"världens största dvärgschnauzer"

Flicka i ca. 10 års ålder kommer fram och frågar; Är det där en dvärgschnauzer? 

 - nä, svarar jag det är en riesenschnauzer. Det är den största utav schnauzrarna. 

Pojke ca. 10 år kommer fram och frågar om han får klappa och flickan säger då; "detta är världens största dvärgschnauzer"

Röja testar

Testning av Purina Adventuros Nuggets via Smartson.

Skägget älskade dem men kommer inte köpa dem igen på grund av ingredienser som socker, glycerol och mängden spannmål

Bitarna var även väldigt stora men som tur var så var de lätta att dela.

Hög smakrikhet är både på gott och ont. Nackdelen är att hjärnkontoret checkar ut det blir svårt att träna. Dessutom hade jag hellre sett att den goda smaken kom från kött och inte socker och glycerol.

Tävling x 2

I lördags beträdde vi tävlingsplanen efter mer än ett års uppehåll och wow vilken härlig känsla!
Tävlingen var på Göteborgs hundarena och arrangerades av GMBK och var en toppenbra tävling där allt flöt på bra och det var anordnat så att man gick in och ut genom olika dörrar för att slippa mötas i de trånga korridorerna.

Vi drog startnummer 8 av 11 och platsen delades upp i tre. Ingången var bra och jag lät henne nosa lite för att kolla av planen då vi inte varit i hundarenan på säkert fyra år. 

När hundarna var lagda och vi blev bedda att lämna hundarna, hörde jag att någon hund gnällde och blev genast fundersam över om det var skägget. Vi stannade och vände oss om. Försökte skanna av vem som skällde - det var inte skägget och då reste sig en dobermann och sprang till sin förare.  Mitt skägg förvandlades till en giraff för att se vad som hände men slappnade sedan av igen och låg fint.

Hann kika på några hundar innan det blev dags för uppvärmning i detaljhallen. Skägget var riktigt taggad och ordentligt redo. Därefter var det dags att gå in på plan. Här kommer vårat standardproblem hon går från fokuserad till ofokuserad och jag tappar henne. Fria följet kändes inte alls bra och hon tappade vid alla svängar och alla halter.

Samma sak mellan alla momenten MEN momenten satt som en smäck!
Och domaren gav efteråt beröm för mitt lugn och lugna kommandon.

Första pris, 185 poäng,  2.a av 11 startande.

Idag var vi på Lidköpings brukshundsklubb och det var en trött skäggig dam som hoppade ur bilen.

Värmde henne lätt inför platsen men hon kändes inte riktigt med och det var mycket nosande på vägen in och svårt att få henne fokuserad på mig. Hon kikade mycket på de andra hundarna och började lägga sig när jag kopplad loss henne. Under platsen gnällde hon något och kändes inte helt trygg.

Vi hade dragit startnummer 2 så värmde och hejade på henne och hon var riktigt taggad tills vi gick in på planen. Vid uppvärmingen var hon med men när vi gick in på planen så tappade jag hennes fokus (igen).

Fria följet bjöd än en gång på långsamma sitt, vida positioner men även gnäll och skall. 

Läggandet och inkallningen var riktigt bra.

Vid rutan blev hon osäker och stannade inte men jag fick stopp på henne utan att hon sprang tillbaka till mig. Vilket är en vinst i sig att hon inte gjorde, då hon gjort det innan då hon blivit osäker. Därefter fick jag henne att hitta rutan. 

Vid apporteringen vart det slarv vid upptaget och lite frustrationstugg.

När vi kom till hoppet hade hon luggen i ögonen och sprang förbi hoppet och ut mot en kon istället. Fick dock henne att sätta sig där och göra ett fint återhopp och ingång.

Fjärren gjorde hon snyggt även om hon varje gång tävlingsledare vände skylten vände på huvudet för att kontrollera att matten läste rätt.

