Pojkvänstest

För ett tag sedan fick jag nått som kallades ”Äkta kärlekstest” i min mail. Där fick man tips om att stäng in sin partner och hund i bagageutrymmet i bilen och sedan öppna efter 2 timmar. Den som var gladast över att se en var vinnaren och den andra kunde man göra sig av med...  Detta borde ju vara ett bra test efter många år tillsammans och detta kommer garanterat att testas. Nu ska jag istället berätta hur jag hjälp att göra det ultimata pojkvänstestet på en dejt som erbjöd sig att vara med och träna hund...

Promenad-dejter med hund är något som i alla fall hos mig är väldigt trevlig och när ens dejt under promenaden snällt och vänligt, helt på egen hand, erbjuder sig att hjälpa till att träna hund får denne automatiskt pluspoäng. En framtidsdröm om att ha hittat en kanonpartner tillika mottagare i rapport växer fram, samt drömmen om prispall och gulmedalj. 

”Självklart” svarade jag men visste inte riktigt vad han skulle hjälpa till med då hundvanan inte var så stor. Att irra bort honom som spårläggare var inte aktuellt så det fick bli budföring. Jag förklarade hur momentet gick till vad som skulle hända och hur han skulle ta emot skägget och vilka kommandon och belöningar som skulle användas på skägget som fortfarande var hyfsat grön inom denna gren. 

Någonstans borde jag anat vad som skulle ske, för när jag kommenderade marsch, såg jag hur djävulshornen växa upp i pannan på schnauzern som laddar mot mottagaren. Dejten som intet ont anande som lite för sent kommenderar ”fot” får 30 kg schnauzer som bredsidar och armbågar honom rakt i familjelyckan... ”Där rök den nyttan utav honom” tänkte  jag och undrade om han skulle höra av sig om han någonsin repade sig ingen efter denna dejt a la misshandel av skäggapa. Han faller baklänges och jag ser framför mig hur dejten slutat på sjukhus med gips. Men på nått sätt lyckas han hålla sig ståendes och till slut får den stackars dejten som är är både chockad och pungkrossad ändå ur sig; ”Vvv...Varför gjorde hon sååå?”

Jag biter mig i läppen och får verkligen anstränga mig för att inte bryta ihop i ett hysteriskt skrattanfall...  ”Förlåt” hojtar jag tillslut...” Jag glömde säga... du måste stå stabilt annars ser hon dig som en bowlingkägla... Sen glömde jag också säga  att suspenderar är ett bra hjälpmedel om man ska vara mottagare... för en riesen!” Jag biter mig ännu hårdare i läppen och går fram och klappar om honom och talar om att han gjorde ett bra jobb även om det inte riktigt blev som det var tänkt och att jag skulle bjuda på fika som plåster på såren. Efter det hör jag mig själv säga ”Vill du prova en gång till?”

Antingen var min dejt riktigt korkad eller bara väldigt sugen på fika för han gick med på att köra en gång till och eftersom att vi gick från att dejta till att bli ihop så får jag tacka skägget för att hon hjälpte matten att göra det ultimata pojkvänstestet...

Konsten att tvätta ett skägg

Vet inte om hon anade att något var i görningen när hon såg att badrummet tömdes på mattor och alla andra skadliga och lösa föremål eller om det var mattes böner till högre makter om att det skulle gå smärtfritt som gjorde att hon anade onåd. I vilket fall insåg hon att hon var inblandad i det som komma skulle och hon gjorde ett tapper försök att gömma sig bakom soffan.

Badrummet var tömt, handdukar, cyklop och snorkel framtaget - nu var det allt dags att tvätta skägget! Lockande med korv och till slut hot om indragna promenader men de hjälpte inte så det  var bara att ta spjärn med benen mot väggen och soffan och dra fram hunden. Lagen om kuperingsföbud kanske inte var så dum ändå...?! Förut har svansen bara använts till att riva ner saker men nu fanns det ett nytt användningsområde.

