Stormig debut

Kvart över fem rullade jag livlös ur sängen och kastade väckarklockan i väggen.Undrade hur f*n man kunde komma på idéen att ta en biltur på närmare två timmar för att få spåra och sedan köra lite lydnad.  På med kläder och försök att pilla i sig lite frukost vid datorn, samtidigt som schnauzern studsade jämfota jämte mig i hopp om att kunna få liket att tappa sin macka.

Husse kom till slut upp ur sängen och drog sig sakta ut och somnade snabbt i bilen. Stormen Berit drog fram och det regnade och blåste. Med andra ord en underbar dag att debutera i appellspår. Räknade med att jag skulle åka fel så vi hade gott om tid, och efter en felåkning på några mil så kom vi tillslut fram och hittade klubbstugan. Ibland så känner jag mig själv för väl. Under dragningen av startordningen trodde jag att jag skulle spy men lyckades att låta bli och så småning om rullade vi i karavan ut mot spårmarkerna.

Jag blev tilldelad min plätt att lägga spåret på. Klart och tydligt var spåret uppmärkt med flaggor för start, vinklar och slut. Tävlingsledaren påpekade vikten av att gå mot rätt flaggor och pekade klart och tydligt vilken flagga det skulle tas sikte mot. Detta för att folk tagit fel flaggor. Jag nickade och talade om att det vore typiskt mig att göra ett sådant misstag. Detta skulle bli lätt som en plätt, vit/röd flagga som start, vita vid vinklar och röd som avslut. Stampade upp starten och gick rakt mot den vita flaggan, lade apporten halvvägs, fortsatte gå, plockade upp flaggan och gjorde vinkeln. Gick vidare, lade apport, gjorde en vinkel, plockade flaggan och vidare mot slutet. Flaggan såg dock inte lika röd ut därifrån, konstigt, men det fanns ju ingen annan synlig flagga så det var bara att gå. Lade slutapporten och gick för att plocka flaggan. Hmm... här var det upptrampat... Och självklart hade jag lyckats komma tillbaka till startpunkten.

F*n vad pinsamt. ”Vad var det jag sa, typiskt mig?!” sa jag till tävlingsledaren som muttrade och såg irriterad ut och tilldelade mig ny mark. En stubbåker med hjulspår efter traktor som kört fram och tillbaka på den vattensjuka åkern. Fick här ut ett riktigt spår, med start, två vinklar och ett slut. Sen återstod väntan tillsammans med de andra tävlande och stormen Berit.

Berit gjorde väntan olidlig genom sitt ihärdiga blåsande och jag tror att hennes plan var att sabotera allt. Föreberedde mig på att linan skulle trassla och  lade ut den i god tid. Inget trassel. Äntligen något som gick rätt. På med selen och schnauzern bogserade mig fram till starten. Fick efter många om och men lagt henne, kopplat på linan och kommenderat ”spår”. Ut gick det, 10 meter och jag kunde äntligen följa med. Efter två steg tog det stopp då skägget hittade små svarta harkarameller i spåret och jag fick hotat igång hennen på spåret igen. Vinden dansade runt oss och det duggregnade nu bara men det blåste desto mer. Schanuzern hade inte jättehög fart framåt utan jag fick mer kämpa emot vinden och försöka sänka farten för att inte blåsa förbi skägget. En kastande sidvind och skägget tappade spåret. Hon arbetade sig bra tillbaka och hittade första apporten. Fort fram, byta till den medhavda apporten som hon fick tugga på. Vår rutin; flisa sönder pinnen och sedan godis. (Kanske var för snabb att sätta henne på spåret igen då jag brukar vilja att hon ”skakar av sig” spåret innan vi går vidare men inte gjorde det denna gången.) När hon flisat klart och ätit körde vi vidare igen. Framåt men här gick något fel och vinkeln var som bortblåst eller så hade den drunknat i lervällingen. Med lera upp till knäna försökte schnauzern hitta tillbaka till spåret och jag kände att det var inte rättvist att ens försöka mer så vi bröt här. Jag var ändå nöjd med skäggets insats och hon hittade i alla fall första apporten trotts att Berit nog lagt mitt spår på villospår och nöjd med att jag kommit på en bra rutin vid apporterna. Tyvärr så var det väl delade meningar om rutinerna vid apporten och det enda domaren kunde säga om spåret var att jag sjabblade till det och drog ut på tiden vid apporten och att jag sabbade med att ge godis. Så där blev jag faktiskt riktigt ledsen och funderade på att skita i allt och åka hem. När man äntligen känner sig nöjd med något så är det ändå inte bra! Torkade tårarna och begav mig vidare mot lydnaden.  

