Riesen i Syds läger

För det första borde man kanske ta reda på om det är till Skåne eller Blekinge man ska. Jag trodde nämligen att det var samma ställe, men tydligen så tillhör inte allt söder om Varberg Skåne. Så fel man kan ha ibland, ja, ja att vi skulle till Blekinge kom min rese-  och blivande rumskamrat väl fram till tillslut. Vilken väg vi skulle åka var nästa problem. Eftersom att det var ett måste att stanna på vägen för lite (o)nödvändig shopping i vildmarks butiken i Falkenberg så fick det bli E6.an neråt landet. För att sedan hitta rätt avfart åt vänster någonstans längs med vägen för att komma höger och inåt landet. Lätt som en plätt, för kom vi till Malmö så skulle vi vara åt h-vete fel. När vägproblemet var löst återstod bara det värsta och största problemet... PACKNINGEN!

Att lista ut vad som var behövligt och mest idiotsäkert efter två dygns konstant regnande kändes inte så svårt, cyklop, våtdräkt och simfötter var mer logiskt än underställ, raggsockar och kängor.

Därefter så packades det ner valium, vilket är en riesenägares näst bästa vän efter whiskey som ges till tilltuffsade instruktörer och figuranter vid blodvite. GPS hade varit bra om man ägt en eftersom att lokalsinnet är obefintligt hos matten och hunden  än så länge är en snabb spårhund som inte alltid spårar det den ska. Tändstickor, första hjälpen-kit och fickplunta...Hmm... vad mer behövs? Nått förstånd går inte att packa ner men jag kanske kan ha turen att skägget spårar upp ett i de blekikanska skogarna.

Packningen fortgår och en vän som håller på med hästar tipsar om att balsnöre och silvertejp brukar lösa alla problem inom hästbranchen. Spik fick man dessutom absolut inte glömma. Såg i mitt stilla sinne ett försöka att hindra riesenschanuzern med dessa tillbehör och förklarade att det krävs grövre artilleri än balsnöre för att lugna en spårgalen schnauzer men om jag kanske tejpar ihop benen så ska de nog gå med spik och balsnöre. En annan god vän och tillika riesenägare tipsade om dynamit för att lugna hunden ordentligt eller för att väcka matten ur medvetslösheten efter en dag i skogen. Dynamit skrevs till på inköpslistan, kunde de ha det framme på affären? Kanske jämte övningskantarellerna...

Hundsäng, skålar, mat, spårselar, linor, mutor i form av skinka, köttbullar och korv. Kongar, bollar, kampstock, snitslar, träpinnar, uppletandeföremål... När jag var inne på andra väskan med schnauzerns saker undrade den skeptiska pojkvännen om jag inte själv skulle ha med kläder, för att med all den packningen till skäggapan så var det snart fullt i bilen. Så efter att ha sortera bort hälften av allt som skulle med så fick det till slut plats i sucken. Takbox eller släpkärra kan därför vara en bra investering för framtida läger. 

Skägget och jag fick trots all packning plats i sucken och vi tog följe med vår resekamrat till Falkenberg där vi mötte upp vår vägvisare. Vilket var en väldig tur då min blivande rumskamrat i all hast enbart lyckades få med sig en tomkartong tillhörande en GPS, som tydligen fanns liggandes på nått outmärkt ställe i hennes lägenhet. En karton till en GPS är kort och gott en mycket sämre vägvisare än mig själv och då kan jag inte ens höger och vänster!

Resan till Blekinge gick galant, det var bara precis innan vi nådde campingen som vi råkade ut för en förvirrad lokförare som parkerade mitt järnvägskorsningen för att sedan visa sin förmåga att kunna backa, köra fram och till slut komma på att det var backa han skulle göra.

När vi kommit förbi tåget och fått vårat rum tilldelat kom nästa problem, min rumskamrat hade med precis lika mycket saker som jag! Så vi baxade in fyra väskor var, hundsängar och kompostgaller. Rummet påminde mer om en lagerlokal än ett sovrum. Jag konstaterade att det var tur att buren stannade hemma för enda platsen som funnits att ställa den på var på bordet och då kunde vi inte avnjutit något glas vin i lugn och ro.

Dag ett på lägret var på lydnadsplanen där det största halleluja momentet var att inse att ”min hund är inte dum i huvudet – alla är så här” Det är fler än jag som har nån blandning mellan studsboll och schnauzer dessutom så kunde jag jämföra mina blåmärken med de andra ägarna och utan att problem berätta om de prestationer schnauzern gjort för att vålla matten diverse skador. Jag var i himmelriket och jag flög fram precis som schnauzern brukar göra. Mitt skägg verkade för första gången i sitt tvååriga liv fullständigt normal!

