TIllökning

Röja har fått en lillasyster och hon försöker verkligen lära henne allt hon kan... Efter två veckor fick Trollet till ett äkta riesenrus.

I äkta riesenstil rusade hon fram i glädje över att hittat sin husse i skogen. Fort gick det ner till matten för att i all iver tala om att HON hittade honom själv och att han hade leverpastej. Hon var såå fräck att hon tog flera ärevarv till en jublande och tjoande matte. Glädjen sprudlade i den lilla hunden, ner till matten, fort ner för backen. Ett skutt a la' riesen och hon landar i benet på matten som fortsätter jubla för att belöna hunden samt sjöng halleluja för att den lilla räkan bara väger 4 kg. Hon fortsatte springa runt matten och fort, fort, fort upp till hussen för att vråla; - HON SLOG MIG!!! Tydligen hade skägget inte berättat tjusningen med att dundra in i matten, eller så har de helt enkelt olika smärtgräns. Trollet uppskattar inte begreppet "Love hurts"

Man blir trött av att tro att man är en riesen...

Sjöodjur

Årets nederbörd har påverkat oss alla mer eller mindre, skägget försöker odla gälar och simhud.

"Graviditet"

Röja är gravid, eller i vilket fall hävdar hon det nu efter senaste löpet. Trots att hon inte haft någon manlig besökare har hon lyckats bli "gravid" efter ännu ett löp. Jungfrubefruktning är tydligen inte omöjlig om man ska tro på Röja och vad hennes kropp hävdar. Hon har flera graviditets craving och hon studerar varje sak man äter noggrant och talar tydligt om att det där är bättre för mig och mina valpar än för dig din tjockis! Tänk du mer på vikten så tar jag hand om maten till mig och valparna. Hundmat passar inte men hundgodis i alla dess former är som en skänk från ovan.

 Att få med henne ut är inte heller det lättaste. Jag ber snällt och vänligt om att vi ska ta en promenad och bemöts med en blick som får nackhåren att resa sig och man inser att detta var precis fel tidpunkt att fråga på (igen). Till svar får man en uppläxning som heter duga. "Inte kan du väl kräva det av en gravid kvinna?!" vrålar hon och ser gråtmild ut. Humör och hormonrubbningar är en mycket dålig kombination. "Men... men jag har godis" försöker jag. "Ja, men då är det ju inga problem. Varför sa du inte det med en gång?" säger Röja och hoppas glatt ner för sängen och rusar ut i hallen.

 Igår fick jag den goda iden att försöka träna lydnad med den "höggravida". Lyckat värre, totalt hjärnbefriad och hormonstint. Lydnaden lades ner och det fick bli en budföring istället. Där behöver hon inte tänka så mycket. Hon hälsar på mottagaren och vi går vår sträcka bort. Sätter upp henne och "marsch"... Hon rusar iväg... Yes, äntligen nått som lyckas. Men så vänder hon och sticker in i skogen... Ropar tillbaka henne och hon ser mycket förundrad ut och förstår inte vad hon gjort för fel. "Jag? Nä, knappast. Nu inbillar du dig saker. Usch vad du är tokig matte." Riktar upp henne och "march". Rakt fram, bra tempo. Gött, nu gick det... åt h-vete igen. Röja sätter sig fot med störningsdomaren men hon inser snart att det var fel och springer upp i jämnhöjd med mottagaren och sätter sig två meter jämte den och ropar "Jag är framme nu...!"

 Note to myself 
Träna inte "gravida" skägg

Dagens träning

Dagens ridhusträning i bilder finns Här

Vårdopp

Röja och hennes man Otis tog igår en skön promenad på Gaddesanna. Massa röj och bus. Vattnet och sanden yrde om dem. 

 

Fler bilder finns på Vårdoppet med Röja och Otis och Våren på Gardesanna

Mentaltest

Igår gjorde Röja mentaltest i Rommelanda. Domare var Reino Oskarsson och Owe Andersson. Kan inte annat än vara nöjd då hon fick ihop 472 poäng och är skottfast. Förhoppningsvis kan det komma upp film på MT.t framöver. Ska bara fjäska med Röjas husse så att han hjälper mig.

