Skrämmande

Nu vet jag inte om jag är väldigt känslig efter allt strul som varit med Pondus och hans släktingar. Men är inte detta lite skrämmande?
Det föds 11 valpar i en kull.
3 har röntgade höfter - B
2 röntgade armbågar - UA
4 MH-beskrivna - 2 med 1.a på skott - 2a & 3.a på de andra.
2 är exteriörbedömda och 1 utställd men 0-pris.

En tik ur denna kullen ska nu paras! Jag tror jag är intresserad eller INTE!!!
Borde man inte som uppfödare vilja se hur jämn en kull är? Både mentalt och hur "hälsosamma" de är. För man kan ju ha turen eller oturen att de 3 som man röntgat är de enda som är fria.


För skoj skull så har jag även kollat på några andra kullar och jag är så glad att hunddata finns. Fick tips om en kombination i Norge och ville titta lite på denna men då blev det stopp. Endast medlemmar i Norska KK har tillgång till deras hunddata.


De andra kullarna som jag kollade på hade följande "statistik" och det så väldigt mycket bättre ut. Men den första var inte heller så svårslagen...

9 valpar
6 HD röntgade - 2A, 3b, 1C
5 AD röntgade - UA
7 MH beskrivna - Skott - 3 med 1a, 2 med 2.a, 1 med 4a & 1 med 5a


14 valpar
8 HD röntgade - A
8 AD röntgade - 1 Lindrig pålagring
10 MH beskrivna - skott - 8 med 1.a, 1 med 4a, 1 med 5a

Två veckor

Har nu gått sedan Pondus fick somna in. De känns som en evighet... På många sätt jobbigt men också på ett lite skönt sätt.

För ju mer jag tänker på det, så har jag nog omedvetet anpassat mig efter att ha haft en "jobbig" hund. Jag har inte gått vissa rundor för jag vet att man möter vissa hundar då. Jag har lämnat hundarna hemma för att slippa tjata på Pondus när vi hälsat på hos bekanta och de har fått vara hemma när jag gått på marknaden och så vidare.

Detta har jag först nu fattat! Att det har blivigt så naturligt, att utan ens tänka på det ha anpassat sig efter honom. Skrämande!
Så om ni ser att jag är på väg att göra samma sak med nästa hund - stoppa mig någon!

Man ska kanske inte plocka isär hundens beteneden och göra amatörmässiga utredningar man samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över Pondus...
Hans sociala osäkerheter speglade sig kanske lite annorlunda och blev till vad jag trodde var en översocial studsboll när han träffade människor.
Visserligen var det glapp i av-knappen men det kanske också var en del av osäkerheten. Att våga/kunna slappna av.
Och han har ju morrat åt människor, visst de betedde sig kanske lite konstigt och visst så var han bunden vid basen två gånger. Han blev osäker och det förstod jag, men kunde inte förstå varför. Han som alltid annars var så social..

Men varför dessa aggressioner? De kan jag inte förstå... Visst att de sa att han bitit sin matte som 5månaders valp. Men vilken valp biter och tuggar inte?

Jag vet att jag tänker för mycket och ska försöka sluta grubbla över Pondus. Det är inte mitt fel utan allt beror på felaktig avel/avelsdjur med mera.

Nu försöker jag fokusera mig på Jackie, hitta jobb, lämplig KY-utbildning till hösten. Är sugen på valp, men samtidigt så vill jag vänta tills Pondus "läkt ut".
Är sugen på riesen men samtidigt så går planerna runt en dvärgschnauzer också. Även så cirklar frågan kring hane eller tik runt i huvudet.

Det som jag kan känna jobbigt med en dvärg är att de är så små och jag själv kommer se gigantisk ut med en så liten hund. Även risk för ryggskott kommer då man ska böja sig jämt för att klappa/belöna.

Anledningen till att jag valde en hane var att slippa hormonrubbningar. Då jag upplevt dessa som jobbiga ihop med Jackie. För hon hade två månaders depression innan löp, deprimerad under löpet och totalt översexuell, hon var villig för allt och alla inklusive människor. Deprimerad efter löpet och var sedan skendräktig. Hon hade osynliga valpar som hon vaktade med livet som insats Tills dess att de var mogna att flytta till egna hem. Sen var det lugnt ett tag tills cirkusen börjar det om igen...
Visst så säger man ju att hanar "löper" hela tiden men jag uppfattade inte P som att bli deprimerade när han inte fick lukta på fläckar och äckla sig. Blir era det?

Fast nu känns det som jag kan stå ut med en deppig hund bara den kan uppföra sig med folk och andra hundar...
Har ni andra åsikter eller förslag, så mottages dessa.