Även om vi bara fick ihop till 145 poäng, andra pris och kom på femte plats av fem startande är jag ändå så himla nöjd med hennes prestation! Självklart är jag besviken på att vi inte fick ihop ett första pris men jag är så nöjd med att hon trots sjukdom, stress och tränings- och tävlingsuppehåll så orkade hon ändå så här mycket!

Med facit i hand hade det kanske varit snällast att inte tävla två dagar i rad då hon inte har riktigt den mentala styrkan att orka efter vårat långa träningsuppehåll men känner ändå att detta nog inte tagit någon större skada då hon ändå hade trycket och glädjen under hela programmet. 

Update i lydnadspillet...

Det kanske inte är så dumt med guldfiskar ändå...?
Hunden är knalldement och jag gråhårig.
Dessutom är jag stel i fingret och blodig efter en nära riesentands-upplevelse där hon missade bollen.

Men ett rutskick blev snyggt och ett uppsättande. Resten lägger vi i bakom oss och går vidare.
Guldfiskar var det ja...

Att inte ta det så jävla hårt

Dagens träning kan man sammanfatta med helt jävla katastrof och jag känner mig som världens sämsta tränare och coach till den skäggiga damen.

Rutskick med godis på riktningspinne och hon äter godisen å rusar tillbaka till mig. Tar tag i halsband och leder ut henne och ställer henne i rutan igen. Belönar sen ståendet med att hon får ta en godis på pinnen bakom. Nu fattar hon tänkte jag. Gjorde en transport med belöning och ett nytt rutskick och då sätter hon sig...

Vid apporteringen har hon nu glömt hur man går in vid sidan när hon har en apport i munnen.

Jag lägger ner och skaffar guldfiskar!

Jag måste verkligen lära mig att inte ta det så hårt och lära mig att släppa besvikelsen. Jag är inte besviken på skägget utan på mig själv som inte kan förmedla till henne vad det är jag vill att hon ska göra.

UPDATE!
kl. 20.30 Guldfiskarna är avbokade. Skägget kan nu gå fot snyggt och lägga sig snabbt. I morgon i dagsljus ska vi prova rutan och apportering.

Grattis!

Grattis skäggiga damen på sexårsdagen

Onsdagsträning på Lidköpings BK

I onsdags åkte jag till Lidköpings BK för att träffa Nadine och träna på hennes klubb för att få miljöombyte.

Även här gick träningen bra bortsett från att matten planerade två kedjor, läggande - ruta och apport (ingång)- hopp, men mitt upp i glömmer bort kedjan och håller på att kasta iväg apporen men hinner precis hejda mig innan jag kastar iväg den.

Läggandet var så det dundrade i marken, så snyggt!
Vid rutan så störde apportera som låg vid sidan om och fick då bli lite sträng och be henne spotta ut apporter.  Därefter skickade jag om  och fokus var mot rutan. Toppenbra!

Samma sak hände vid hoppet men där tog hon sig över hindret, men konflikten i hjärnan med viljan att apportera gjorde att hon glömde bort att det fanns en pinne på andra sidan hoppet och hon hamnade 20 cm bakom hoppet.

Bra störning i form av andra hundar och sedan gick vi en promenad med nakenchocken Kid och krullet Emo.

Träning söndag till måndag

Börjar morgonen med att dagen till ära byta underkläder (trots att jag inte skulle ragga) och då smällde det till i ländryggen. I ett kort ögonblick trodde jag att jag blivit förlamad men eftersom att jag fortfarande stod upp var den diagnosen felaktig. Jag satte mig på sängen för att få på mig mina långkalsonger då det inte gick i stående ställning men även i denna position var det svårt då benen var längre än jag kunde böja mig.
Väl på letade jag reda på voltaren och lade mig i sängen för värme och vila. Det var ett smart drag tills dess att jag skulle upp ur sängen. Efter flertalet försök att att ta mig upp men insett att jag nog var lika dömd att bli liggandes som en strandad val lyckades jag rulla ur sängen lika graciöst som en valross på land.
Kruxet därefter var att få på byxorna. Att inse att ryggen inte kan börjas och benet inte lyftas mer än 20cm komplicerar påklädning något men en byrå som stöd, byxor på golvet och lirkande in med foten så löstes även det. Därefter tog jag mig ut med skäggiga damen och in i bilen.