Först började vi med budföring, skägget var måttligt road av gubben på planen som skulle vara vår mottagare. ”Ja, jag hej på dig” sa hon och letade efter mer karameller. Vi ställde upp och jag kopplade loss. ”Marsch” Fort iväg, rakt fram 20 meter och sedan kom hon på att det var dags att showa lite. Hon viker av rakt upp på altanen och upp till publiken för att kolla läget. Vilka som hejade på henne och vilka kändisar som var med. Det var bara husse som var känd sedan tidigare men han var ett kärt återseende och nu hade hon flera nya vänner. ”Vad gör jag nu?” var det enda jag tänkte. ”Du kan gå och hämta hunden” sa domaren och förvånad lämnar jag planen. Så en minnes lapp till mig själv är att ta med husse på träning men att INTE ha honom som mottagare. Fast mest troligt är att det var en kast vind som blåste upp henne i publiken.

Domarna och tävlingsledaren såg inte ut att ha allt för höga tankar om skägget och mig när vi äntrade planen. ”Skit sak samma, jag har betalat för denna träning. Så nu kör vi” tänkte jag och jag är inte besviken på resultatet;

Linförighet 7/8 – sakta sitt, trycker, snett sitt/ tänger, snett sitt

Framförgående 0/0 - avstår

Platsläggande 8/9 - saktar vid kommando/steg

Inkallning 10/10

Apportering 7/8 - Tugg

Hopp över hinder 0/0 – hoppar inte.

Platsliggning 0/0 – avstår

Jag valde att avstå platsen och det tackar jag min lyckliga stjärna för, då det blev partaj på planen när en av dem fick upp alla de andra på ett rejvparty. Avstod även framförgåendet då det inte är befäst och vid hoppet så hoppade hon inte. Kan berott på att hindret var målat i neonorange färg eller på nått annat.

Ri(e)siga ordspråk

Riesenschnauzer är en unik ras, därför behöver de några alldeles egna ordspråk.

• Bättre 10 bollar än ingen.
• Har man riesen i sängen får man knô som fan.
• Väck ej den riesen som sover.
• Varför gå över leran när man kan gyttjebrottas?
• Den som gräver en grop, kan hitta ben eller sork.
• Riesen har galen ägare.
• Den som tar, han har (och bäst är om man kan skylla på någon annan.)
• Det som inte dödar ger i alla fall många blåmärken.

2-årskalas

Röja firade sin födelsedag med pompa och ståt, kusin Dezzi var där och de hade hattar och tutor.

Matte fick efter mycket tjat också vara med och tuta lite. Tydligen är man inte så roligt längre utan mest pinsam...

Så klart bjöds det på tårta också. Tårtan är äkta och inte något fotomontage(!) Schnauzern klarade att sitta framför den utan att krascha i eller äta upp den.

Önskelista

Röja fyller två år i morgon och hon håller på att tjata hål i huvudet på mig om vad hon önskar sig i födelsedagspresent... Därför lovade jag att hjälpa henne att skriva ner listan om hon slutade tjata. Hon har sina idéer om vad hon önskar sig, och det är väl bra. Bäst vore dock om de flesta inte handlade om mig, min inblandning eller att studentekonomin skulle bli ännu mer lidande av hennes idéer. Så låt se, vad var nu hennes önskningar...?

• Bollkastnings kurs till matte så att jag lär mig kasta långt men helst åt det håll där skägget befinner sig.
• Bollar som inte fastnar i träd om matte inte får en bollkastnings kurs.
• En ny aktiveringsboll som inte fastnar under soffan eller sängen. Det är så jobbigt att hela tiden behöva gräva fram den eller be matte om hjälp för hon är tydligen sååå långsam och låter henne inte leka så länge som hon vill om matte måste plocka fram bollen hela tiden. Kan hon inte få en bättre boll så är högre möbler en bra present också.
• En snabbare cykel som man slipper dra efter sig och en gladare matte som inte tjoar så fort det, enligt henne, går lite för fort eller fel
• En friseringsutbildning till matte så att man slipper se ut som ett vivelmarsvin och hela tiden måste hålla på att fixa med luggen för att se det man ser.
• Stora leksaker med mycket ludd. Dessa är roliga och hon uppfattade det även som att matte också älskar ludd . För att matte låter så roligt när hon springer runt och försöker samla in luddet som skägget lyckas få ur dem. För ett ögonblick erkände skäggapan att hon brukar sprider ut luddet över allt för att matte ska springa runt och knorra ännu mera. Mattes ljud är tydligen bättre än leksaker som piper!
• Tysta grannar som inte stör hennes skönhetssömn eller väcker henne mitt i natten och då påverkar mattes humör.
• Frolic som man inte får ont i magen av.
• Mer frihet men eftersom matte anser att hon är för omogen för det så vill hon istället att mattes syn försämras så att hon kan utforska skogen och dess invånare lite mer...