Så Röja får själv berätta om sin dag på mentaltest banan

Igår var en fräck dag men lite läskig dag. Jag fick leka massor med matte och med en annan människa fast mest ville jag leka själv.  Sedan så fick jag jaga och sedan försöka få ut den ur ett rör. Det hjälpte inte ens att försöka äta på röret för den kom inte ut ändå. Sen sprang matte bort och jag fick leta efter henne, då hoppade det upp en ful gubbe och försökte skrämma mig men det gick inte för jag var tvungen att hitta matte.

Sen kom det nån tok som hoppade och studsade och var konstig men det var inget att bry sig om, för det var ju en människa där under. Nu hade det hänt så mycket fräcka grejer att jag blev så spänd på att det skulle hända massa nya häftiga grejer och det gjorde det. När vi skulle gå på promenad så hoppade det upp en blådåre framför oss. Jag blev förbannad för så gör man inte, och skrämma min matte sådär! Så jag sprang fram och puttade till den för att förtydliga det dåliga uppförandet. Efter det skulle man gå förbi igen men vad var de bra för för han var ju inget att hänga upp sig på.

Efter det var det en ny promenad där det började skramla på, men jag brydde mig inte om det för så brukar det låta när matte grejar i köket. Fick sen kikat och även det var inget att bry sig om.

Sen så skulle vi stå stilla och så helt plötslig kom dte upp en liten ful filur. Först brydde jag mig inte men sen när han kom närmare blev jag arg för han såg så dum ut. Han fattade inte att jag menade allvar och kom närmare och närmare. Då blev det lite läskigt så jag ställde mig bakom matte och hoppades hon skulle fixa det. Men hon är inte så tuff hon heller så hon bara stod där till ingen nytta. Så när hon släppte mig och sedan gick närmare tog jag en liten omväg ifall han var elak innan jag gick fram för även om han var ful så var han lite spännande.

Sen så stod vi stilla igen och då sköt det i skogen. Inget att bry sig om. När vi lekte sköt de också men då hade jag inte tid att lyssna på det för att leka är det bästa som finns.

Matte var stolt och nöjd och ringde sedan och skröt för massa människor. Själv la jag mig och sov i soffan och drömde massa spännande drömmar om vad vi gjort under dagen i skogen. Synd att alla skogspromenader inte är lika spännande.

En fröjdefull jul

Publicerad i RiesenNytt nr.1/2012

När ni läser detta har jul och nyår passerat. Julen är nu mera bortstädad, julgranen ligger inne i grannens trädgård och kulorna är krossade, smällkaramellerna smällda, knäck finns nu mera bara i lurarna, sista nöten är knäckt och julskivorna är kastade åt h-vet. Så nu med lite distans till den passerade julhelgen ska jag nu berätta om min fröjdefulla jul. Julafton spenderades med min vid det här laget härdade familj, som lärt sig stå ut med skägget och hennes galna upptåg. Granen, glitter och ljusslingan var säkrade, de röda kulorna likaså. Paketen låg vackert under granen, i ett rum skyddat av kompostgaller. Granen fick bara granskas på håll tills hela familjen kunde samlas för att rädda granen från fartvindarna som skulle få granens utsmyckning i gungning och paketen skulle räddas ur käftarna på skägget. Fadern ta emot granen samtidigt som bror och syster räddar flygande kulor och matte gräver i gapet. Alla vet sin plats sedan tidigare. Detta med traditioner underlättar en hel del, ska jag påpeka.

