En fröjdefull jul

Publicerad i RiesenNytt nr.1/2012

När ni läser detta har jul och nyår passerat. Julen är nu mera bortstädad, julgranen ligger inne i grannens trädgård och kulorna är krossade, smällkaramellerna smällda, knäck finns nu mera bara i lurarna, sista nöten är knäckt och julskivorna är kastade åt h-vet. Så nu med lite distans till den passerade julhelgen ska jag nu berätta om min fröjdefulla jul. Julafton spenderades med min vid det här laget härdade familj, som lärt sig stå ut med skägget och hennes galna upptåg. Granen, glitter och ljusslingan var säkrade, de röda kulorna likaså. Paketen låg vackert under granen, i ett rum skyddat av kompostgaller. Granen fick bara granskas på håll tills hela familjen kunde samlas för att rädda granen från fartvindarna som skulle få granens utsmyckning i gungning och paketen skulle räddas ur käftarna på skägget. Fadern ta emot granen samtidigt som bror och syster räddar flygande kulor och matte gräver i gapet. Alla vet sin plats sedan tidigare. Detta med traditioner underlättar en hel del, ska jag påpeka.

På juldagen däremot var det dags för kalkonmiddag hos de eventuellt framtida svärföräldrarna, som inte har någon vana av galna riesenschanuzrar. De hade i alla fall varit vänliga och bjudit in sina två söner och deras respektive på middag. Även de fyrfotade var hjärtligt välkomna på middagen, så även skägget med andra ord. Som tur var hade de träffat skägget en gång innan och visste att hon var en Formel 1-bil i jämförelse med deras trasselsudd eller den andra sonens goldenblandning,  men hur skulle det gå?  Jag svettades hela vägen hem till dem, för tänk om granen inte skulle överleva och vi aldrig mer var välkomna... Eller ja, det spelade väl ingen jättestor roll men risken fanns ju att pojkvännen skulle bli tilldelad besöksförbud och skägget och jag aldrig mer fick träffa honom. 

Så fort bilen stannade förstod riesen-racern att något nytt spännande var på gång och hon flög ur bagaget. Hela vägen till radhuset studsade hon fram och trallade på någon hetsig julsång. Nu skulle här firas jul med pompa och ståt, och på nytt ställe dessutom. Lyckan var total och så fort dörren öppnades pressade hon sig in och på mindre än en minut så hade hon genomsökt radhusets två våningar. Hon hade dessutom hunnit hälsa på och hångla med alla människor,  samt talat om för de två chockade hundarna vart skåpet skulle stå och att det nu mera var hon som tagit kommandot. Därefter bosatte hon sig i köket för att ta på sig uppdraget att vakta kalkonen från obehöriga. Svärmor var glad översällskapet och tyckte hon var så kärvänlig och följsam - hon var en mycket trogen och tillgiven hund. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där skägget är en riktigt slampa som säljer sig för minsta lilla munsbit men höll i stället med om att hon är väldigt följsam med rätt motivering.

Under middagen fick jag hotat skägget till stillhet under bordet med hot om indragna julklappar och lekstunder med fästmannen, hennes alltså. Så till slut blev det matro i köket, och alla sex satte sig ner för att äta och två hundar och ett skägg vistades tillsammans utan problem i köket. Det vill säga enda fram tills skägget kom på att som kalkonens livvakt var hon tvungen att skydda den och de två hundarna hade nog överträtt säkerhetsavståndet mellan dem och kalkonen. Ett stilla morrande från livvakten och de två stackar hundarna flög ut från bordet och bosatte sig i hallen. Nya hotelser kom från matte som började ana att hennes egna julklappar snart skulle få vingar och flyga ut genom fönstret, för att ges till snällare människor med ett mer vårdat språk.  Skägget insåg att hon snart lekte med döden och lade ner livvaktandet och sökte istället skydd hos husse. När hon insåg att han samarbetade med matte gav hon upp och med en djup suck lade hon sig under bordet igen. De evakuerade hundarna lämnade sakta hallen när de såg att kusten var klar och sökte sig återigen in i köket.

Efter maten blev vi inskickade i vardagsrummet för lite stilla julmys, men efter en stund kom skägget inrusande med helt andra planer. Hon flyger upp i soffan via ryggstödet, trampar husse på pungen och trycker ner huvudet mellan dynorna. Nu skulle hon bli ren och så var det även matrester i deras soffa som ett minne av skäggets besök. Efter kommer svärfar gåendes lätt chockad över att skägget tydligen hade försökt amputera hans fingrar. Han skulle ju bara vara snäll och bjuda på sina rester av kalkonen till de tre hundarna. Att dela med sig är inte skäggets starkaste sida förtydligade jag lite smått generad.