Ungdoms fasoner...?!

Schnauzern börjar bli tonåring och flörtar vilt med allt av det motsatta könet. Man skäms över att ha en slampa till skägg och blir ytterst generad över hennes dåliga smak när det gäller tilltänkta blivande fäder till sina skäggstubb. Hade hon hållit sig till andra skägg kunde jag acceptera flörtandet men när det nu är allt av det motsatta könet, två- samt fyrbenta,  med och utan skägg, då får man skämmas!

Den som kommenterar med "sådan ägare, sådan hund" kommer jag säga upp kontakten med!

Riesen i Syds läger

För det första borde man kanske ta reda på om det är till Skåne eller Blekinge man ska. Jag trodde nämligen att det var samma ställe, men tydligen så tillhör inte allt söder om Varberg Skåne. Så fel man kan ha ibland, ja, ja att vi skulle till Blekinge kom min rese-  och blivande rumskamrat väl fram till tillslut. Vilken väg vi skulle åka var nästa problem. Eftersom att det var ett måste att stanna på vägen för lite (o)nödvändig shopping i vildmarks butiken i Falkenberg så fick det bli E6.an neråt landet. För att sedan hitta rätt avfart åt vänster någonstans längs med vägen för att komma höger och inåt landet. Lätt som en plätt, för kom vi till Malmö så skulle vi vara åt h-vete fel. När vägproblemet var löst återstod bara det värsta och största problemet... PACKNINGEN!

Att lista ut vad som var behövligt och mest idiotsäkert efter två dygns konstant regnande kändes inte så svårt, cyklop, våtdräkt och simfötter var mer logiskt än underställ, raggsockar och kängor.

Därefter så packades det ner valium, vilket är en riesenägares näst bästa vän efter whiskey som ges till tilltuffsade instruktörer och figuranter vid blodvite. GPS hade varit bra om man ägt en eftersom att lokalsinnet är obefintligt hos matten och hunden  än så länge är en snabb spårhund som inte alltid spårar det den ska. Tändstickor, första hjälpen-kit och fickplunta...Hmm... vad mer behövs? Nått förstånd går inte att packa ner men jag kanske kan ha turen att skägget spårar upp ett i de blekikanska skogarna.

Packningen fortgår och en vän som håller på med hästar tipsar om att balsnöre och silvertejp brukar lösa alla problem inom hästbranchen. Spik fick man dessutom absolut inte glömma. Såg i mitt stilla sinne ett försöka att hindra riesenschanuzern med dessa tillbehör och förklarade att det krävs grövre artilleri än balsnöre för att lugna en spårgalen schnauzer men om jag kanske tejpar ihop benen så ska de nog gå med spik och balsnöre. En annan god vän och tillika riesenägare tipsade om dynamit för att lugna hunden ordentligt eller för att väcka matten ur medvetslösheten efter en dag i skogen. Dynamit skrevs till på inköpslistan, kunde de ha det framme på affären? Kanske jämte övningskantarellerna...

Hundsäng, skålar, mat, spårselar, linor, mutor i form av skinka, köttbullar och korv. Kongar, bollar, kampstock, snitslar, träpinnar, uppletandeföremål... När jag var inne på andra väskan med schnauzerns saker undrade den skeptiska pojkvännen om jag inte själv skulle ha med kläder, för att med all den packningen till skäggapan så var det snart fullt i bilen. Så efter att ha sortera bort hälften av allt som skulle med så fick det till slut plats i sucken. Takbox eller släpkärra kan därför vara en bra investering för framtida läger. 