3 timmar bakom ratten  med rumpvärmen på max och AC samt TD (tvärdrag) för att inte dö av värmeslag gjorde gott för ryggen.

Framme i Ljungby var jag lika rörlig som ett träd i ryggen och jag blev fascinerad över hur långt det blir ner till marken när ryggen krånglar - att sätta ut konor är annars en barnlek men nu kändes det som att vägen ner var oändligt lång.

Fokus för träningen var att försöka lära skägget att det är bra att ha avstånd på uthoppet. Då det är väldigt svårt att hoppa tillbaka om man sätter sig precis bakom planket som man knappt ser över utan att slå i eller riva hela hoppet. Trots dessa fadäser är vi ännu inte överens.

Därefter var det träning på att inte tränga så att matten snubbar på sina egna ben i fotgåendet. Sakta men säkert blir det bättre och vid något tillfälle var hon så perfekt i position att jag trodde att jag tappat henne då jag kunde gå utan att knäa mig själv.

Pass två fokuserade matte på fjärrdirrigering och skägget på inkallning.  En jättefin sådan men på helt fel signal. Sitt och Hit låter  tydligen låta väldigt lika i skäggets värld och mattens bakläxa blir att använda olika tonlägen.

Dag två började vi med spår och blev tilldelad en jättestor och lämplig åker. Enda problemet var att ta sig över krondiket för att nå marken. Efter att ha tagit mig över och insett att skäggiga damen och jag skulle bli riktigt osams när vi skulle ta oss över dit gemensamt knatade jag ut spåret.

När det var dags att börja spåra följde Mia ned ner för att filma starten.
Väl framme vid krondiket fick matten ta till den stränga rösten för att skäggiga damen inte skulle bogsera mig över vallgraven och då riskera att dränka matten eller bryta alla ben i kroppen.
- "men ni tog ju er över utan problem"!  Tjoade Mia från andra sidan "fy vad tråkig, jag som filmade för säkerhets skull"

Spåret gick över förväntan efter ett alldeles för långt uppehåll. Enda bekymret är att vi inte har någon riktig bra spårsele som inte åker upp i halsen och kväver henne när hon  bogserar bromsklossen bakom sig.
Trots kvävning,  bromsklossen till matte som vägrar springa i skäggets tempo och blåst hittade hon alla pinnar och till slut sitt spengummi och lyckan var total!

Vid spår två som inte var matte-spår blev vi lite osams då hon inte riktigt tyckte att det var så intressant som innan men efter att ha påmint henne om vad hon skulle göra och att det var väldigt lätta att råka glömma ett skägg när man är såhär långt hemifrån skärpte hon till sig. Att sedan hitta en bitkudde i slutet gjorde att det blev jackpot för henne och matten kände sig lite nöjdare skäggiga damen fick lov att följa med hem.

Vi avrundade dagen med lydnadsträning och allt rullade på.  Rutan stod kvar utan att bli en oval.  Hoppet togs utan islag och utan att vältas och med långt avstånd ut.
Apportering utan att den blev till tandpetare och en inkallning där matte användes som krockkudde. Man kan inte lyckas med allt jämt.

Med en riesen är livet aldrig tråkigt!

När allt bara lossnar

I lördags lossnade det för skäggiga damen och mig. Vi har problem  i fria följet med att hon tränger något enorm. Det är till och med så illa att jag knäar mig själv när vi går för att hon trycker så mycket på mitt ben. 

