vem jag fått låna...?

Riesenläger

I helgen var det läger på Tånga. Så roligt att träffa alla igen och se hur det har utvecklats under tiden.
Under lördagen tränade vi lite hundmöten med "snäll" hundar som inte brydde sig, tränade kontakt och jag fick lära mig hur jag kan förbättra fotgåendet och hur man "går" till vänster.

På söndagen var det mycket jobbigare träning då man provocerade fram hans "knäppa" beteenden. Detta för att komma fram till hur man ska kunna hantera honom när han morrar och beter sig illa.
Vi kom fram till att han är osäker, i kombination med att han blir jätte arg och jätte fort. Kort sagt har han väldigt kort stubin. Summan av detta är att han är en farlig hund.
Troligtvis så är det väl ett flipperspel i huvudet på honom, och då blir det till omvända aggressioner. Om man inte kan hantera detta - vilket jag inte är så bra på.
Men det konstaterades att han är en svår hund, de andra trodde inte att de skulle kunnat hantera det bättre och de tyckte jag jobbade bra med honom.

Fick ALDRIG höra av någon att jag är helt hopplös!!! De trodde att det skulle gå att rätta till, med massa träning.
Det känns väldigt skönt att höra att man inte gjort något fel.

Sättet som ska användas är att när han börjar morra, ska jag avbryta morrandet med att kommendera SITT. Och belöna med kel. Han var visst en riktig kelgris. Sen fortsätta gå och upprepa detta om han börjar morra igen. Dock ska han nu bära alltid munkorg, för min säkerhet, andras säkerhet och för att jag ska kunna stressa ner i dessa situationer.
Är lite emot det men vad gör man inte för att kunna ha kvar honom...?


Så idag ska jag åka och köpa en ny munkorg (A-C hade en väldigt bra!) och ett nytt koppel. Skulle egentligen jobbat men kändes lite jobbigt då alla tankar flyger omkring och helt plötsligt så sitter man och grinar. Så jag skolkar från jobbet idag. Chefen har hund så jag hoppas få lite förståelse när jag ringer henne.

TUSEN TACK ALLA SOM VAR PÅ LÄGRET! ALLA VÄRMANDE ORD, STÖD OCH HJÄLP!