Skägget och jag fick trots all packning plats i sucken och vi tog följe med vår resekamrat till Falkenberg där vi mötte upp vår vägvisare. Vilket var en väldig tur då min blivande rumskamrat i all hast enbart lyckades få med sig en tomkartong tillhörande en GPS, som tydligen fanns liggandes på nått outmärkt ställe i hennes lägenhet. En karton till en GPS är kort och gott en mycket sämre vägvisare än mig själv och då kan jag inte ens höger och vänster!

Resan till Blekinge gick galant, det var bara precis innan vi nådde campingen som vi råkade ut för en förvirrad lokförare som parkerade mitt järnvägskorsningen för att sedan visa sin förmåga att kunna backa, köra fram och till slut komma på att det var backa han skulle göra.

När vi kommit förbi tåget och fått vårat rum tilldelat kom nästa problem, min rumskamrat hade med precis lika mycket saker som jag! Så vi baxade in fyra väskor var, hundsängar och kompostgaller. Rummet påminde mer om en lagerlokal än ett sovrum. Jag konstaterade att det var tur att buren stannade hemma för enda platsen som funnits att ställa den på var på bordet och då kunde vi inte avnjutit något glas vin i lugn och ro.

Dag ett på lägret var på lydnadsplanen där det största halleluja momentet var att inse att ”min hund är inte dum i huvudet – alla är så här” Det är fler än jag som har nån blandning mellan studsboll och schnauzer dessutom så kunde jag jämföra mina blåmärken med de andra ägarna och utan att problem berätta om de prestationer schnauzern gjort för att vålla matten diverse skador. Jag var i himmelriket och jag flög fram precis som schnauzern brukar göra. Mitt skägg verkade för första gången i sitt tvååriga liv fullständigt normal!

Dag två begav vi oss mot den blekikanska vildmarken och mot vår spårskog. Mantrat löd enligt instruktören ”Lita på hunden men snitsla så att du vet” Superbra, nu slapp jag vara trotsig, eftersom att jag inte har någon utbildning i extrem överlevnad för vildmarken eller tält och SOS-facklor med så här snitslades det på för glatta livet. Täta snitslar för att säkra vilken väg man gått för att hitta spåret sedan. Detta var en idiotsäkerplan tills snitslarna började ta slut och det fortfarande var långt till stigen. Jag gjorde ett spårslut och det var dags att hitta tillbaka till den där stigen som jag utgått från. Raktfram, för jag hade gjort mina två vänstersvängar och följt gärdsgård som enligt min logik gick rakt fram till stigen. Till slut insåg jag att min logik och skogen uppbyggnad inte riktigt överensstämde. Jag borde kommit ut till stigen, men tydligen hade någon flyttat på den eller så hade den tagit slut mitt uti tomma intet. Efter att ha irrat runt en bra tag där stigen borde funnits så såg jag som tur var en reflexjacka skymta bort i fjärran. Jag var räddad! I min förvirring hade jag tydligen inte ens hört deras rop och de hade tydigen även försökt ringa till mig men till vilken nytta då mobilen låg i bilen och skägget vägrat svara.  Vi diskuterade över fikat och jag började väl inse att spår nog inte är något för mig så chansen att gå vilse är väldigt stor då föräldrarna tydligen tog någon form av ekonomivariant och valde bort den delen med lokalsinnet. Rapport kan kanske vara något, då behöver man ju inte lämna A-stationen utan det är den andra som får föra jobbet.

Efter fikat så var det dags att visa upp våra färdigheter och tyvärr eller tack och lov beroende på hur man ser det så skötte sig schnauzern fint. Inget benknäckartempo här inte, utan ett lugnt och fint tempo med bra drag i linan. ”J**la ögontjänare...” mumlade jag för mig själv.  Första och andra träpinnen hittades och förvandlades snabbt till tandpetare. Skägget var överlycklig och jag med, vi var inte vilse! Än...! Spåret fortsatte genom granar, under stock, över sten, upp och balanserandes på gärdsgård. ”Visst är jag en oerfaren spårläggare men jag lovar att jag inte la spåret där uppe.” förtydligade jag för instruktörerna. Studs ner på fel sida av gärdsgård. Över på rätt sida och trassel in i buskaget. Kvistar och barr flög. Över stenmuren ingen... Slutapporten hittades till slut och gick samma död till mötes som sina tidigare artfränder. Vi hade nått slutet av spåret, nu skulle vi bara hitta stigen snabbare än jag gjorde förra gången. Instruktören som begåvats med ett mycketbra lokalsinne hittade stigen mycket snabbare än den väg jag gått, tydligen hade jag inte varit så vilse som jag trott.