När hon torkat av alla matresterna och slickat på mina glasögon, så hittade hon julgranen och paketen. Som den oroliga schnauzer-ägare jag är såg jag granens liv passera i revy när den skäggiga och nyfikna tvååringen nosduttade och undersökte  alla paketen grundligt. Att besöka folk i juletid är onekligen jättetrevlig och det hade varit ännu trevligare om man haft en lugn hund som kunde uppföra sig. Fast helst hade jag sett att folk haft vett att schnauzersäkra sina granar. Jag har inte själv någon gran för att slippa allt slit med att bygga upp en vallgrav och lägga ut taggtråd runt om för att inte skägget ska roa sig med att äta upp alla paket eller välta granen. Detta med att barrikadera granen är för dens egen säkerhet och detta kom jag till underfund med för många år sedan när jag skulle fira den första julen tillsammans med min riesenhane, blandras och min dåvarande sambo och dennes tre katter. Skäggpojken var med och knyckte granen i skogen och eftersom att han envisades med att markera sitt revir på den fick vi duscha av granen innan den kundes tas in. Granen fick stå kvar ute ett tag och klantigt nog så släpptes skäggpojken ut i trädgården. Han jublade stort när han vid första anblicken av ett nytt träd i trädgården började med att pinka på den igen.

Julen kunde inte bli mycket sämre, trodde jag men när han sedan märkte att trädet flyttats in blev han ännu en gång överlycklig. Fast nu var det över den nya inomhustoaletten och att han i fortsättningen slapp gå ut och frysa när han skulle lätta på trycket. Samma jul roade de tre katt(astrof)er som Djungel Georges, Tarzan och Jane i granen så att kulor, glitter, stjärna och barr flög över hela vardagsrummet. Så samma dag som granen sattes in såg den ut att ha genomlidigt sju svåra år. Skäggpojken och  katternas julklappar var indragna för all framtid.  Granen piffades upp och djuren nekades tillträde till vardagsrummet med ett kompostgaller.  Vilket föga hjälpte då katterna smet förbi dörrvakten för att fortsätta terrorisera det nya möblemanget. Kulor krossades och glitter möblerades om och stammen klöstes på. Blandisen blev förskräckt och gjorde sitt bästa för att tala om vilket terrordåd som föregick men för sent insåg matte vad som hänt. Granen blev inte gammal.

Men åter till årets julfirande hos svärföräldrarna. För att rädda den icke schnauzer-säkrade granen fick jag åter igen använda hot för att få henne till att ligga i soffan, vilket fungerade i fem minuter tills svärföräldrarna kom in i rummet igen. För då blev hon överlycklig över att träffa nya  människor som kunde rädda henne från tristessen med att ligga stilla, att hon var  tvungen att balansera på soffans ryggstöd och vifta till mina glasögon med svansen.

Så var det äntligen dags för paket utdelningen och så enormt svartsjuk skägget blev där de två första paketen var till de andra hundarna. Om blickar kunnat döda. Jag försökte tala om att det var de paket som hon gav till dem och att hon fick vänta på sin tur och se om hon varit snäll. Som tur var hade hon varit snäll, så hon fick till slut ett paket, som hon rev upp på två sekunder och sedan fortsatte att tjura över att de andra fick både godare och fler julklappar än henne. Till slut gav hon upp och nöjde sig med det ben hon fått i present. Upp mellan matte och husse i tvåmannasoffan för att matte skulle kunna vara behjälplig med att hålla i benet och husse kunna klappa på henne. Allt för att demonstrera för det andra hundarna att hon, trots bristen på julklappar från sina undersåtar, i alla fall hade pli på sina ägare.

Svärfar kliade sig i huvudet och undrade om hon aldrig var stilla. På ett bra sätt försökte jag förklara att just nu var hon teoretiskt sätt ganska lugn, och att det totala lugnet kommer när hon klappar ihop av övertrötthet precis innanför dörren när vi kommer hem. För att det tar ett tag innan hon lär sig slappna av på nya ställen och att hon har en image som  hon ska leva upp till. Men kanske med lite tur, att när hon fyller sex år ska hon nog ha lärt sig att hon inte är någon drottning och då har hon förhoppningsvis mognat och tycker nog att julklappar inte är lika livsviktigt eller spännande. Ja, hoppas kan man ju alltid och det är ju trots allt långt kvar till nästa jul. Å andra sidan så kanske det är för mycket att  hoppas på. Hon är ju trots allt en riesenschnauzer och överlevde svärföräldrarna den julen så borde vi ju vara välkomna även i år och nu har de dessutom lärt sig hur man firar jul på en skäggapas sätt.