Två veckor

Har nu gått sedan Pondus fick somna in. De känns som en evighet... På många sätt jobbigt men också på ett lite skönt sätt.

För ju mer jag tänker på det, så har jag nog omedvetet anpassat mig efter att ha haft en "jobbig" hund. Jag har inte gått vissa rundor för jag vet att man möter vissa hundar då. Jag har lämnat hundarna hemma för att slippa tjata på Pondus när vi hälsat på hos bekanta och de har fått vara hemma när jag gått på marknaden och så vidare.

Detta har jag först nu fattat! Att det har blivigt så naturligt, att utan ens tänka på det ha anpassat sig efter honom. Skrämande!
Så om ni ser att jag är på väg att göra samma sak med nästa hund - stoppa mig någon!

Man ska kanske inte plocka isär hundens beteneden och göra amatörmässiga utredningar man samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över Pondus...
Hans sociala osäkerheter speglade sig kanske lite annorlunda och blev till vad jag trodde var en översocial studsboll när han träffade människor.
Visserligen var det glapp i av-knappen men det kanske också var en del av osäkerheten. Att våga/kunna slappna av.
Och han har ju morrat åt människor, visst de betedde sig kanske lite konstigt och visst så var han bunden vid basen två gånger. Han blev osäker och det förstod jag, men kunde inte förstå varför. Han som alltid annars var så social..

Men varför dessa aggressioner? De kan jag inte förstå... Visst att de sa att han bitit sin matte som 5månaders valp. Men vilken valp biter och tuggar inte?

Jag vet att jag tänker för mycket och ska försöka sluta grubbla över Pondus. Det är inte mitt fel utan allt beror på felaktig avel/avelsdjur med mera.

Nu försöker jag fokusera mig på Jackie, hitta jobb, lämplig KY-utbildning till hösten. Är sugen på valp, men samtidigt så vill jag vänta tills Pondus "läkt ut".
Är sugen på riesen men samtidigt så går planerna runt en dvärgschnauzer också. Även så cirklar frågan kring hane eller tik runt i huvudet.

Det som jag kan känna jobbigt med en dvärg är att de är så små och jag själv kommer se gigantisk ut med en så liten hund. Även risk för ryggskott kommer då man ska böja sig jämt för att klappa/belöna.

Anledningen till att jag valde en hane var att slippa hormonrubbningar. Då jag upplevt dessa som jobbiga ihop med Jackie. För hon hade två månaders depression innan löp, deprimerad under löpet och totalt översexuell, hon var villig för allt och alla inklusive människor. Deprimerad efter löpet och var sedan skendräktig. Hon hade osynliga valpar som hon vaktade med livet som insats Tills dess att de var mogna att flytta till egna hem. Sen var det lugnt ett tag tills cirkusen börjar det om igen...
Visst så säger man ju att hanar "löper" hela tiden men jag uppfattade inte P som att bli deprimerade när han inte fick lukta på fläckar och äckla sig. Blir era det?

Fast nu känns det som jag kan stå ut med en deppig hund bara den kan uppföra sig med folk och andra hundar...
Har ni andra åsikter eller förslag, så mottages dessa.