Det är inte lätt...

när det är svårt.
Har hittat en väldigt spännande kombination på två skäggisar. Men läget är inte riktigt rätt. Visserligen är jag hemma massor nu men tanken är ju att jag ska hitta ett jobb. Men vad valpsjuk jag blir!!!

Eftersom att Jackie och jag numera ligger på latsidan, så kommer bloggen inte uppdateras så ofta som innan. Därför har jag skaffat en ny blogg, men handlar om mitt liv och tankar utöver hunderiet. Jag har visst ett liv utöver hundarna, tro det eller ej.

Så titta gärna här eller på den NYA när ni har tid.

Kram på er!

Minnen...

Allting påminner om den glada, busiga och fyrhjulsdrivna riesnepojken med glimten i ögat.
Jag saknar mitt skäggmonster så enormt mycket.
Nu har jag ingen att snubbla över när jag ska laga mat, det är ingen som flyttar runt och säljer skor när man äter och det är inte längre någon som tvättar bordskanten eller kastar slemproppar.
Det är ingen som rejsar runt och ingen som puffar, knuffas och söker uppmärksamhet eller som motiverar en att gå upp på morgonen.

Men vi fick nästan två år tillsammans och jag kan inte klaga över att de åren varit händelselösa. Han har lärt mig att livet som riesenägare är långt från långtråkigt, det bjuder på härliga stunder med många goa skratt. Jag blev ständigt härligt överraskad över vad han kunde komma på.

Men så fanns de tyvärr de negativa sidorna hos min lilla klumpeduns också. De sidor som blev ett rent helvete, som gav så mycket tårar och ångest över att var otillräcklig, misslyckad och okunnig.

Men jag vet att jag gjort allt vad jag kunnat och att låta honom vara kvar var en omöjlighet. Det finns inte något sätt att skapa en livsstil utan krav eller risk för jobbiga situationer.

Så tillsist
TUSEN OCH ÅTER TUSEN ROSOR & TACK!
Jag kan inte tacka er nog för erat stöd, hjälp, tips och råd.
Även om ni kanske insett att det varit lönlöst så har ni motiverat mig att fortsätta kämpa och att tro på mig själv. Jag är er evigt tacksam!


Nu väntar ett lite lugnare tempo, jag tar och pensionerar mig ihop med Jackie ett tag framöver. Men jag lovar att ni slipper mig inte riesenlägret i vår. Jag kommer vara där, med eller utan hund =)

Sammanfattning

Det var väl inte riktigt såhär jag tänkt mitt riesenägandeskap, det skulle inte bli så komplicerat och det skulle absolut inte ta slut så fort.

Men ibland händer det oförutsägbara saker och kanske så var det meningen att jag skulle ha Pondus under denna tid i mitt liv och knyta alla dessa kontakter och lära mig så mycket.

Det fanns en anledning till att jag vaknade klockan sju på lördag morgon och vi själva tog en långpromenad, där han fick rejsa runt och njuta av morgonen.
Efter frukost åkte sambo, hundar och jag iväg för att vi skulle träna hundmöten. Det fanns en mening med att vi inte mötte en enda hund.
Så istället tränade vi lydnad, med munkorgen på. Jag klickade och tog av munkorgen för att ge godisen. Efteråt skulle munkorgen på igen...
Han försöker gå iväg när han ser att den ska på. Jag säger till honom att sitta men han bryr sig inte. Jag upprepar två gånger och då lägger han sig istället. Jag blev lite irriterad och sa sitt en gång till. Ingen reaktion, så istället för att tjata ännu mera så vänder jag mig om och säger "då går vi".
Då hör jag att han morrar och sedan känner jag att hur han biter och tugga på min vänstra arm. Jag står bara helt stilla, hade jag gjort något hade det bara blitt värre.

Tankarna vandrar, ska jag klicka när han slutat? f*n vad jag hatar denna hunden! och nu får det f*n vara nog!
Sambon som stod en bit bort börjar komma mot oss, "bara nu hundj*veln inte gör honom något" tänker jag.
Pondus går då ner och sambon kramar om mig, tårarna faller och han tar Pondus koppel, jag får på honom munkkorgen och jag går iväg med Jackie.

Vi säger inget på vägen till bilen, väl hemma tar jag telefonen och ringer Blåstjärnan. Vi kunde komma med en gång.

Vägen till Borås har aldrig varit så lång, tiden har aldrig gått så sakta och jag har aldrig gråtit så mycket över en hund.

Klockan 16.02 Somnar Pondus in och en timme senare ligger han begravd hemma hos mina föräldrar.

Egentligen skulle man kanske gjort en obduktion för att se om det fanns något "fel" på honom för livförsäkringens skull. Men å andra sidan så är det avslutat nu.
Pondus mår bra, han är inte rädd eller osäker längre.
Jackie är gladare än någonsin, då hennes leksaker kommit fram igen.