På juldagen däremot var det dags för kalkonmiddag hos de eventuellt framtida svärföräldrarna, som inte har någon vana av galna riesenschanuzrar. De hade i alla fall varit vänliga och bjudit in sina två söner och deras respektive på middag. Även de fyrfotade var hjärtligt välkomna på middagen, så även skägget med andra ord. Som tur var hade de träffat skägget en gång innan och visste att hon var en Formel 1-bil i jämförelse med deras trasselsudd eller den andra sonens goldenblandning,  men hur skulle det gå?  Jag svettades hela vägen hem till dem, för tänk om granen inte skulle överleva och vi aldrig mer var välkomna... Eller ja, det spelade väl ingen jättestor roll men risken fanns ju att pojkvännen skulle bli tilldelad besöksförbud och skägget och jag aldrig mer fick träffa honom. 

Så fort bilen stannade förstod riesen-racern att något nytt spännande var på gång och hon flög ur bagaget. Hela vägen till radhuset studsade hon fram och trallade på någon hetsig julsång. Nu skulle här firas jul med pompa och ståt, och på nytt ställe dessutom. Lyckan var total och så fort dörren öppnades pressade hon sig in och på mindre än en minut så hade hon genomsökt radhusets två våningar. Hon hade dessutom hunnit hälsa på och hångla med alla människor,  samt talat om för de två chockade hundarna vart skåpet skulle stå och att det nu mera var hon som tagit kommandot. Därefter bosatte hon sig i köket för att ta på sig uppdraget att vakta kalkonen från obehöriga. Svärmor var glad översällskapet och tyckte hon var så kärvänlig och följsam - hon var en mycket trogen och tillgiven hund. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där skägget är en riktigt slampa som säljer sig för minsta lilla munsbit men höll i stället med om att hon är väldigt följsam med rätt motivering.

Under middagen fick jag hotat skägget till stillhet under bordet med hot om indragna julklappar och lekstunder med fästmannen, hennes alltså. Så till slut blev det matro i köket, och alla sex satte sig ner för att äta och två hundar och ett skägg vistades tillsammans utan problem i köket. Det vill säga enda fram tills skägget kom på att som kalkonens livvakt var hon tvungen att skydda den och de två hundarna hade nog överträtt säkerhetsavståndet mellan dem och kalkonen. Ett stilla morrande från livvakten och de två stackar hundarna flög ut från bordet och bosatte sig i hallen. Nya hotelser kom från matte som började ana att hennes egna julklappar snart skulle få vingar och flyga ut genom fönstret, för att ges till snällare människor med ett mer vårdat språk.  Skägget insåg att hon snart lekte med döden och lade ner livvaktandet och sökte istället skydd hos husse. När hon insåg att han samarbetade med matte gav hon upp och med en djup suck lade hon sig under bordet igen. De evakuerade hundarna lämnade sakta hallen när de såg att kusten var klar och sökte sig återigen in i köket.

Efter maten blev vi inskickade i vardagsrummet för lite stilla julmys, men efter en stund kom skägget inrusande med helt andra planer. Hon flyger upp i soffan via ryggstödet, trampar husse på pungen och trycker ner huvudet mellan dynorna. Nu skulle hon bli ren och så var det även matrester i deras soffa som ett minne av skäggets besök. Efter kommer svärfar gåendes lätt chockad över att skägget tydligen hade försökt amputera hans fingrar. Han skulle ju bara vara snäll och bjuda på sina rester av kalkonen till de tre hundarna. Att dela med sig är inte skäggets starkaste sida förtydligade jag lite smått generad.

När hon torkat av alla matresterna och slickat på mina glasögon, så hittade hon julgranen och paketen. Som den oroliga schnauzer-ägare jag är såg jag granens liv passera i revy när den skäggiga och nyfikna tvååringen nosduttade och undersökte  alla paketen grundligt. Att besöka folk i juletid är onekligen jättetrevlig och det hade varit ännu trevligare om man haft en lugn hund som kunde uppföra sig. Fast helst hade jag sett att folk haft vett att schnauzersäkra sina granar. Jag har inte själv någon gran för att slippa allt slit med att bygga upp en vallgrav och lägga ut taggtråd runt om för att inte skägget ska roa sig med att äta upp alla paket eller välta granen. Detta med att barrikadera granen är för dens egen säkerhet och detta kom jag till underfund med för många år sedan när jag skulle fira den första julen tillsammans med min riesenhane, blandras och min dåvarande sambo och dennes tre katter. Skäggpojken var med och knyckte granen i skogen och eftersom att han envisades med att markera sitt revir på den fick vi duscha av granen innan den kundes tas in. Granen fick stå kvar ute ett tag och klantigt nog så släpptes skäggpojken ut i trädgården. Han jublade stort när han vid första anblicken av ett nytt träd i trädgården började med att pinka på den igen.

