Men ibland händer det oförutsägbara saker och kanske så var det meningen att jag skulle ha Pondus under denna tid i mitt liv och knyta alla dessa kontakter och lära mig så mycket.
Det fanns en anledning till att jag vaknade klockan sju på lördag morgon och vi själva tog en långpromenad, där han fick rejsa runt och njuta av morgonen.
Efter frukost åkte sambo, hundar och jag iväg för att vi skulle träna hundmöten. Det fanns en mening med att vi inte mötte en enda hund.
Så istället tränade vi lydnad, med munkorgen på. Jag klickade och tog av munkorgen för att ge godisen. Efteråt skulle munkorgen på igen...
Han försöker gå iväg när han ser att den ska på. Jag säger till honom att sitta men han bryr sig inte. Jag upprepar två gånger och då lägger han sig istället. Jag blev lite irriterad och sa sitt en gång till. Ingen reaktion, så istället för att tjata ännu mera så vänder jag mig om och säger "då går vi".
Då hör jag att han morrar och sedan känner jag att hur han biter och tugga på min vänstra arm. Jag står bara helt stilla, hade jag gjort något hade det bara blitt värre.
Tankarna vandrar, ska jag klicka när han slutat? f*n vad jag hatar denna hunden! och nu får det f*n vara nog!
Sambon som stod en bit bort börjar komma mot oss, "bara nu hundj*veln inte gör honom något" tänker jag.
Pondus går då ner och sambon kramar om mig, tårarna faller och han tar Pondus koppel, jag får på honom munkkorgen och jag går iväg med Jackie.
Vi säger inget på vägen till bilen, väl hemma tar jag telefonen och ringer Blåstjärnan. Vi kunde komma med en gång.
Vägen till Borås har aldrig varit så lång, tiden har aldrig gått så sakta och jag har aldrig gråtit så mycket över en hund.
Klockan 16.02 Somnar Pondus in och en timme senare ligger han begravd hemma hos mina föräldrar.
Egentligen skulle man kanske gjort en obduktion för att se om det fanns något "fel" på honom för livförsäkringens skull. Men å andra sidan så är det avslutat nu.
Pondus mår bra, han är inte rädd eller osäker längre.
Jackie är gladare än någonsin, då hennes leksaker kommit fram igen.
Katterna lever loppan och glädjs åt att få göra som de vill.
Sambon och jag tar det lite hårdare men vi är snart på fötter igen.
Vi har ju iallafall Jackie och katt(astrofer) X 4
Ja du lilla, om du berättat det du skrivit för mej och ändå haft Pondus kvar så hade jag ifrågasatt ditt förstånd!!!
SvaraRaderaHan var inte en frisk hund!!!
Vad glad jag blir för Jackies skull att hon vågar röra sig och leva igen.
Och du..... detta som har hänt hade bara ett slut.Du har gjort helt rätt och varit tvungen att lära dej en massa så att du blir en ännu bättre hundägare till nästa.
Tusen kramar C
Så jobbigt! Vet hur det känns att ta ett sånt beslut med en hund man älskar men som inte fungerar i vardagen.Gick ju gemom ungefär samma med våran Greija Men att ha hund ska ju vara roligt. Så även om det nu känns tufft nu kommer du förmodligen att även känna lättnad vad det lider. Tänker på dig.
SvaraRaderaHej Jessika !
SvaraRaderaÄr övertygad om,att Du gjorde det rätta,både för Dig o. Pondus.Jag tror inte att han var en lycklig hund o. jag vet,att Du gjorde allt som fanns att göra,för att ge Pondus ett bra liv.Jag beundrar Dig o. Din styrka.Jag lider med Dig,för jag vet hur man älskar sin hund o. det fanns så mycket gott i honom också.
Men det finns gränser o. dom går,när aggression flyttas till människor.Önskade Dig så mycket,att det fanns något,som kunde förändrar Pondus.Men Du kämpade mot en genetisk betingad fel,som det inte fanns något att göra åt.
Hoppas när såren har läkt,att Du kan hitta en ny skäggig vän,som Du kan överföra Alla Dina kunskaper o. kärlek.Pondus skulle nog samtycka.
Sänder Dig en varm kram o.är så ledsen,att vi inte kunde hjälpa Dig mera.
alice,Leif o. hundar
TUSEN STORA BAMSE KRAMAR!
SvaraRaderaJag kommer aldrig att glömma den stora svarta skäggiga klumpen som studsade runt hela dagarna och försökte leka me Qinsi och syrran Caxie var inte glad ;)
Kram på dig och Mikael...