Kastade på halsbandet som ett lasso innan jag tappade taget och hunden for upp och ”somnande” i soffan och som försökte tala om att ”väck inte den schnauzer som sover”.  ”Tramsa inte nu” – sa jag och drog med mig en motsträvig lerhög. Vid första tröskel tog det stopp då hon hade nått att ta spjärn mot. Band fast kopplet i garderobs handtaget och gick runt hunden som fortfarande kämpade för livet för att inte passera tröskeln. Använde ett skohorn som hävsång för att få henne över första tröskeln. Heja, bara en kvar! Med hävstången i högsta hugg och lossning av förankringen så fortsatte vi mot nästa farthinder. Nu skulle det badas! Schnauzern ändrade taktik och talade om för mig att ”Tro inte att jag samarbetar bara för att jag följer med dig” och tog ett kliv över tröskeln och in i badrummet. Jag stängde och barrikaderade dörren ingen skulle nu komma in eller viktigast av allt ut.

Drar fram hunden som försökt gömma sig bakom toaletten, och lyft...”detta går bra” tänkte jag i mitt stilla sinne men ack vad fel jag hade skulle det sekunderna senare visa sig.  Lyft och i badkaret och ner... Öööö? ner! Nä då, benen ut åt alla håll, likt Gråben för att inte falla ner i en avgrund...  Hunden balanserar nu på badkarskanten. Efter många om och men och diverse hot om indragna promenader, spår och eventuellt en försäljningsannons så lyckades jag vika ihop benen på den i vanliga fall svarta hunden och få ner henne i badkaret. I samma stund vattnet kom på förvandlades hon till en rodeohäst och jag till dennas ryttare – snabbt som ögat hade jag hamnat i badkaret med en galen rodeoschnauzer mellan benen... Till slut lugnade hon sig och duschningen kunde påbörjas.  Vattnet färgades brunt av all jord, grus, sand och barr och se där, där kom en kvist flytandes. Var hade hon förvarat den?

Lät vattnet rinna när jag schamponerade och insåg att vattnet steg sakta men säkert i badkaret. Försöker gräva och se om det är kvisten som stoppar upp och då såg hon sin flyktchans! Upp i bortsidan av badkaret, river ner det enda jag glömt ta ut badrummet – en öppnad flaska med bubbelbad. Fångar schanuzern i språnget och får snabbt ner henne i badet igen. H***ete vad det skummar och vad hundschampot smakar illa. Rycker upp proppen som orakade stoppet. H***ete vad det skummar! Sköljer av skum och schampo från hunden. Torkar av och ser att hon njuter för fullt. Äntligen var det över, när hon kändes torr släpper jag ut henne och hon springer iväg likt kossor på grönbete och avslutar med ärevarv upp och göttar ner sig i soffan. Jag tackar de högre makterna - för att så här bra gick det inte förra gången!

 Nu återstår bara sanering av badrum och en välförtjänt dusch åt mig själv.

Tävlingsdebut

Idag gjorde vi det! Det gick över förväntan och jag avled inte även om det kändes så vid dragningen, under platsliggningen och under linförigheten! Kroppen var så tung att det kändes som den var av betong och jag undrade om det skulle gå att förflytta mig ens ett steg under linförigheten eller om jag skulle falla ihop orörlig och de skulle behöva en truck för att få bort betongsuggan från planen.

Jag föll inte ihop och jag kräktes inte heller på planen även om det precis innan kändes som att det skulle ske. Platsliggning är världens längsta moment insåg jag och fick byta ställning ett hundratals gånger för att inte svimma. Inte stirra på hunden - men inte heller kika på allt runt omkring för så blir hon nyfiken... Vart ska jag titta? Byta ställning för hundraelfte gången. "Återgå" - tack gode gud!
Tandvisningen gick galant - domaren blev inte upphånglad men hon försökte äta upp numervisningen (?) som låg på marken. Domaren skrattade och sa "äter hon upp den blir det inga nollor för nån idag". Synd att hon inte svalde den tänkte jag för då hade vi i alla fall kunnat få några poäng...

Startnummer två hade vi så efter platsen blev det uppvärmning... Rastning - hunden vägrar kissa! Panik, vad gör man? Promenerar fram och tillbaka, lite fotpositoner - belöning med den gula kongen. Hon är med! Vägrar fortfarande kissa. Bära eller brista... värsta som kan hända är att hon kissar på planen...
Så ropade de "Startnummer två"
"Nu dör jag" tänkte jag men per automatik kunde betongkroppen ändå röra sig och vi kom in och ställde upp oss.