Jag har provat allt från ändrad belöningsplacering, externbelöning till att försöka putta bort henne med knät när hon trängt som värst men allt med endast en tillfällig förändringar.  MEN så i lördags fann vi en lösning för hur vi ska jobba vidare med henne så hon är nära men inte på ben och tränger.

En lösning som inte innefattar en förändring av hennes attityd,  kaos med sug på en externbelöning eller att jag behöver bli sur och irriterad på henne.

Vi har även haft problem med att hitta den rätta känslan vid träningen men lyckas jag bevara känslan från i lördags så kan inget stoppa oss.

Träningstankar

På vägen hem från träningen i fredags funderade jag över träningen och hur  jag fastnar vid löjliga detaljer mer än att träna vidare.
Om jag bara köper en annan leksak kommer träningen gå bättre.
Det är bullshit.  Bättre blir vi av att träna vidare och inte vilken färg på konor vi har eller hur allt matchar.
Men en leksak som är inte så fräck som bollen men inte lika tråkig som godis borde ju vara bra...
NEJ! Att koppla till hjärnan är det som behövs från skäggets sida och att mängdträna att gå förbi bollen utan att råka plocka upp den och att matten inte  köper ursäkter som att "bollen flög upp i min mun för att jag var duktig"
Att jag blir lite mer noggrann med vad jag belönar och att vi har en bra känsla.  Sen spelar det liksom ingen roll om vi har en vit, blå, gul eller självlysande boll för att träningen ska gå bättre. Leksaker gillar hon i vilket fall.
Fortsätt fokusera på en bra känsla och låt träningen vara rolig. Det blir roligare ju säkrare vi blir och inte beroende på vilken belöning vi har. Skägget skulle ju liksom arbeta för bark om det vore så för att hon tycker träningen är rolig i sig och belöningen är som en enorm bonus.
En positiv känsla och fokusera på det som går bra framför det som är mindre bra. Du har en metod att träna bort trängandet och skräpbeteendena. Fokusera på att det är roligt. Le när du tränar och sluta leta undanflykter Jessika och träna skägget istället!

Släktingar

På Riesen i Väst-lägret träffade vi lite släktingar

Ryssbergets Ramona - syster

Ryssbergets Jinna - brorsdotter 

Bad (o)djuret

Släktträff på Riesenlägret

Ryssbergets Jussi - brorson

Rissies Ninja - kusin

Rissies Ninja - kusin

Rissies Klavikula - halvsyster

Riesenlägret 2015

Riesenlägret 2015 är slut samma känsla av vemod slår mig varje år. Man längtar som en dåre efter vecka 29 och lika snabbt som den kom, så var den över och man börjar genast längta till nästa år och vecka 29.

Att få möjlighet att ta del av denna fantastiska upplevelse är helt fantastisk och jag är sjuk stolt över våran rasklubb och lägerkommittée som gör detta möjligt.  Allt jobb de lägger ner, tid på planering,  grejar och donar och de fantastiska scouterna ska jag ju inte heller glömma att nämna! Men något galen är man nog ändå som gör att man åker 33 mil för att i en vecka slåss med mygg  och knott. Utan vare sig varmvatten, dusch eller andra bekvämligheter och med enbart utedass. 

I år doftade hela lägerområdet av o'de cologne de Mygga som  nog egentligen doftade mer än den hjälpt mot mygg eller knott.  När jag ansåg parfymerat mig färdigt med Mygga och tröttnat på dessa blodsugande och gratisätande flygfäna och började ana att blodnivån i kroppen börjat sjunka, togs det till med tyngre artilleri, Autan. Jag insåg dock för sent att den snarare verkade dra till sig mer knott än att avskräcka dem från att smaka på mig. Men efter mer än halva vecka verkade de blivit mätta då betten minskade eller om det var blandningen av Mygga, Autan, uteblivna duschar och djungelolja som gjorde att de höll sig på avstånd.

