Minnen...

Allting påminner om den glada, busiga och fyrhjulsdrivna riesnepojken med glimten i ögat.
Jag saknar mitt skäggmonster så enormt mycket.
Nu har jag ingen att snubbla över när jag ska laga mat, det är ingen som flyttar runt och säljer skor när man äter och det är inte längre någon som tvättar bordskanten eller kastar slemproppar.
Det är ingen som rejsar runt och ingen som puffar, knuffas och söker uppmärksamhet eller som motiverar en att gå upp på morgonen.

Men vi fick nästan två år tillsammans och jag kan inte klaga över att de åren varit händelselösa. Han har lärt mig att livet som riesenägare är långt från långtråkigt, det bjuder på härliga stunder med många goa skratt. Jag blev ständigt härligt överraskad över vad han kunde komma på.

Men så fanns de tyvärr de negativa sidorna hos min lilla klumpeduns också. De sidor som blev ett rent helvete, som gav så mycket tårar och ångest över att var otillräcklig, misslyckad och okunnig.

Men jag vet att jag gjort allt vad jag kunnat och att låta honom vara kvar var en omöjlighet. Det finns inte något sätt att skapa en livsstil utan krav eller risk för jobbiga situationer.

Så tillsist
TUSEN OCH ÅTER TUSEN ROSOR & TACK!
Jag kan inte tacka er nog för erat stöd, hjälp, tips och råd.
Även om ni kanske insett att det varit lönlöst så har ni motiverat mig att fortsätta kämpa och att tro på mig själv. Jag är er evigt tacksam!


Nu väntar ett lite lugnare tempo, jag tar och pensionerar mig ihop med Jackie ett tag framöver. Men jag lovar att ni slipper mig inte riesenlägret i vår. Jag kommer vara där, med eller utan hund =)