I linförgheten var hon inte alls med men detta på grund av min nervositet. "Moment slut" var det bästa tävlingsledaren sa under det momentet. Jätteberöm till skägget - hon flyger, hoppar, studsar och skäller. NU släppte nervositeten och läggandet gick galant lika så inkallningen, domaren tyckte sig konstigt nog se att hon hoppade på mig. Inget jag själv reagerade på utan hade ett halleluja moment då hon inte hoppade på mig! Eller rättare sagt kraschade in i mig på grund av dåliga bromsar/ögonmått.
Steg på ställandet och reste sig när hon fått apporten.
Håller med om att hon hoppade på mig efter hoppet och är supernöjd med helhetsintrycket!


Platsliggning 9,5 - (bytte position)
Tandvisning 10

Linförighet 7 - tränger, slarvig halt, vid position
Läggande 9 - ngt långsamt
Inkallning 9 -hoppar på förare
(tur att han inte sett de träningstillfällen vi haft där vi hånglat)
Ställande 8,5 - steg efter kommando
Apportering 8 - ändrar ställning 
(ställde sig upp när hon greppade apporten)
Hopp över hinder 9 - hoppar på förare
Helhetsintryck 9

Sammanlagt 172 poäng och 2 placering

Tack till Kungälvs brukshundklubb!
Till Pias bed and breakfast och till Britt som agerade papparazzi och filmade och fotade det hela!

Röja testar

Eftersom att vi är produkttestare för ViRuBa så kommer här en fortsättning och betygsättning av
Kampbollen

Att hitta hållbara kamp/belönings leksaker är svårt, allt för ofta är kvaliteten inte allt för bra och det går sönder väldigt mycket leksaker. Vid testningsstunden så har bollarna enbart används som belöning och hon har därför bara fått tugga på bollarna kortare stunder (självbelöning), hon har även sprungit och hämta dem (jakt) och sedan lekt med mig (kamplek)

Vid första syn på bollen så ser den inte mycket ut för världen. Men efter träning och haft bollen som belöning är jag positivt överraskad. Snöret är sytt så att det går igenom bollen - vilket gör att den än så länge klarat lite tyffare tag utan att gå sönder. Det är även skönt att hålla i och gummibiten gör att det lättare att hålla emot om man har en hund med mycket tillkämpnade. Gummit är mjukt och tuggvänligt och har inte än fått några skavanker från tuggandet.

Däremot ska jag låta vara osagt om Röja eller de andra märkt av vaniljsmaken.

Kampbollen har vid flera tillfällen använts och den är fortfarande hel, det är inga tydliga tuggmärken eller skador på boll eller snöre. Den har även blivit testad av andra riesen och även schäfer och dobermann och håller fortfarande. Bollen är mycket uppskattad, troligtvis för att den är mjuk och tuggvänlig. En annan fördel med att bollen är mjuk är att om man är lika dålig på att kasta som jag är, så gör det inte så ont på hunden om man träffar den som om bollen vore helgjuten.

Därför ger jag Kampbollen betyg 5 skall av 5 möjliga!

"På djupet"

Uppletande är en roligt del av hunderiet speciellt när man har flyt i träning. Som nybörjare har jag blivit tragglad med att "träna på djupet" vilket innebär att föremålen ska ligga så lång ut i rutan som möjligt, sagt och gjort så har vi tränat på djupet.

Under helgen läger hann vi med uppletande och jag hur ville jag ha det?
- Självklart på djupet.

Hunden är laddad och fokuserad.
"Leta"
Hon går iväg som ett pistolskott
Fort går det, ut går det, ut på djupet. Inga problem!
Tills det går upp ett ljus för mig att hunden inte hittar ett enda föremål närmare än 45 meter.
"Leta" innebär att finna föremål på djupet. Övriga 45 meter är bara startsträcka...
Gör om gör rätt - men djupet är f*n inga problem!

En svart ängel...

med en fel placerad gloria...

 

Otis tyckte dock att hon skulle dela med sig... 

Och sen försökte han visa sin fina gloria...

Sen diskuterade Röja och Otis äganderätten och båda resonerande på samma sätt;

Om jag har det - är det mitt
Om du vill ha det - är det mitt
Om du hade det först -är det ändå mitt!