Dag två begav vi oss mot den blekikanska vildmarken och mot vår spårskog. Mantrat löd enligt instruktören ”Lita på hunden men snitsla så att du vet” Superbra, nu slapp jag vara trotsig, eftersom att jag inte har någon utbildning i extrem överlevnad för vildmarken eller tält och SOS-facklor med så här snitslades det på för glatta livet. Täta snitslar för att säkra vilken väg man gått för att hitta spåret sedan. Detta var en idiotsäkerplan tills snitslarna började ta slut och det fortfarande var långt till stigen. Jag gjorde ett spårslut och det var dags att hitta tillbaka till den där stigen som jag utgått från. Raktfram, för jag hade gjort mina två vänstersvängar och följt gärdsgård som enligt min logik gick rakt fram till stigen. Till slut insåg jag att min logik och skogen uppbyggnad inte riktigt överensstämde. Jag borde kommit ut till stigen, men tydligen hade någon flyttat på den eller så hade den tagit slut mitt uti tomma intet. Efter att ha irrat runt en bra tag där stigen borde funnits så såg jag som tur var en reflexjacka skymta bort i fjärran. Jag var räddad! I min förvirring hade jag tydligen inte ens hört deras rop och de hade tydigen även försökt ringa till mig men till vilken nytta då mobilen låg i bilen och skägget vägrat svara.  Vi diskuterade över fikat och jag började väl inse att spår nog inte är något för mig så chansen att gå vilse är väldigt stor då föräldrarna tydligen tog någon form av ekonomivariant och valde bort den delen med lokalsinnet. Rapport kan kanske vara något, då behöver man ju inte lämna A-stationen utan det är den andra som får föra jobbet.

Efter fikat så var det dags att visa upp våra färdigheter och tyvärr eller tack och lov beroende på hur man ser det så skötte sig schnauzern fint. Inget benknäckartempo här inte, utan ett lugnt och fint tempo med bra drag i linan. ”J**la ögontjänare...” mumlade jag för mig själv.  Första och andra träpinnen hittades och förvandlades snabbt till tandpetare. Skägget var överlycklig och jag med, vi var inte vilse! Än...! Spåret fortsatte genom granar, under stock, över sten, upp och balanserandes på gärdsgård. ”Visst är jag en oerfaren spårläggare men jag lovar att jag inte la spåret där uppe.” förtydligade jag för instruktörerna. Studs ner på fel sida av gärdsgård. Över på rätt sida och trassel in i buskaget. Kvistar och barr flög. Över stenmuren ingen... Slutapporten hittades till slut och gick samma död till mötes som sina tidigare artfränder. Vi hade nått slutet av spåret, nu skulle vi bara hitta stigen snabbare än jag gjorde förra gången. Instruktören som begåvats med ett mycketbra lokalsinne hittade stigen mycket snabbare än den väg jag gått, tydligen hade jag inte varit så vilse som jag trott.

Efter en hård dag i spårskogen är det så skönt med en dusch men jag kan verkligen inte förstå hur man lyckas att få barr både i BH och trosor... När man har både underställ, byxor, tröja och väst på sig. Detta är för mig förtfarande ett mysterium. Efter duschen tyckte jag mig förtjänt av en powernap men ack vad jag bedrog mig sängen var upptagen av två skägg som ansåg sig mest värda av att vila, i den andra sängen låg min rumskamrat. Eftersom att jag inte ville riskera att bli anklagad för att ha antastat henne fick jag välja på att knöla ner mig i hundsängen eller att dela min säng med skäggen. Jag valde det sistnämnda och vek ihop mig mellan skäggen. Inte vidare bekvämt men ändå i min säng... eller rättare sagt våran säng. För att förtydliga innebörden av att det mest var en schnauzersäng hade Herr Skägg torkat av både matrester och vatten på lakan och täcke. Mysfaktorn steg avsevärt.

Dag tre talade mina gruppmedlemmar om för mig att ta med mobil och sätta på ljudet INNAN jag gick ut mitt spår. Förstår absolut inte vad det försökte antyda. Denna gång hittade jag stigen utan problem och snitslarna räckte gott och väl. Skägget visade även denna dag sin bästa sida i spåret och pinnarna slutade sina dagar som tandpetare.

Därefter avslutades läger och vi tömde vårat förråd och packade lätt in oss i bilarna. Att hitta vägen hem från blekinge var värre då våran vägvisare åkte hem tidigare och även om urinvånarna från både Skåne och Blekinge talade om att vägen var sååå lätt att hitta så lyckades min rumskamrat och jag missa rätt väg hem. Två personer utan minsta gnutta lokalsinne och utan GPS är som gjort för att tappa bort sig själva... Vi hittade till slut E6.an igen och hem. 

Nu laddar vi för fullt och längtar till nästa års läger!