Mimerlaven

Ur hundträningsperspektiv är riesenlägret ännu mer fantastiskt. I år körde skäggiga damen och jag räddning vilket är väldigt nytt för oss båda. Röja har förstått att det finns folk gömda på områdena och jobbar bra med nosen högt men när hon börjar bli trött tar hon till gamla kända metoden att spåra. Vilket vi kommer få träna vidare på att få bort då det faktiskt inte blir lättare även om nu den skäggiga damen anser det. Även om Röja inte är särskilt miljökänslig märkte man av att vissa miljöer var jobbigare än andra då hon inte orkade engagera sig i figuranterna och skälla på dem när hon hittade dem. T.ex var vi på Mimerlaven i Norberg en anläggning som var i bruk 1960 till 1981 där man  tog hand om malm och förädla den till råvara för järnframställning. Mimerlaven hade många skrymslen och vrår, gallertrappor och mörka utrymmen som inbjöd till många möjligheter att träna både höga och låga figuranter för de vana hundarna. För oss med mer ovana hundar (men även miljökänsliga förare som är rädda att gå på galler där marken är lååångt ner) var bara att vara i miljön och gå i gallertrapporna en stor utmaning. Att vara inomhus är inte heller lätt i den bemärkelse att den vind som väl kommer in i huset far runt och doften från figuranterna kan hamna lite var som helst.  Så även om man stinker av svett, myggmedel och rädsla (efter att ha behövt vandra över ett galler 10 meter över marknivå) så är man inte så lätt att finna som man trott när man sitter där i mörkret i ett hörn under en pressäning.

Mimerlaven invändigt

Kraftverk jämte Mimerlaven

Bilskroten i Fagersta var ett annat ställe vi var och tränade på, även detta ställe inbjöd till många möjligheter att gömma figuranterna mer eller mindre krångligt. Hur mycket man än planerar blir man ständigt överraskad av de skäggiga vännernas bravader. Att bli placerad inuti i en lastbilshytt med nervevade rutor känndes tryggt för att få den svarta Ninjan att inte klättra och förstå att man kan markera på avstånd.  Att sitta på första parkett och se henne arbeta var en fröjd och så PANG så fick hon nos på mig. Vov, vov, vov  fina jämna skall som markerade att hon hittat mig. Hon hoppade upp med tassarna på lastbilshyttens dörr och fortsatte skallmarkera. Duktig tjej! Fint avstånd och fina skall. Men så hoppade hon ner och slutade skälla. Lätt ångest över att ha missat att belöna så fina markeringar men så fort hon började igen skulle belöningen komma var tanken.
Krach, bom, bang, från sittande ställning rätt in genom fönstret skuttade hon som en känguru in i kupén och ner i mitt knä för att fortsätta skalla. Den svarta Ninjan hade vunnit igen och överlistat oss alla.

Bardlands Otis är bombsäker på att han hittat någon

Bruksgårdens Quantaz hittar AKO

Matlagning på riesenlägret är inte alltid så lätt som det verkar och det är inte alltid vädergudarna samarbetar med ens planering. Att koka potatis utomhus på kokplatta är en god idé för att slippa fukten inomhus i stugan under förutsättning att det inte börjar regna på elartiklarna.

När man sedan efter en vecka är gött sugen på pizza och åker in till Söderbärke för att beställa och ta med tillbaka till lägret och ser att hela Söderbärke bestämt sig för att de också ska äta pizza. Detta medförde att den stackars svettiga pizzabagaren hade 60 pizzor i kö innan man ens kunde  beställa sin pizza och sen var han tvungen att stänga utlämningen för att inte bryta ihop totalt. Så där stod jag utan min flötiga pizza, vrålhungrig, utan livslust och med humör som den Gremlin som är med i Snickersreklamen på tv. Hetshandling på Ica och snabbt tillbaka till lägret för att grilla några korvar för att komma tillbaka på rätt köl igen och för att undvika att sambon blev måltavla för de hungerrelaterade aggressionerna.