Katterna lever loppan och glädjs åt att få göra som de vill.
Sambon och jag tar det lite hårdare men vi är snart på fötter igen.
Vi har ju iallafall Jackie och katt(astrofer) X 4

Rainbows bridge

Någonstans finns en bro mellan himlen och vår jord...
Just på vår sida om himlen finns en alldeles särskild plats, Regnbågens bro.

Då ett djur, som stått någon av oss särskilt nära i livet, till sist dör, börjar det sin vandring till Regnbågens Bro.
Därbortom, väntar grönskande ängar och böljande kullar på våra älskade vänner, där de kan springa och leka tillsammans. Där finns gott om mat, vatten och solsken som håller våra vänner varma och nöjda. Alla de djur som varit sjuka eller gamla, återfår sin hälsa och styrka. De som varit skadade eller lemlästade, görs hela och starka igen, just sådana vi minns dem i våra drömmar om dagar i en tid som gått.

Våra djur är lyckliga och nöjda men, ändå fattas något, alla känner de saknaden efter någon särskilt utvald, någon de lämnat efter sig. De springer alla omkring och leker tills den dag kommer då en av dem hastigt stannar upp mitt i leken, för att skåda bort i fjärran... Hans blick är spänd och uppmärksam, iver och otålighet får hans kropp att skälva. Plötsligt störtar han iväg från gruppen, flyger över det gröna gräset så fort hans ben bär honom, allt snabbare och snabbare...

Du har blivit upptäckt, och när du och din speciella vän äntligen möts, kramar ni varandra länge, överlyckliga att återförenas, för att aldrig mer bli skilda åt igen. Ditt ansike blir vått med glädjekyssar; dina händer smeker igen det älskade huvudet, och du tittar åter igen in i ögonen på din tillitsfulla vän, som så länge varit borta från ditt liv, men aldrig frånvarande från ditt hjärta.

Tillsammans vandrar ni sedan över Regnbågens Bro...

för att aldrig mer skiljas åt.

Skrivet av en okänd författare

Idag...

Lördag den 15 November 2008 klockan 16.02 tog Pondus sitt sista andetag. Han somnade fridfullt in på Blåstjärnans djursjukhus i Borås.

Vilken hund är du?

Hittade ett rastest och jag blev en bulldog (???)

Engelsk bulldog en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.

Ja, jag kanske är sån... Ska kanske ha en likasinnad istället för en Pondus
Vad är du för ras?
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=45926&a=509489&lid=puff_516337&lpos=extra_0

Friskt vågat...

hälften vunnet, säger man.
Så igår åkte jag ner till klubben för att vara med på avslutningen för den fria träningen.
Tanken var att träna på att träna med munkorgen på. Det gick bra, det svåra är bara när man ska ge godis...
Sen fick vi frågan om vi skulle vara med på skojtävlignen som skulle vara, jag tvekade men blev tillslut övertalad om att vara med.
Så trots att jag inte hade en aning om vilka moment som skulle vara med så gick vi ut som startnumer 2. (vilken tur för då kunde jag tjuvtitta lite på vad man skulle göra)

Momenten, betyg och domarkomentar (egna komentarer)
Budföring - 5 - DK & kortavstånd (kortare avstånd pga att vi bara tränat på sambon, sen sprang han till tävlingsledaren när hon sa kommendera)
Linförighet - 5 - Långsamt Sättande, vid, Växlar Position, nosar (han verkade helt ovetande om vad fot betydde)
Framförgående - 0 - Kan ej moment
Platsläggande under gång - 10+ (+poäng!!!)
Inkallning - 9,5 - (men det sista 0,5 då???)
Apportering - 0 - Tappar apport, tuggar (han springer ju runt och jongelerar! inga extra poäng för det???)
Hopp över hinder - 8 - DK (seg startad)

Vi fick ihop 113 poäng med hjälp av ett handikapp på 25p och kom på en 9.e plats av 10 starter.
Men vi hänger inte läpp för det, Pondus fick en boll från prisbordet och jag ett stort leende på läpparna. För att han skötte sig bra på planen och inga tendenser till utfall då vi gick förbi hundar.

Snabbt inlägg...

om gårdagen. Det är egentligen för tidigt att skriva blogg (typ 05.15) men igår var vi iallafall i Rommelanda på Mentaltest.
Det gick bra på så sätt att han fick ihop sina poäng och blev GODKÄND!!!
Dessvärre så såg domarna saker hos honom som de inte gillade... Stora rädslor och ännu större aggressioner... (skönt att få det bekräftat)
Men den ena av domarna erbjöd sig att titta lite närmare på honom,och det passar ju utmärkt nu när jag har massa ledig tid, då jag blir arbetslös igen...

