30 september 2011

"På djupet"

Uppletande är en roligt del av hunderiet speciellt när man har flyt i träning. Som nybörjare har jag blivit tragglad med att "träna på djupet" vilket innebär att föremålen ska ligga så lång ut i rutan som möjligt, sagt och gjort så har vi tränat på djupet.

Under helgen läger hann vi med uppletande och jag hur ville jag ha det?
- Självklart på djupet.

Hunden är laddad och fokuserad.
"Leta"
Hon går iväg som ett pistolskott
Fort går det, ut går det, ut på djupet. Inga problem!
Tills det går upp ett ljus för mig att hunden inte hittar ett enda föremål närmare än 45 meter.
"Leta" innebär att finna föremål på djupet. Övriga 45 meter är bara startsträcka...
Gör om gör rätt - men djupet är f*n inga problem!

28 september 2011

En svart ängel...

med en fel placerad gloria...
 

Otis tyckte dock att hon skulle dela med sig... 


Och sen försökte han visa sin fina gloria...

Sen diskuterade Röja och Otis äganderätten och båda resonerande på samma sätt;
Om jag har det - är det mitt
Om du vill ha det - är det mitt
Om du hade det först -är det ändå mitt!
 Om jag tröttnar - är det ditt
Om jag vill ha tillbaka det - är det mitt igen!

22 september 2011

En lugn och skön cykeltur...

... eller hur jag förvandlades till kamikaze-cyklist!

Mitt upp i allt packande inför höstens riesenläger fick jag den briljanta idén om att jag och schnauzern behövde lite frisk luft och att bästa sättet att avsluta torsdagskvällen var att ta en skön cykeltur. Sagt och gjort så slängde jag på mig en jacka och keps och på med en sele på hunden (för det är bra att ha när man cyklar för att det inte ska bli drag och obehag i halsen). Första delen, rastning och uppvärmning gick som vanligt lite snurrigt då det är mycket att hålla koll på när man ska ha med en cykel på promenad som inte är så miljötränad och van att bara gå vid sidan om. När rastningen var avklarad och cykeln började lunga ner sig och sluta trassla in sig i hunden och kopplet, var det dags för en cykeltur med hunden. Över med hunden på högersidan, koppla om till sele och... Fort iväg, ”mot Sherwoodskogen” vrålade schnuzern och jag hann nätt och jämt komma upp på cykeln och fånga kepsen som höll på att flyga av. Benen åt alla håll och kanter, fann bromsen och styret i rätt sekund för att inte köra över tanten med rullator.

Att ha hunden på högersidan har att göra med att hunden ska vara på insidan av cykeln och inte mitt i vägen men tar ingen som helst hänsyn till mig som har ytterst dålig balans eller dåligt med muskler i vänster armen. Att hålla emot en galen schnauzer går kanon men att styra en cykel med vänster armen och en formel ett-bil i andra är ett självmordsuppdrag som heter duga.  Dåliga vägar, gupp som får tänderna att skramla och en vrålande motor, förlåt schnauzer, kass balans, lera som stänker upp i ögonen, mun, ja överallt i samband med att alla växlar utom högväxeln slutar fungera på skägget... Cykling är så trevligt! Långa svordoms visor och hot om döden hjälpte inte på schnauzern som blivit döv av fartvindarna eller som helt enkelt färdades fortare än ljudets hastighet farten var konstant. Som tur var så fungerade fortfarande bromsarna på cykeln.

Det osade bromsar om cykeln när vi passerade ett gäng hurtiga joggare som stannat för att stretcha. De såg alla förvånade ut när det svart strecket passerade i 100km/h med en flygande cykel och en självmordsbenägen cyklist på, spottandes lera, svärandes och som kramphåller i styret och snöret som sammankopplar dem med svartafaran.

När jag till slut fått ner farten på det skenande ångloket dyker en hare upp framför oss. Jag ber en stilla bön och börjar planera min egen begravning och gravstenens text.  Jag fattar mod och slänger mig över schnauzern i äkta Crocodil Hunter stil och hon ser på mig och fattar ingenting. Vi passerar haren och jag kopplar nu loss ångloket för att överleva resterande cykeltur, för nu har hon väl rasat av sig?

Växellådan var tydligen fortfarande kass på schnauzern och den for iväg i topphastighet, noll till hundra på  sisidär 0,2 sekunder. Jag funderade på om jag borde utfärdat nån form av varning inom Vänersborgs kommun innan vi begett oss iväg på cykeltur men att det nu var för sent och om jag i min halt panikslagna  jakt på den försvunna hunden nu skulle behöva möta folk som stött på den svarta blixten. Hur bemöter man folk som blivit överfallna av en lerig svart blixt från klar himmel? Jag kunde kanske se oskyldig ut om jag inte haft en bajspåse i cykelkorgen, skulle jag göra mig av med bevismaterialet? För om de inte fanns kunde jag förklara de smutsiga kläderna och leran i ansiktet med att jag också blivit överfallen och att det fanns så oansvariga hundägare nu för tiden!

Till slut hittade jag svart faran i ett lerdike där hon simmade förnöjt runt och väntade på mig. Jag fick kopplat upp henne och resan hem gick smärtfritt fram tills hon insåg att ”Det är höst nu – LÖÖÖÖV!!!

Jag ställde det som fanns kvar av cykeln i cykelstället och konstaterade att om jag någonsin får samma infall att cykla med schnauzern igen hoppas jag någon hejdar mig eller i alla fall ger mig en hjälm.