 Om jag tröttnar - är det ditt
Om jag vill ha tillbaka det - är det mitt igen!

En lugn och skön cykeltur...

... eller hur jag förvandlades till kamikaze-cyklist!

Mitt upp i allt packande inför höstens riesenläger fick jag den briljanta idén om att jag och schnauzern behövde lite frisk luft och att bästa sättet att avsluta torsdagskvällen var att ta en skön cykeltur. Sagt och gjort så slängde jag på mig en jacka och keps och på med en sele på hunden (för det är bra att ha när man cyklar för att det inte ska bli drag och obehag i halsen). Första delen, rastning och uppvärmning gick som vanligt lite snurrigt då det är mycket att hålla koll på när man ska ha med en cykel på promenad som inte är så miljötränad och van att bara gå vid sidan om. När rastningen var avklarad och cykeln började lunga ner sig och sluta trassla in sig i hunden och kopplet, var det dags för en cykeltur med hunden. Över med hunden på högersidan, koppla om till sele och... Fort iväg, ”mot Sherwoodskogen” vrålade schnuzern och jag hann nätt och jämt komma upp på cykeln och fånga kepsen som höll på att flyga av. Benen åt alla håll och kanter, fann bromsen och styret i rätt sekund för att inte köra över tanten med rullator.

Att ha hunden på högersidan har att göra med att hunden ska vara på insidan av cykeln och inte mitt i vägen men tar ingen som helst hänsyn till mig som har ytterst dålig balans eller dåligt med muskler i vänster armen. Att hålla emot en galen schnauzer går kanon men att styra en cykel med vänster armen och en formel ett-bil i andra är ett självmordsuppdrag som heter duga.  Dåliga vägar, gupp som får tänderna att skramla och en vrålande motor, förlåt schnauzer, kass balans, lera som stänker upp i ögonen, mun, ja överallt i samband med att alla växlar utom högväxeln slutar fungera på skägget... Cykling är så trevligt! Långa svordoms visor och hot om döden hjälpte inte på schnauzern som blivit döv av fartvindarna eller som helt enkelt färdades fortare än ljudets hastighet farten var konstant. Som tur var så fungerade fortfarande bromsarna på cykeln.

Det osade bromsar om cykeln när vi passerade ett gäng hurtiga joggare som stannat för att stretcha. De såg alla förvånade ut när det svart strecket passerade i 100km/h med en flygande cykel och en självmordsbenägen cyklist på, spottandes lera, svärandes och som kramphåller i styret och snöret som sammankopplar dem med svartafaran.

När jag till slut fått ner farten på det skenande ångloket dyker en hare upp framför oss. Jag ber en stilla bön och börjar planera min egen begravning och gravstenens text.  Jag fattar mod och slänger mig över schnauzern i äkta Crocodil Hunter stil och hon ser på mig och fattar ingenting. Vi passerar haren och jag kopplar nu loss ångloket för att överleva resterande cykeltur, för nu har hon väl rasat av sig?

Växellådan var tydligen fortfarande kass på schnauzern och den for iväg i topphastighet, noll till hundra på  sisidär 0,2 sekunder. Jag funderade på om jag borde utfärdat nån form av varning inom Vänersborgs kommun innan vi begett oss iväg på cykeltur men att det nu var för sent och om jag i min halt panikslagna  jakt på den försvunna hunden nu skulle behöva möta folk som stött på den svarta blixten. Hur bemöter man folk som blivit överfallna av en lerig svart blixt från klar himmel? Jag kunde kanske se oskyldig ut om jag inte haft en bajspåse i cykelkorgen, skulle jag göra mig av med bevismaterialet? För om de inte fanns kunde jag förklara de smutsiga kläderna och leran i ansiktet med att jag också blivit överfallen och att det fanns så oansvariga hundägare nu för tiden!

Till slut hittade jag svart faran i ett lerdike där hon simmade förnöjt runt och väntade på mig. Jag fick kopplat upp henne och resan hem gick smärtfritt fram tills hon insåg att ”Det är höst nu – LÖÖÖÖV!!!

Jag ställde det som fanns kvar av cykeln i cykelstället och konstaterade att om jag någonsin får samma infall att cykla med schnauzern igen hoppas jag någon hejdar mig eller i alla fall ger mig en hjälm.