Bilder från dagen kan ni se på Helens blogg, själv så har jag inga bilder utan hade en super snäll sambo som filmade det hela. Så som småning om så kanske det kan komma ut filmbevis...

Ett sånt mörker...

Mörkt när man går upp, mörkt när man kommer hem, mörkt på promenaderna och mörka tider på jobbfronten...
Då passar det jättebra med inomhusträning!
Just nu tränar vi (fortfarande) på fotpossition och på att INTE göra tandpetare av träapporten! Sistnämnda går väl sådär, det är något skumt med inställningen i Pondus mun, för så fort han får in den i munnen så börjar tuggreflexen, men om han får metallapporten så skramlar det mest. Får se om sambon kanske kan skruva isär honom i helgen och se vilken inställning som är galen.


Nyligen nämnde Pondus också vad han bestämt att vi ska göra i helgen.
För på något sätt har han fått reda på att det fanns en ledig plats på ett Mentaltest på söndag och vad tror ni hundskrället gör? Jo, han anmäler sig. Hur ska detta gå jag som måste förbereda mig mentalt minst en vecka i förväg!
Ja ja, jag får väl försöka andas lugnt och ställa upp som den snälla matte man är. Han ville ju trotts allt göra detta helt frivilligt...

Invigning

...har skett av nomeselen.
Gick förvånansvärt smärtfritt. Vrickade dock till båda fötterna under första rivstarten men tempot lugnades ner efter en stund och jag kunde glädja mig åt att jag hann plocka upp första apporten som missades.
Han plockade vinkeln och fortsatte fint över vägen och hittade sista apporten.
Kort sagt, ett lyckat spår och bra sele som inte trasslade in sig i hunden. Enda negativa är att det är svårt att pussla ihop hur hund och sele ska vara.

Har försökt träna hundmöten idag men lyckades inte att hitta mer än två tillfällen idag. Ska väl inte klaga då han knappt brydde sig något om dem(!)
Inget morr, utan han var bara lite spänd i kroppen och reste lite ragg.
Än en gång kan jag glädjas åt att jag har en go´ Pucko!

Jag har även städat hundkojan, plockat ur det som en gång var en madrass och lagt in halm. Ihop om att detta ska bli lite varmare och gosigare. Dessutom kan Pondus träna inför sitt framtida jobb som "hotellbäddare" utan att göra konfetti av filtarna.
Bara ingen av dem nu kommer på att den är allergisk mot halm. Jackie kan ju ibland vara lite hypokondrisk...

Och vad tyckte hundarna om den nya inredningen?
Pondus hoppade in och började böka runt och "göra" ner sig. Det var såå mysigt.
Jackie däremot var inte lika positiv över den nya inredningen och vägrade gå in. Hon hade väl hoppats på nått sidenliknande eller nåt.

Nu ska det bara beställas hundlucka och en "värmegrej" till vattenskålen, så är vi rustade inför vintern.

Det ena, andra eller tredje

Idag skulle det varit tjänstehundsmarsch på skjutfältet eller riesenträff i Kungälv.
Marschen hade varit kul att vara med på, men eftersom jag vet att Pondus inte gillar de hundar som skulle vara med så valde jag bort det. Visst så hade det varit bra träning men å andra sidan så kändes det väl provocerande och själv hade jag nog inte orkat "hålla på" hela marschen.
Åkte inte heller på riesenträffen, då det ändå inte går att träna lydnad ihop med andra hundar på plan.

Så vad gjorde vi istället då?
Jo, vi följde med sambon till Borås, köpte en nomesele, tränat platsliggning med störning och fotpossition. Vi gick i gallertrappor och har mött en hysterisk "shit-zo" (eller hur det stavas).
Pondus skötte sig bra med denna. Vi backade undan lite när han började morra och sedan satte jag honom och så "kosade" vi. När "shit" hade gått tog jag av munkorgen och han fick sin kong.

Vi hade även ett annat möte med en rottis. Detta gick bra trotts att jag inte var beredd eller att jag pratade i telefon.
Det enda han gjore var att morra och spänna sig. Men jag kunde ändå locka med honom. Ska sluta prata i telefon under hundpromenaderna...

Efter detta begav vi oss till Fluxfallet för en offroad-promenad. Mycket härligt och hundar och även sambon jobbade på bra.
Pondus hittade massa istäckta vattenpölar, som han absolut var tvungen att smascha. Han studsade, flög och rullade sig fram i skogen, medans Jackie gick och lullade i sin egna värls. Då och då stannade hon för att betade av de grässtrån som fanns kvar och ibland åt hon av den SNÖ som låg på vissa ställen.

Utsikt över sjön som vi kallade "Fluxsjön"


Min söta Pucko


Jackie spejar


Tänk om han vore lika snäll som han är söt...


Morgondagen bjuder på spårträning och invigning av den nya selen!