Julen kunde inte bli mycket sämre, trodde jag men när han sedan märkte att trädet flyttats in blev han ännu en gång överlycklig. Fast nu var det över den nya inomhustoaletten och att han i fortsättningen slapp gå ut och frysa när han skulle lätta på trycket. Samma jul roade de tre katt(astrof)er som Djungel Georges, Tarzan och Jane i granen så att kulor, glitter, stjärna och barr flög över hela vardagsrummet. Så samma dag som granen sattes in såg den ut att ha genomlidigt sju svåra år. Skäggpojken och  katternas julklappar var indragna för all framtid.  Granen piffades upp och djuren nekades tillträde till vardagsrummet med ett kompostgaller.  Vilket föga hjälpte då katterna smet förbi dörrvakten för att fortsätta terrorisera det nya möblemanget. Kulor krossades och glitter möblerades om och stammen klöstes på. Blandisen blev förskräckt och gjorde sitt bästa för att tala om vilket terrordåd som föregick men för sent insåg matte vad som hänt. Granen blev inte gammal.

Men åter till årets julfirande hos svärföräldrarna. För att rädda den icke schnauzer-säkrade granen fick jag åter igen använda hot för att få henne till att ligga i soffan, vilket fungerade i fem minuter tills svärföräldrarna kom in i rummet igen. För då blev hon överlycklig över att träffa nya  människor som kunde rädda henne från tristessen med att ligga stilla, att hon var  tvungen att balansera på soffans ryggstöd och vifta till mina glasögon med svansen.

Så var det äntligen dags för paket utdelningen och så enormt svartsjuk skägget blev där de två första paketen var till de andra hundarna. Om blickar kunnat döda. Jag försökte tala om att det var de paket som hon gav till dem och att hon fick vänta på sin tur och se om hon varit snäll. Som tur var hade hon varit snäll, så hon fick till slut ett paket, som hon rev upp på två sekunder och sedan fortsatte att tjura över att de andra fick både godare och fler julklappar än henne. Till slut gav hon upp och nöjde sig med det ben hon fått i present. Upp mellan matte och husse i tvåmannasoffan för att matte skulle kunna vara behjälplig med att hålla i benet och husse kunna klappa på henne. Allt för att demonstrera för det andra hundarna att hon, trots bristen på julklappar från sina undersåtar, i alla fall hade pli på sina ägare.

Svärfar kliade sig i huvudet och undrade om hon aldrig var stilla. På ett bra sätt försökte jag förklara att just nu var hon teoretiskt sätt ganska lugn, och att det totala lugnet kommer när hon klappar ihop av övertrötthet precis innanför dörren när vi kommer hem. För att det tar ett tag innan hon lär sig slappna av på nya ställen och att hon har en image som  hon ska leva upp till. Men kanske med lite tur, att när hon fyller sex år ska hon nog ha lärt sig att hon inte är någon drottning och då har hon förhoppningsvis mognat och tycker nog att julklappar inte är lika livsviktigt eller spännande. Ja, hoppas kan man ju alltid och det är ju trots allt långt kvar till nästa jul. Å andra sidan så kanske det är för mycket att  hoppas på. Hon är ju trots allt en riesenschnauzer och överlevde svärföräldrarna den julen så borde vi ju vara välkomna även i år och nu har de dessutom lärt sig hur man firar jul på en skäggapas sätt.