Packningen inför lägret borde jag kanske också nämna. I vanliga fall när jag åkt själv har jag haft en bil som varit så överfull att den varit på sprängnings gränsen och enbart skäggiga damen har åkt bekvämt upp till Kopparbo.  I år var min sambo med och vi lyckades inte ens fylla hela bilen. Något var uppenbarligen fel men eftersom att vi inte saknat något under vecka  lyckades vi rätt bra ändå och tur var väl det då jag lyckades vinna första priset i ett av lotterierna och skulle få med mig ett hopphinder hem.



På fredagskvällen hade ungdomarna på lägret ordnat en spökvandring som var mycket välgjord och lite rädd blev man allt, även om man inte vill erkänna det.

Ladan sedd från starten av spökvandringen

Alla dessa leksaker

Leksaker som belöning är det bäst som finns enligt den skäggiga damen. Det gör att hon orkar lite mer och blir lite mer motiverad att jobba på.

Boll i snöre har länge varit en favorit och det är lätt att belöna med utan att förlora fingrarna.

Men absolut bästa belöningen är oftast de som hon hittat eller stulit.  Så som de där flötena hon hittade på Smögen är en favorit men är så jobbiga att ha med sig när man tränar.

Grisen är rolig även den men skapar en del stress med sitt hoinkande ljud.

Men något som jag märkt nu på senaste tiden är hur bra det fungerat med olika leksaker vid inlärning av olika moment.  T.ex. så ökade viljan att hitta rätt pinne vid vittringspinnarna när hon fick en tennisbolle som hon "hittat" när hon var hos frisören. 

Även att hon själv fått välja leksak ur leksaksväskan ökar motivationen än om jag erbjuder en leksak. Nackdelen är dock att när hon bestämt sig för vilken leksak som är bäst finns det inga andra alternativ som gäller om hon inte lyckas hitta någon annans leksak som hon kan stjäla.

Stöldgods?!

Nä, hon har absolut inget stulit någon boll ut någon leksaksväska. Hon gick bara förbi och helt plötsligt hoppade bollen bara rätt in i munnen på henne. Vilken tur hon hade som var på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Recension av Jurassic World a.k.a Riesenschnauzer World.

Vackra vyer överrumplad oss medans kärleken till karaktärerna lyser med sin frånvara. Man gör ett försöka att visa att man kan utvecka känslor för dinosaurierna och inte bara se dem som attraktioner men det är lite tafatt och saknar djup. Däremot syns tydligt att man gjort stora liknelser mellan dinosaurierna och våra skäggiga vänner t.ex kan man dressera raptorer på samma sätt som med riesen d.v.s. med livets som insats. Raptorer dresseras genom ömsesidig respekt, klicker och en död råtta lika så skägg. Raptorer och riesenschnauzers kan lätt byta förare om de anser att den andra har bättre förutsättningar eller tillgångar för att sedan inse att alpha-föraren kanske inte var så dum ändå. Raptorer är smarta, uträknade och jobbar i flock. Under jakten hetsar de gärna varandra med att buffa på varandra, vråla uppmaningar och ge kärleksfulla bett. Även detta känner en riesenägare igen sig i.

Recension skriven av en nybliven raptorägare eller om det är en mindre variant av Indominus rex?

Nya uppfinningar

Eftersom att jag borde plugga sitter jag istället och funderar på uppfinningar som skulle förenkla hundträningen. 
1. Trasselfri spårlina, eller ännu bättre en sladdlös spårlina. Inget trassel, inga knutar, inget snubblande och inget kaos.
2. Självnedplockande snitslat som i bara farten lätt och smidigt hoppat ner från trädet och fastnar på lämpligt ställe när man svischar förbi.
3. Apport- och/eller bollkastare som alltid kastar rätt och inte träffar träningskamrater, domare eller tävlingsledaren.
4. En klicker vars ljud är tyst då man klickar fel.
5. Infångare till skägg som ärevarvar omkring och morrar så högt att hon inte hör att man ropar att hon ska komma.