Efter en hård dag i spårskogen är det så skönt med en dusch men jag kan verkligen inte förstå hur man lyckas att få barr både i BH och trosor... När man har både underställ, byxor, tröja och väst på sig. Detta är för mig förtfarande ett mysterium. Efter duschen tyckte jag mig förtjänt av en powernap men ack vad jag bedrog mig sängen var upptagen av två skägg som ansåg sig mest värda av att vila, i den andra sängen låg min rumskamrat. Eftersom att jag inte ville riskera att bli anklagad för att ha antastat henne fick jag välja på att knöla ner mig i hundsängen eller att dela min säng med skäggen. Jag valde det sistnämnda och vek ihop mig mellan skäggen. Inte vidare bekvämt men ändå i min säng... eller rättare sagt våran säng. För att förtydliga innebörden av att det mest var en schnauzersäng hade Herr Skägg torkat av både matrester och vatten på lakan och täcke. Mysfaktorn steg avsevärt.

Dag tre talade mina gruppmedlemmar om för mig att ta med mobil och sätta på ljudet INNAN jag gick ut mitt spår. Förstår absolut inte vad det försökte antyda. Denna gång hittade jag stigen utan problem och snitslarna räckte gott och väl. Skägget visade även denna dag sin bästa sida i spåret och pinnarna slutade sina dagar som tandpetare.

Därefter avslutades läger och vi tömde vårat förråd och packade lätt in oss i bilarna. Att hitta vägen hem från blekinge var värre då våran vägvisare åkte hem tidigare och även om urinvånarna från både Skåne och Blekinge talade om att vägen var sååå lätt att hitta så lyckades min rumskamrat och jag missa rätt väg hem. Två personer utan minsta gnutta lokalsinne och utan GPS är som gjort för att tappa bort sig själva... Vi hittade till slut E6.an igen och hem. 

Nu laddar vi för fullt och längtar till nästa års läger!

Jakten på ”skogens guld...”

Diskuterade kantarellsök med en vän och hon berättade hur roligt och lärorikt det var för både hund och förare. Jag förklarade att mitt problem med svamp är att jag inte vet hur en kantarell och att jag p.g.a. det inte kan lära skägget kantarellsök. För den en enda svamparna jag vet hur den ser ut är flugsvamp och den ska man ju gärna undvika. Eller jo en svamp till kan jag och det är champinjon och de växer ju i konservburkar i affärerna... Dessutom finns de nog inte i vårt land då jag aldrig sett nått Champinjonburksträd eller buske.

Min vän förklarade att det fanns övningskantareller i mataffären och att jag skulle skynda mig dit och köp för det finns bara en kort tid till! ”Fråga i affären om du inte vet hur de ser ut, de brukar finnas jämte champisarna i frukt- och grönsaksdisken.” Övningskantareller tänkte jag för mig själv, trattkantareller och vanliga kantareller hade jag hört talas om men inte övningskantareller. Detta kändes något pinsamt så jag bytte snabbt samtalsämne.

Jag funderade ett tag innan jag bestämde mig för att trotsa mina okunskaper inom svamp och gick till affären för att hitta mina övningskantareller. Eftersom att jag inte visste vad jag letade efter så letade jag istället upp en vän som jobbade där och som till min stora fördel även är hundägare.

-          - ”Du vet jag tänkte börja med kantarellsök så jag behöver övningskantareller, var har ni det?”

-          - ”Ööö...? Övningskantareller? Går det inte bra med vanliga kantareller? Undrade min vän och såg något förvirrad ut.

Entusiastiskt pratade jag på om min blivande kantarellsökshund men kom fram till att det övningskantareller som jag skulle ha. För att detta hjälpmedel skulle man ha om man inte själv visste hur en kantarell såg ut och om man absolut ville lära hunden just kantarellsök. Jag fick en menande blick från min vän, som med en konstig min till slut fick fram ”Tanken var nog att du skulle öva på vanliga kantareller som vi har här men håll dig du ifrån kantarellsök och svampar, det är säkrast så...”  Sen vände hon och gick och jag hörde ett hysteriskt skratt från personalrummet. Jag följde hennes råd och la ner kantarellsökandet samma dag.

Nu mera handlar jag mest på de andra affärerna eller ha luva på mig eftersom att jag hos personalen är (ö)känd som hon med övningskantarellerna...